Publicerat

Jag mot världen mot mig


Det här med att vara självständig. Först trodde jag att det var jag mot världen. Sen kändes det som att det var världen mot mig. Jag har lärt mig från barnsben att klara mig själv. Tröstat mig själv. Prata med mig själv. Det har gjort mig stark och självständig. Fått mig att ta ansvar. Gjort mig mogen.
Trodde jag.
Familjen var aldrig ett sammanhang när jag växte upp. Den var mer ett tomrum. Eller ett krig. Fotbollslaget blev det inte heller. Liksom tonårskärleken, klasskompisarna. Inte heller jobbet. Trots att jag försökte. Laget jag tränade? Nej. Grannarna på gatan? Tyvärr. Grabbgänget? Jag är rädd för män i grupp.
Nu står jag här med en egen familj. En kvinna som jag tror vill vara med mig. Två barn som är beroende av just mig, men som har svårt att visa att de tycker om mig. De vet inte hur jag reagerar eller vem jag är. Känner att det finns någon slags klyfta mellan oss. Allt jag gör är jobb. Jag har aldrig lärt mig att umgås med människor som människor gör. Aldrig lärt mig att lita på någon. Trösta, älska, skratta, leva. Jag är självständig. Vet inte hur jag ska göra det tillsammans med någon.
Det enda jag vet är hur jag briljerar med mitt intellekt och min kunskap. För att få bekräftelse.
Fyrtioett år gammal har luften blivit tung. Surfuktig. Jag är inte självständig. Ensam är ordet. Utan sammanhang. Människor som tycker om mig och vill vara med just mig. För att jag betyder något. På något sätt måste jag lära mig hur det känns. För jag vet inte. Just nu känner mig jag ensammast i världen. Kan inte sova. Mår illa. Är trött och känner mig jagad. Blir aldrig färdig med något. Jag vill vara med någonstans. Dela mål med någon eller några. Vara jag med världen. Först då kan jag nog lära mig att vara den pappa jag vill vara. Så att det jag ser hos mina barn, det där med att vara självständig utan andra, kan nyanseras lite. Vill lära dem att lita på människor.
Min tankar snurrar ganska mycket kring det här nu. Jag har ingen aning om hur jag ska göra. Samtidigt som jag jobbar på och gör bra saker åt mina uppdragsgivare.

Den som inte är van att bli tröstad kanske inte heller inte har så lätt att trösta.

Livet i november 2012. Frågan hon ställde för någon vecka sedan. Den växer.

Publicerat

Dags att stänga Tidssparkassan


Vad är egentligen tid? Jag lyssnar på Vanna Rosenbergs uppläsning av Michael Endes klassiker ”Momo eller kampen om tiden” i bilen. Någonstans mellan Nykvarn och Södertälje börjar kapitlet där frisören Fusi möter agent XYQ/384/b från Tidssparkassan. Vanna läser intensivt och kapitlet hinner inte riktigt sluta innan jag parkerar bilen på personalparkeringen vid kommunhuset i Huddinge.
Tankarna snurrar. De sista tjugo minuterna har en skådespelare som läser upp en text som är snart fyrtio år gammal sammanfattat hela samtiden. Eller åtminstone min upplevelse av den. Det här med hur vi tror oss spara tid genom att stressa. Klämma in mer produktion under den korta tid vi faktiskt lever. För att någon gång i framtiden kunna ta ut den i något annat. En fåfäng jakt på något omöjligt.
Det blir så uppenbart i beskrivningen. Skaver. Som om hela bankväsendet, kapitalismen, demokratin och allt det där andra mitt samhälle liksom vilar på har frilagts i all sin ordning. En ordning som inte leder till något bra överhuvudtaget.
Sysselsättning? Ja.
Inkomster? Ja.
Tillväxt? Säkert.
Innehåll?
Beskrivningen av hur frisören Fusi gör sig av med allt innehåll i livet, effektiviserar, lägger in sin mamma på ålderdomshem och tar in ett par lärlingar till som han kontrollerar stenhårt – den beskrivningen får mig att tänka på alla de här insatserna som går ut på att göra mig och mitt arbete snabbare, större och mer avtalat. Lånen jag förväntas ta, kunskapen jag ska göra mig beroende av för att växa och anställa någon. För att effektivisera.
Jag väntar med spänning och förhoppning på att Momo ska komma in och göra det hela lite bättre. Vetskapen om det här är iskall och skaver. Den här berättelsen är maskerad som en barnbok. Men är mycket större.

Publicerat

Jag pratar med mig själv. Igen.

Jag har återtagit en gammal blogg. Behöver fortsätta ett fem år gammalt samtal jag för med mig själv. Tappade tråden i det under ett par år då jag lärde mig andra kanaler. Men, nu tar jag tillbaka min blogg.
Det här är inget för dig som inte gillar privat tjafs. Som skäms av navelskådande. Den här bloggen är nämligen bara till för en läsare, mig själv. När jag skriver de här texterna händer något. Jag tänker och känner. Att jag valt att lägga det i en blogg istället för en dagbok beror mest på att jag vill vara öppen med hur jag tänker och vem jag är. Jag tycker om att få råd, hjälp och tips av andra.
Men, jag skriver inte för någon annan i det här sammanhanget. Därför har jag också stängt kommentarsfunktionen. Det kommer ändå mest spam där. Vill du mig något, hittar du sätt att kontakta mig.
Nu ska jag njuta av att låta saker ta lite längre tid. Inga 140 tecken eller maniska statusuppdateringar längre. Inte för att det är något dåligt, men jag behöver sakta ned och se mig omkring.
Jag pratar med mig själv. Igen.

