Regnet strilar ned. Jag är hemma med Ella som fått en rejäl förkylning. Jobbar med laptopen i knät. I eftermiddag ska vi på vernissage. Dagisbarnen ska sjunga och visa upp allt de gjort under våren. Sen ska jag på ett möte, som sponsor. Har just kollat igenom kommande vecka och inser att jag är en idiot.
Måndag
Jobba hemma på dagen eftersom dagis är stängt.
17-20 juryarbete (sponsorsåtagande)
Tisdag-torsdag
8-17 på kontoret
17-20 juryarbete (sponsorsåtagande)
Fredag
8-15 på kontoret
Lördag
10.00 hämta Hanna och klasskompisar i Vaxholm med bil
14.00 fotografera bröllop i Södertälje
Samtidigt hålls ett event jag borde vara med på som sponsor.
Söndag
8-21 jobba som valförrättare under EU-valdagen
Innan nästa vecka ska jag hinna göra klart en lång lista med andra saker. Det här håller inte. Jag går sönder. Energin tog slut redan i mars. Sedan dess har jag gått runt på någon konstig vilja, men i stort sett utan glädje. Jag känner trycket över bröstet, huvudvärken och håglösheten allt för ofta.Inget räcker till. Det är alltid något återstår att fixa. Någon som behöver uppmärksamhet.
Det är dags att byta liv. Det här funkar fan inte. Alls. Jag är fel person på fel plats med fel förutsättningar i fel tid.
Högt blodsocker
Ellas blodsocker är alldeles för högt. Har givit henne rekordmycket insulin idag, men det hjälper inte. Får inte ned det på normala nivåer. Hennes humör börjar bli otåligt och irriterat i takt med att halten av ketoner i hennes blod ökar. Nu har jag bytt bägge ampuller i hennes insulinpennor och hoppas på att det var något fel på de gamla. Annars håller hon på att bli sjuk, eller så har någon av pennorna gått sönder.
För trött för att tänka
De senaste dygnen har varit hektiska och jag har varit för trött för att tänka. Dessutom har det regnat från och till, vilket gör att bredbandet här hemma inte fungerar. Känns oerhört analogt på något sätt. Nåväl, om ett par timmar skjutsar jag Camilla till flyget. Sen är det jag och barnen på egen hand hela vägen till måndag. Jag hoppas det blir bra väder mer än en dag.
Skeppet sjunker men det finns ingenstans att hoppa
Jag är trettioåtta år. Genomlever min tredje djupa lågkonjunktur som arbetstagare. Det blir nog den sista. Livet som arbetstagare var en dröm när jag var sjutton. Ta ett jobb, tjäna pengar, skaffa en bostad och sen är livet ditt. Så såg mina naiva ögon på möjligheterna. Nu, tjugo år senare är jag trött på hela skiten. Trött på att anpassa mig till döds för en lön som gör att jag precis klarar av boendekostnader och att hålla mina barn hela och rena. Trött på att i varje ekonomisk samhällssvacka gå igenom omorganisationer där jag eller någon jag bryr mig om tvingas lämna arbetsuppgifter.
Jag är bra sugen på att lämna det sjunkande skeppet. Det jobbiga just nu är dock att det är hela världen som är skeppet. Det finns ingenstans att hoppa.
I en bil på väg hem
Under de fem timmar det tar att åka från Mora tillbaka till Stockholm hinner min kropp återanpassa sig till vardagen. De tre dagarna i Mora gjorde gott. Ett enkelt liv med tydliga uppgifter och riktiga känslor. För varje mil vi närmar oss Stockholm börjar hjärnan snurra runt och magen sluta sig. Så lagom till jag kommer fram till de tre filerna vid Upplands Väsby har jag lätt ont i både huvud och mage igen. Tankar om orsak och verkan kring alla ogjorda saker av mer eller mindre viktig karaktär är tillbaka.
Då vet jag att jag har kommit tillbaka hem igen.
Hinner inte ikapp
Jag har insett att jag kan anstränga mig hur mycket som helst utan att komma ikapp. Vad det får för konsekvenser är oklart. Men ett par veckor i narkos medan någon annan tar över mina måsten skulle vara finfint.
