05:45 Dags att vakna
06:00 Dags att stiga upp
07:20 Skicka iväg dotter på fotbollsmatch
08:00 Dotter spelar fotboll i Örebrocupen i Lundby
08:30 Koppla in teknik i mötesrum
09:00 Leda workshop
12:00 Lunch efter workshop
12:00 Dotter spelar fotboll i Örebrocupen på Ekäng
13:00 Skrivarbete och förberedelser för Almedalen
16:00 Dotter spelar fotboll i Örebrocupen på Rosta Gärde
17:00 Panel i P4 Örebro
17:00 Tvättstuga
19:00 Ta emot Stuvstavänner som ska bo här under Örebrocupen
20:00 Packa Almedalsbagaget
Jo, jag är lagledare för dotterns fotbollslag. Tur att jag inte är ensam. När jag ändå är igång, tiderna för lördagen:
05:45 Dags att vakna
06:00 Dags att stiga upp
07:20 Skicka iväg dotter till fotbollsmatch
08:00 Dotter spelar sista gruppspelsmatchen i Örebrocupen på Rosta Gärde
08:00 Jag ska hämta hyrbil
08.25 Andra halvlek börjar i fotbollsmatchen
08:50 Matchen är slut och jag ska åka till Oskarshamn
15:10 Färjan mot Visby lämnar Oskarshamn
Sen är allt okänt. Åminstone fram till måndag. Eller jag ska läsa på handlingar, bakgrund och planera mitt resten av mitt program för Almedalsveckan.
Den djupare innebörden i allt detta är fortfarande oklar.
—
Edit
Jag hann dessutom med:
07:30 Lämna Vilda på hunddagis
07:47 Vara PR-expert i P4 och prata lite kort om politiska homepartys
Skicka minnesanteckningar och komma överens med Skjutsgruppens grundare Mattias om samåkning till Gotland via Oskarshamn. Kul. Klockan är nu 19:05 och för första gången idag har jag några minuter utan aktivitet. Snart dags att hämta tvätt, rasta hund och springa och handla, innan jag börjar packa…
Här och nu
Pratade med psykologen på förmiddagen. Om det här med att jag aldrig får till det här med att leva nu istället för sen. Psykologen försöker få mig att tänka lite mer här och nu. Jag har köpt en bok. Försökt hitta ett sätt att prova olika övningar. Men lyckas inte. Hittar inte känslan i nuet. Är hela tiden i framtiden. Oftast lätt orolig.
Så därför känns det så fantastiskt att sitta här på altanen på landet. Hunden ligger vid mina fötter. Solen är på väg ned i horisonten och om någon minut eller så blir det för kallt att sitta kvar. Jag blundar. Det enda jag hör är massor av fåglar. De pratar. Eller kvittrar. På massor av olika sätt. Det är nog många olika sorters fåglar. Ljudet är klart. Bruset är borta en stund.
Här och nu.
En familj på gränsen
Min mage larmar. Den har gjort det ett par dagar. Vi är en familj på gränsen igen. Det händer lite för mycket just nu. Hela tiden. Finns ingen tid till återhämtning, lugn och det där mytomspunna bara-varandet. Jag har ont i magen. Hon jag älskar ser lite grå ut. Vi biter ihop men hinner inte ikapp. Undrar när vi gör det?
Fyrtiotre
För hundrafemtio år blev inte män särskilt mycket äldre än så här. Fyrtiotre år var en hög ålder då i det där landet som ganska många vill ska vara som då, fast nu liksom. Det är knasigt. Jag har haft en ganska intensiv arbetsdag och känner mig för splittrad för att tänka något klokt om att jag blivit ett år äldre. Förutom att min syn fortfarande inte återhämtat sig från viruset på hornhinnan och att jag känner mig allmänt skröplig och vanskött. Självkänslan är inte på topp, men jag jobbar på den.
Alla grattis under dagen har hjälpt. Tack.
Uppgivet
Usch. Känner mig sur, deppig och uppgiven. Liksom tokstressad. Det var skönt att vara ledig på landet. Jag vill hoppa av vardagen. Men, istället sitter jag här och försöker pussla ihop hjärnan, skruva på huvudet och förstå hur kalendern för den här veckan ser ut.
Vad är det för kväll?
Jo det är en allt-går-åt-helvete-och-jag-är-astrött-men-det-spelar-ingen-roll-eftersom-antibiotikaresistensen-ändå-kommer-ta-livet-av-oss-alla-om-bara-några-år-kväll-och-det-kanske-är-lika-bra-eftersom-mitt-land-ändå-håller-på-att-förvandlas-till-en-snål-idiokrati-där-rasister-dumhuvuden-och-människor-som-är-män-hatar-varandra-till-leda. Sov gott.