Publicerat

Trött på att vara pappa med de här spelreglerna

Jag förbannar beslutet om att skolan ska starta mellan åtta och halv nio på morgonen. Som gjort att jag i åtta års tid nu levt med att tvinga upp trötta, griniga, blodsockerlåga, ledsna barn på morgonen. Halva året i mörker. Mörker som talar om för våra kroppar att vi borde sova. Jag har lirkat, förhandlat, trugat och grejat. Lurats, ljugit och dribblat. För den goda sakens skull. För att få iväg mina barn till skolan. Hela fabrikstanken med barnen som råvara står mig upp i halsen. Utbrott minst en gång i veckan. Idag på Ella som hade ont i foten efter ett längdhopp i vardagsrummet. Jag tror hon fejkar smärta för att få lite empati. Hon vill stanna hemma. Jag tror att det beror på hennes stämning, flytten och allt det där. Tvingar iväg henne, trycker gasen i botten, skäller och skriker. Kommer försent till skolan. Hon biter ihop och är rädd för/hatar mig när vi går över skolgården.
Om det om några timmar visar sig att jag tvingade iväg mitt lilla barn med en fraktur i tå eller fot. Den känslan ligger nu i magen. Klockan är 08:46 och det är dags för mig att arbeta lite. Det smakar surt långt bak i munnen.
Tillväxt är en förutsättning för vår gemensamma välfärd.

Publicerat

Åh vad vi grät

Åh vad vi grät. Nästan hela tiden, jag allra mest när fjärilen flög ett varv runt flickan och hon grät efter pappa. Bakom solglasögonen rann tårarna. Hon bredvid mig satt och hulkade. Snart också barnen i baksätet. Någonstans på vägen mellan Arboga och Eskilstuna.
Vi lyssnade på Monika Nyströms sommarprat idag. Så känslosamt och sorgligt, men ändå hoppingivande. Jag blev alldeles tagen. På sin korta stund lyckades hon sammanfatta varför tiden är så viktig. Att livet kan förändras och allt bli svart. Innan något nytt händer.
Tankarna på mannen som plötsligt fick cancer och inte fick se sina barn växa upp fick mig att tappa fotfästet i bilen för en kort sekund. Tankarna på barnen som förlorade sin pappa. Jag vill inte att det ska hända mig. Jag älskar mina barn så hårt att det gör ont. Ofta. Men jag visar det inte på det sätt jag vill. Av helt fel anledningar.
Åh vad vi grät. Men vad viktigt det var att jag fick höra det här just nu. De här sista veckornas slit blir lättare. Avslutningen av det ohållbara livet utan tid och utan energi. Det är dags att stänga igen det. Låsa och kasta bort nyckeln. Livet är för kort och för viktigt. Mina barn förtjänar mer. Jag gör det. Mina syskon, föräldrar. Alla. Den senaste veckan har åter kastat om världen och fått mig att förstå varför det är så viktigt att jag gör den här förändringen.
Jag vill leva med mina barn och de jag älskar här och nu. Inte senare.

Fjärilen flög från rum till rum. Min dotter sprang efter den och ropade: Pappa!
Fjärilen flög runt i huset. Landade ibland, och vid ett tillfälle satte den sig rakt i min dotters öppna hand. Efter en stund öppnade jag ett fönster och sa att vi skulle släppa ut den. Då flög fjärilen ett tydligt varv runt min lilla flicka och sen ut igenom fönstret. Min dotter stannade upp, tittade efter den och ropade: Men jag vill ju vara med pappa! Sen sprang hon i min famn och började gråta.

Åh vad ont det gjorde att lyssna på det här. Ett uppvaknande, en påminnelse. Life ain’t no rehearsal. Fint.

Publicerat

försöker


Försöker inte tänka på att det lilla skavsåret i magen börjar kännas igen. Det är fortfarande sommar. Men alla mail som letar sig in i mobilen, de liggande köerna av fotojobb, terminsstarten som ligger ett par dagar bort gör det svårt att bortse från att det riktiga livet måste ställas på vänt snart.
Igen.

Publicerat

o som i otäckaste någonsin


Igår kväll såg vi på Eden Lake. Efter tjugo minuter ungefär fick jag tokångest. Gick undan en stund. Sen snabbspolade vi filmen och tittade liksom i smyg. Det var den otäckaste film jag någonsin sett. Helt utan övernaturliga inslag. Bara människor. Sköt in många vansinnigt obehagliga känslor i mig. En effektiv sammanfattning av mycket av det som jag är rädd för i samhället jag lever i. Med ett slut som är poetiskt i sin ondska och uppgivenhet. Och alldeles, alldeles hopplöst.
Se den om du vill må dåligt en stund. Eller kanske vakna till.

Publicerat

Trevlig helg

Ont i huvudet, check
Ont i magen, check
Ont i bröstet, check
Klar för nästa vecka, un-check.

Publicerat

01:20 en onsdag

Bild-1
Det har gått en timme sedan senaste gången Facebook kallade på uppmärksamhet för att någon uppdaterade sin status. Push-meddelandena från min äppelmärkta telefon kommer inte längre. De flesta har nog varvat ned nu. Jag läser. Och skriver. Försöker få ihop ett klokt förslag för en viktig utvecklingsinsats. Ett beslutsunderlag. Ett delprojekt.
En ganska bra tid att läsa och skriva. Natten. När inga andra tankar tar plats. Inga andra människor vill ha uppmärksamhet.
Igår var en jobbig dag. Inatt var bättre.