Jag förbannar beslutet om att skolan ska starta mellan åtta och halv nio på morgonen. Som gjort att jag i åtta års tid nu levt med att tvinga upp trötta, griniga, blodsockerlåga, ledsna barn på morgonen. Halva året i mörker. Mörker som talar om för våra kroppar att vi borde sova. Jag har lirkat, förhandlat, trugat och grejat. Lurats, ljugit och dribblat. För den goda sakens skull. För att få iväg mina barn till skolan. Hela fabrikstanken med barnen som råvara står mig upp i halsen. Utbrott minst en gång i veckan. Idag på Ella som hade ont i foten efter ett längdhopp i vardagsrummet. Jag tror hon fejkar smärta för att få lite empati. Hon vill stanna hemma. Jag tror att det beror på hennes stämning, flytten och allt det där. Tvingar iväg henne, trycker gasen i botten, skäller och skriker. Kommer försent till skolan. Hon biter ihop och är rädd för/hatar mig när vi går över skolgården.
Om det om några timmar visar sig att jag tvingade iväg mitt lilla barn med en fraktur i tå eller fot. Den känslan ligger nu i magen. Klockan är 08:46 och det är dags för mig att arbeta lite. Det smakar surt långt bak i munnen.
Tillväxt är en förutsättning för vår gemensamma välfärd.
Åh vad vi grät
Åh vad vi grät. Nästan hela tiden, jag allra mest när fjärilen flög ett varv runt flickan och hon grät efter pappa. Bakom solglasögonen rann tårarna. Hon bredvid mig satt och hulkade. Snart också barnen i baksätet. Någonstans på vägen mellan Arboga och Eskilstuna.
Vi lyssnade på Monika Nyströms sommarprat idag. Så känslosamt och sorgligt, men ändå hoppingivande. Jag blev alldeles tagen. På sin korta stund lyckades hon sammanfatta varför tiden är så viktig. Att livet kan förändras och allt bli svart. Innan något nytt händer.
Tankarna på mannen som plötsligt fick cancer och inte fick se sina barn växa upp fick mig att tappa fotfästet i bilen för en kort sekund. Tankarna på barnen som förlorade sin pappa. Jag vill inte att det ska hända mig. Jag älskar mina barn så hårt att det gör ont. Ofta. Men jag visar det inte på det sätt jag vill. Av helt fel anledningar.
Åh vad vi grät. Men vad viktigt det var att jag fick höra det här just nu. De här sista veckornas slit blir lättare. Avslutningen av det ohållbara livet utan tid och utan energi. Det är dags att stänga igen det. Låsa och kasta bort nyckeln. Livet är för kort och för viktigt. Mina barn förtjänar mer. Jag gör det. Mina syskon, föräldrar. Alla. Den senaste veckan har åter kastat om världen och fått mig att förstå varför det är så viktigt att jag gör den här förändringen.
Jag vill leva med mina barn och de jag älskar här och nu. Inte senare.
Fjärilen flög från rum till rum. Min dotter sprang efter den och ropade: Pappa!
Fjärilen flög runt i huset. Landade ibland, och vid ett tillfälle satte den sig rakt i min dotters öppna hand. Efter en stund öppnade jag ett fönster och sa att vi skulle släppa ut den. Då flög fjärilen ett tydligt varv runt min lilla flicka och sen ut igenom fönstret. Min dotter stannade upp, tittade efter den och ropade: Men jag vill ju vara med pappa! Sen sprang hon i min famn och började gråta.
Åh vad ont det gjorde att lyssna på det här. Ett uppvaknande, en påminnelse. Life ain’t no rehearsal. Fint.
försöker
Försöker inte tänka på att det lilla skavsåret i magen börjar kännas igen. Det är fortfarande sommar. Men alla mail som letar sig in i mobilen, de liggande köerna av fotojobb, terminsstarten som ligger ett par dagar bort gör det svårt att bortse från att det riktiga livet måste ställas på vänt snart.
Igen.
två störiga ovänner
Sedan jag kom tillbaka till stan har två störiga ovänner börjat göra sig påminda. Prestation och krav. Jag försöker ignorera dem.
o som i otäckaste någonsin
Igår kväll såg vi på Eden Lake. Efter tjugo minuter ungefär fick jag tokångest. Gick undan en stund. Sen snabbspolade vi filmen och tittade liksom i smyg. Det var den otäckaste film jag någonsin sett. Helt utan övernaturliga inslag. Bara människor. Sköt in många vansinnigt obehagliga känslor i mig. En effektiv sammanfattning av mycket av det som jag är rädd för i samhället jag lever i. Med ett slut som är poetiskt i sin ondska och uppgivenhet. Och alldeles, alldeles hopplöst.
Se den om du vill må dåligt en stund. Eller kanske vakna till.
Trevlig helg
Ont i huvudet, check
Ont i magen, check
Ont i bröstet, check
Klar för nästa vecka, un-check.
01:20 en onsdag
Det har gått en timme sedan senaste gången Facebook kallade på uppmärksamhet för att någon uppdaterade sin status. Push-meddelandena från min äppelmärkta telefon kommer inte längre. De flesta har nog varvat ned nu. Jag läser. Och skriver. Försöker få ihop ett klokt förslag för en viktig utvecklingsinsats. Ett beslutsunderlag. Ett delprojekt.
En ganska bra tid att läsa och skriva. Natten. När inga andra tankar tar plats. Inga andra människor vill ha uppmärksamhet.
Igår var en jobbig dag. Inatt var bättre.
Pappa och sorgen
När jag hör min pappa vara ledsen blir jag förtvivlad. Så har det alltid varit. Och kommer alltid vara, förstår jag nu. Samtidigt som jag inser vad mina egna barn kanske känner lite för ofta. Jag saknar min pappa. Eller kanske snarare att vara liten. När pappa gjorde alla rätt hela tiden. När han var den där stålmannen, idolen, stora famnen och allt det där som jag själv också var för några år sedan för mitt stora barn och borde vara nu för mitt lilla.
Ett dödläge måste nog brytas snart. Mitt liv i moment 22. Får nog prata med min pappa om saken.
Stockholmssöndag
Först ställde mäklaren som skulle kolla in vårt hus in. Sen gick vi på visning av en lägenhet som i stort sett låg på Essingeleden. Sen på en visning där priset var så lockande att det kom så många människor att det inte gick att se själva lägenheten för alla nackar. Samtidigt lekte Ella med sin bästis som kommit hem från fjällen.
Söndag, bloody söndag.
Håller inte måttet
Jag håller inte måttet. Levererar inte det jag borde. Eller jobbar med fel saker. Just nu snurrar allt bara runt. Inga avslut. Inga vägar ut. Får inte till det. Jag borde byta liv. Eller åtminstone livsstil.
Synd bara att jag varken har mod eller råd.