Hemma mitt på dagen
Den här veckan är lunchtemat: HEMMA. Det är en aning asocialt, men just nu bra av olika orsaker. Ekonomi är en, plus att jag är så speedad just nu att en timmes isolering i samband med lunch är välbehövligt. Dessutom kan jag få i mig mitt finkaffe utan att behöva gå och köpa det. Vilket också är en bra grej. Sen gillar jag att sitta i mitt eget kök och njuta av att det är tyst.
Eftersom det inte händer så ofta.
Ungefär som vanligt
OK, jag hade ganska många tankar. Idag skulle jag hinna med att fixa en del saker jag ligger efter med. Plus deklarera. Det sket sig, ungefär som vanligt. Hann med ett ryck i förrådet ute och i garaget och resultatet blev mest uppgivenhet. Men ok, moppen är ren och fin igen. Ella har varit ute i friska luften och är rosig om kinderna. Det får väl vara bra så.
Imorgon ska jag deklarera. Och beställa tid för montering av nya däck till bilen. Och hinna jobba klart med de där femhundra bilderna som ligger och väntar. Och klara av resten av arbetet som väntar. Och…
Nya utmaningar
Nu är familjen Welander en enbilsfamilj igen. Den röda lilla Toyota Aygon har flyttat hem igen. Den bodde hos oss i två år och imponerade med sin spartanska stil och snåla bränsleförbrukning (cirka 0,5 liter/bil i stadstrafik har den dragit). Nu ska vi klara oss med Forden och elmoppen är det tänkt. Snön får ta och smälta så ska det nog ordna sig.
Men, ändå känns det lite som ett felval. Vi borde löpa småbilslinan fullt ut. Jag provkörde Toyotas nya minibil IQ och den kändes oerhört smart. Samma motor som i Aygon, dvs en trecylindrig minimotor, men i en bil som trots att den är mindre än en Smart kändes lika rymlig som vår Ford inuti. Åtminstone i förarsätet. En bil som alla som kör i stan borde ha. Liten, lättkört, bränslesnål och bekväm, vilket jag inte kan påstå att Aygon var. Kommer IQ i en hybrid eller renodlad elvariant är den en vinnare. Redan nu skulle den vara ett bättre alternativ för oss än Forden, eftersom den drar mindre bränsle och kostar mindre i drift. Dessutom är det ganska onödigt att vi åker runt i en stor kombi, när de flesta av våra resor inte transporterar fler än en eller två av oss.
Efter att ha passat på att provköra Prius en gång till och resonera lite med en bilsäljare om månadsekonomi och koldioxidutsläpp styrde Hanna och jag fötterna mot busshållplatsen och tog bussen hem. Jag gillar inte att åka buss. Att sitta i nedslitna dieselmonster ihopträngd med massa människor jag inte känner samtidigt som en stressad busschaufför kör ryckigt är inte min grej. Bussen kommer aldrig kunna ersätta bilen för mig. Hellre går jag, vilket väl vore bra för hälsan och troligtvis är det jag kommer få göra till vägarna är snöfria.
Well, hopp om livet är det. Solen värmer allt mer och det dropprinner överallt ute samtidigt som fågelkvittret blir allt tydligare. Synd bara att vi hittat en befarad takläcka och ser ännu mer pengar fladdra iväg borta vid horisonten. Men, det är inget att gnälla över. Jag har valt att bo i villa.
På gränsen
Jag har kommit mer än halvvägs in i mitt desperata försök att få klart saker på jobbet som måste bli klara nu. Börjar så smått inse att tiden inte räcker. Trots att jag jobbar koncentrerat hela tiden. Ibland går jag ut och andas. Då ser jag ett mörkt träd. Sen går jag in igen och försöker få alla bitar på plats. Jag måste bli så klar som jag vill. Så jag kan börja sova igen.
Mitt sätt att leva och arbeta fungerar inte så bra. Som jag vill.
Imorgon vid elvatiden är mina 48 timmar slut. Då ska jag på ett möte. Är jag inte klar då kommer jag gå sönder. Borde åka hem och äta med familjen idag. Får se om jag hinner. Behöver nog kaffet för att ta mig fram till mål, men känner på mig att jag kommer vilja stanna hemma med de jag älskar. Låsa dörren till omvärlden och glömma bort att den finns.
Jag tycker mitt jobb är kul. Jag älskar mina barn och min livskamrat. Varför ska jag vara skapt så att jag känner att inget jag gör räcker till?