Andra december. En monumental måne hänger på den mörka himlen och det är kallt. Fem minus just nu. Frosten gnistrar i det bleka ljuset och luften är klar. Jag försöker hämta andan. Rensa huvudet. Det har gått för fort ett tag. Hänt för mycket. Och för lite. Samtidigt.
Så ett par djupa andetag gör gott.
Tar ett andetag i december
November slutade i kaos, panik och stress. December har börjat med något högre luft och försutsättningarna för att andas blev bättre. Ella har börjat äta och dricka igen och har fått tillbaka sin energi. Det gör mig gladare och mer stabil. Tillsammans ska vi snart ta en tur till mitt jobb för att jag måste göra klart ett litet korrektur. Men, vi har redan hunnit ta emot hantverkarkillarna som ska rädda vårt vardagsrum och pratat med dagis om julledigheten. Och jag ska fixa en bild och svara på några frågor till en blogg som uppmärksammar 365bilder.se.
Men, det bästa av det bästa. Jag har sovit en hel natt.
Mitt opp i och slut
Jag kör fort just nu. Tre stora åtaganden ska betas av fredag, lördag och söndag. Alla roliga. Men också energikrävande. Så jag hinner inte prata så mycket med själv just nu. Därför låter jag Stefan Sundström sammanfatta hela grejen genom Allan Edwalls låt om livet. Den lilla bäcken:
De två sista verserna är finfina.
Jag samlar tid som musen samlar skulor.
Till livets byggnad samlar jag på år.
Ty allting stort och starkt är byggt av smulor.
Och sanningen av ångrad lögn består.
I munnens valv jag känner orden klinga
som återskall av allt som sagts förut.
Min tro är klen och klokenskapen ringa
och allt är början, mitt oppi och slut.
Aktuell status
Nej. Nej. Nej. Jag förstår inte. Min hjärna är för liten och för full. Jag är en dator som blivit för gammal. Det händer för mycket och för snabbt. Och nu tar jag ett djupt andetag och går och lagar middag till en uuuutsvulten tonåring och två hoppspralliga femåringar. Jag är alldeles varm i huvudet.
VAB-intyget igen
Kan inte låta bli att agera lite rättshaverist när jag läser socialförsäkringsminister Christina Husmark-Pehrssons uttalande idag.
– Vab-intyget har fått föräldrar att bli mer rädda om sina vab-dagar.
Det handlar om det lilla intyget personal på förskolor och skolor måste skriva för att Försäkringskassan ska känna sig trygga i att betala ut tillfällig föräldrapenning till mammor och pappor som tar hand om sina sjuka barn. Tydligen har uttaget av dessa dagar minskat med sex procent sedan intyget infördes.
Well, Christina, för den här pappan handlar det inte om att vara rädd om dagarna. För mig handlar det om att jag vägrar låta mig behandlas som en misstänkt bedragare varje gång jag vill använda det jag har rätt till. Att jag inte vill lägga ännu mer administrativ börda på personal på förskolan som redan har för mycket att göra eftersom de är så få och barnen så många. Att mina barn är viktigare än systemet.
Därför har jag inte tagit ut en enda VAB-dag sedan blanketten infördes. Det betyder inte att jag struntat i mina barn. Eller att jag fuskat tidigare. Det betyder att jag tycker din lösning är förnedrande i varenda liten detalj. Därför kompar jag. Flexar. Tar tjänstledigt. Jobbar hemma. Varje gång jag måste ta hand om något av mina barn leker jag gummimänniska.
Jag gillar tillit mer än misstänksamhet.
Skriver en lista för att komma ihåg massa saker jag måste göra
Nu är det mycket som snurrar i huvudet. Ett huvud som sitter på en för tillfället ganska krampkrämpig kropp. Dagsformen är inte jättebra. Platsar nog inte ens i C-laget just nu. För att bättra på oddsen en aning sätter jag mig en stund och skriver upp ett gäng punkter för att inte glömma några saker som måste göras före måndag, då jag åker till Tyskland. Eftersom jag riskerar att glömma lappen så noterar jag samma sak här… AH-plan 2010, tjänstedirektivet, webbstrukturer, boka läkartid, H&M’s bilder, försöka lösa problemet med pelletspannan, skicka tre fakturor, göra klart affischen till Barnslig advent på Winterviken, välja ut sex bilder till 365bilder.se-portfolio, välja ut ett gäng andra bilder till en annan portfolio, byta däck på bilen, montera bort element i vardagsrummet, göra rent akvariet.
Fler saker lär tillkomma. Men, vid lunchtid på måndag är det kört. Då sätter jag mig på ett tåg. För att komma till en båt.
Jag förbrukar mer energi än jag tar in just nu. Inte så smart.
Förbannad
Jag är trött. Rutten och förbannad. På allt. Jävla skitvärld. Nu ska jag gå och duscha.
Visby: nära och långt bort
Sedan jag var i Visby under Almedalsveckan har jag längtat tillbaka. Camilla och jag bokade en resa omgående när jag kom hem och sedan dess har jag längtat efter den. Imorgon ska vi åka. Bara jag och den jag älskar. Ensamma på en av världens vackraste platser. I lugn och ro. Det är dags att låta saker sjunka in. Bara vara och låta de stora planerna vila en stund. Jag behöver det. Jag tror vi behöver det.
Därför är jag sjukt stressad över det faktum att jag mår rätt risigt i näsan och halsen. Och att båda barnen också är lite förkylda. Ingen av oss har resten av symptomen som krävs, men ändå är jag orolig över att nojjan över grissjukan på något sätt kommer göra att vi inte kommer iväg.
Men, nu är det mindre än tjugofyra timmar till avgång.
Tillbaka från verkligheten
OK, jag är tillbaka. Jag har varit i verkligheten ett par veckor. Men nu är den tiden över. Imorgon börjar det overkliga livet igen. Missar första arbetsdagen eftersom dagis traditionsenligt har stängt för studiedag första arbetsdagen varje höst. Från tisdag och framåt lär det dock rulla på. Alla tankar på alternativ och andra sätt att leva kommer få en rejäl törn då tiden inte kommer räcka till. För nu ska jag nämligen jobba på dagarna (vilket inte är så dumt egentligen eftersom jag har supertrevliga kollegor och omväxlande saker att göra). Och försöka få det här huset i det här jävla femtiotalsstandardkvarterat att funka (måste fixa avloppet i nya duschen som gick att använda ungefär fyra månader, telefon/ADSL-anslutningen, se till taket fixas, krångla lite med pelletsbrännare och så där). Förutom att vara en bra pappa och man.
Varje år vid den här tiden mår jag rätt dåligt. Sover inte på nätterna och är förbannad på dagarna. Det är inte så konstigt, när jag tänker efter.
Men om några veckor kommer overkligheten börja kännas verklig igen och då är jag bara så här frustrerad ibland. Till nästa sommar.
Min egen firma är det lilla halmstrå jag håller i för att försöka behålla en känsla av hur det är att leva i verkligheten. Förhoppningsvis kan jag göra något mer med den i höst. Jag vill nämligen vara mer i verkligheten. Inte bara ett par veckor mellan juli och augusti varje år.
Citat
Sometimes it’s like someone took a knife baby
edgy and dull and cut a six-inch valley
through the middle of my scull