Det här med Facebook
När jag inte använde Facebook i februari kändes det skönt. Istället hade jag djupare samtal på twitter och skrev blogginlägg. Nu när jag är tillbaka på Facebook igen fastnar jag där. Känner att jag kommer ta Facebook-fri månad snart igen. Det är något som inte riktigt funkar för mig. Jag liksom drunknar i flödet. Har svårt att begränsa mitt intag.
Att andas
Åtta minuter kan förändra livet. Åtminstone för mig. Idag spelade psykologen upp ett ljudklipp för mig. Det handlade om en andningsövning. Jag gjorde precis som rösten sade. Och oj vad jag kände. Jag kände hur lyften och syret tog sig in i kroppen kylde ned halsen på sin väg ned mot lungorna och sen liksom landade i magen där ett lugn och en energi liksom spred sig ut genom hela min kropp. Till slut kändes det ända ut i tårna och fingerspetsarna.
Jag har aldrig varit med om något liknande. Plötsligt försvann massor av intryck och ersattes av…. liv. Tänk att det kunde vara så fantastiskt att andas. Det är dagens upptäckt.
När vardagen blir livsuppehållande
Jag läser i tabellen. Kombinationen av halten blodglukos och halten ketoner i nioåringens blod leder till följande rekommendation:
Svältketoner. Extra kolhydrater och vätska behövs.
Det är gått lite mer än två år sen sist. Magsjuka. Ett mindre helvete för alla som får det. Ett mer akut helvete för mina barn. Diabetes och magsjuka är en riktigt dålig kombination. Så nu får jag ta rygg på min kloka och lugna livskamrat när vi ska vårda nioåringen. Hon har för lågt blodsocker eftersom hon inte får i sig näring. Då bildas snabbt svältketoner i hennes blod. Det närmaste dygnet eller dygnen blir en balansgång på slak lina. Vi måste få i henne söta saker. Flytande söta saker. Vi måste hela tiden mäta hennes blodsocker och ha koll på de där svältketonerna. Samtidigt som vi helst inte själva ska bli sjuka. Syror i blodet är vår fiende.
Jag har varit på Willys och fyllt matkassar med nyponsoppa, blåbärssoppa, krämer, cola och annat. Nu stänger vi in oss och ägnar oss åt lite livsuppehållande vård här hemma. Jag försöker andas djupt och inte stressa upp mig.
Facebook-paus
Jag måste prova. Se vad som händer om jag låter bli Facebook-flödet. Varför? När det är som bäst fyller det mig med inspiration och skapar möjligheter. Jag kan fyllas av lycka och bli alldeles varm i kroppen av saker människor delar. Men, jag kan också få panik av den ibland gråbruna sörjan av skit som sakta flyter fram som en lavaström och delar sig runt om mig där jag sitter och läser. Alldeles för ofta kan jag inte bara se, utan engagerar mig i något eller tar plats i en skruvad diskussion som inte är bra.
Det är då jag känner att mänskligheten går under. När vanligtvis kloka människor hetsar mot andra eller okritiskt delar med sig av smutsig propaganda. Eller bara dömer andra. Gör sig själva till mer värda.
Det händer att jag också gör det. Missbrukar information. Kommer till avslut för snabbt, delar direkt utan att tänka. Det känns inte bra.
Jag måste prova. Så nu lämnar jag statusuppdateringarna ett tag. Inte minst för att tvinga mig själv att inte tänka så snabbt och skriva hela tiden. Jag kommer kanske börja blogga igen om jag känner att jag behöver skriva. Framför allt kommer jag att söka upp längre texter och andra sammanhang igen. Jag vill hitta tillbaka till en verklighet jag levde i en gång. Troligen finns den inte längre. Världen förändras. Men nu ska jag läsa något annat. Texter som är längre än en statusuppdatering. Som skrivits i ett annat syfte. Jag tar en paus från klickmonstret. Försöker att vara aktiv istället för passiv i mitt informations(miss)bruk.
Så jag skriver inte några statusuppdateringar i februari. Läser inga. Avinstallerar appen. Läser och svarar på direktmeddelanden, men inget annat. Vad som kommer hända? Ingen aning. Jag kanska spammar ihjäl Instagram istället. Eller börjar tok-twittra. Eller får mer tid över för att lyssna och läsa. Jag hoppas det ska hända något med mig när försöker bli mer aktiv igen. På riktigt.
Kanske skriver jag världens längsta och mest pretentiösa statusuppdatering 1 mars.
Kanske inte.