Usch. Känner mig sur, deppig och uppgiven. Liksom tokstressad. Det var skönt att vara ledig på landet. Jag vill hoppa av vardagen. Men, istället sitter jag här och försöker pussla ihop hjärnan, skruva på huvudet och förstå hur kalendern för den här veckan ser ut.
Vad är det för kväll?
Jo det är en allt-går-åt-helvete-och-jag-är-astrött-men-det-spelar-ingen-roll-eftersom-antibiotikaresistensen-ändå-kommer-ta-livet-av-oss-alla-om-bara-några-år-kväll-och-det-kanske-är-lika-bra-eftersom-mitt-land-ändå-håller-på-att-förvandlas-till-en-snål-idiokrati-där-rasister-dumhuvuden-och-människor-som-är-män-hatar-varandra-till-leda. Sov gott.
Det här med Facebook
När jag inte använde Facebook i februari kändes det skönt. Istället hade jag djupare samtal på twitter och skrev blogginlägg. Nu när jag är tillbaka på Facebook igen fastnar jag där. Känner att jag kommer ta Facebook-fri månad snart igen. Det är något som inte riktigt funkar för mig. Jag liksom drunknar i flödet. Har svårt att begränsa mitt intag.
Att andas
Åtta minuter kan förändra livet. Åtminstone för mig. Idag spelade psykologen upp ett ljudklipp för mig. Det handlade om en andningsövning. Jag gjorde precis som rösten sade. Och oj vad jag kände. Jag kände hur lyften och syret tog sig in i kroppen kylde ned halsen på sin väg ned mot lungorna och sen liksom landade i magen där ett lugn och en energi liksom spred sig ut genom hela min kropp. Till slut kändes det ända ut i tårna och fingerspetsarna.
Jag har aldrig varit med om något liknande. Plötsligt försvann massor av intryck och ersattes av…. liv. Tänk att det kunde vara så fantastiskt att andas. Det är dagens upptäckt.
När vardagen blir livsuppehållande
Jag läser i tabellen. Kombinationen av halten blodglukos och halten ketoner i nioåringens blod leder till följande rekommendation:
Svältketoner. Extra kolhydrater och vätska behövs.
Det är gått lite mer än två år sen sist. Magsjuka. Ett mindre helvete för alla som får det. Ett mer akut helvete för mina barn. Diabetes och magsjuka är en riktigt dålig kombination. Så nu får jag ta rygg på min kloka och lugna livskamrat när vi ska vårda nioåringen. Hon har för lågt blodsocker eftersom hon inte får i sig näring. Då bildas snabbt svältketoner i hennes blod. Det närmaste dygnet eller dygnen blir en balansgång på slak lina. Vi måste få i henne söta saker. Flytande söta saker. Vi måste hela tiden mäta hennes blodsocker och ha koll på de där svältketonerna. Samtidigt som vi helst inte själva ska bli sjuka. Syror i blodet är vår fiende.
Jag har varit på Willys och fyllt matkassar med nyponsoppa, blåbärssoppa, krämer, cola och annat. Nu stänger vi in oss och ägnar oss åt lite livsuppehållande vård här hemma. Jag försöker andas djupt och inte stressa upp mig.
Facebook-paus
Jag måste prova. Se vad som händer om jag låter bli Facebook-flödet. Varför? När det är som bäst fyller det mig med inspiration och skapar möjligheter. Jag kan fyllas av lycka och bli alldeles varm i kroppen av saker människor delar. Men, jag kan också få panik av den ibland gråbruna sörjan av skit som sakta flyter fram som en lavaström och delar sig runt om mig där jag sitter och läser. Alldeles för ofta kan jag inte bara se, utan engagerar mig i något eller tar plats i en skruvad diskussion som inte är bra.
Det är då jag känner att mänskligheten går under. När vanligtvis kloka människor hetsar mot andra eller okritiskt delar med sig av smutsig propaganda. Eller bara dömer andra. Gör sig själva till mer värda.
Det händer att jag också gör det. Missbrukar information. Kommer till avslut för snabbt, delar direkt utan att tänka. Det känns inte bra.
Jag måste prova. Så nu lämnar jag statusuppdateringarna ett tag. Inte minst för att tvinga mig själv att inte tänka så snabbt och skriva hela tiden. Jag kommer kanske börja blogga igen om jag känner att jag behöver skriva. Framför allt kommer jag att söka upp längre texter och andra sammanhang igen. Jag vill hitta tillbaka till en verklighet jag levde i en gång. Troligen finns den inte längre. Världen förändras. Men nu ska jag läsa något annat. Texter som är längre än en statusuppdatering. Som skrivits i ett annat syfte. Jag tar en paus från klickmonstret. Försöker att vara aktiv istället för passiv i mitt informations(miss)bruk.
Så jag skriver inte några statusuppdateringar i februari. Läser inga. Avinstallerar appen. Läser och svarar på direktmeddelanden, men inget annat. Vad som kommer hända? Ingen aning. Jag kanska spammar ihjäl Instagram istället. Eller börjar tok-twittra. Eller får mer tid över för att lyssna och läsa. Jag hoppas det ska hända något med mig när försöker bli mer aktiv igen. På riktigt.
Kanske skriver jag världens längsta och mest pretentiösa statusuppdatering 1 mars.
Kanske inte.
Kvällen före terminsstart
Det är dags igen. Det verkliga och levande livet ska ta paus. Låtsaslivet i overkligheten ska ta vid. Huvudet fullt av tankar, magen full av känslor. Kämpa! Sommarens vidbrändhet, höstens terapi och arbete har landat i vintervilan. Har en rad klarare punkter på min livslista nu. Men de behöver bli ännu klarare.
Gott nytt år
2013:
Jag jobbade asmycket. Åt Huddinge kommun och Arena Huddinge. Åt Örebro kommun. Tillsammans med Maria Comstedt gjorde jag en utställning och ett sommarprojekt på Örebro slott. På uppdrag av Örebrokompaniet jobbade jag jättehårt med att få OpenART och Live at Heart uppmärksammat. Jag fotograferade två LipFish-kollektioner. Ledde morgonsoffor och konferenser.
Jag gick nästan sönder igen. Hittade en psykolog som hjälpt mig att tänka klokare än på länge. Fick hjälp av en kurator på barnkliniken att tänka lugnare kring mina barn och deras diabetes. Kom ut som ångestpappa. Insåg att jag är informationsmissbrukare.
Har kommit fram till att jag behöver hitta sammanhang att vara en del av. Inte stå utanför och titta på, utan vara med inne.
De bästa grejerna under året heter Vilda, Jakobsdal och Läppe.
2014:
Ingen aning. Den här tiden på året är det bara mörkt och grått. Har någon slags tanke att läsa mer internationella nyheter eftersom de lokala och inhemska mest gör mig dyster. Funderar på att lämna Facebook. Har köpt en papperskalender. Ska reclaima min handstil och vara mer på landet med hunden. Återta livet som pappa. Ska rösta för en politik som står för en långsiktigt hållbar utveckling, öppnare gränser och ett mänskligare klimat där alla är lika mycket värda hela tiden, överallt och utan undantag. Ett samhälle där vi inte förstör för våra barn. Jag måste försöka hitta ett mer stabilt sammanhang att jobba i. Där jag känner mig uppskattad. Jag vill inte vara ensam längre.
Ungefär så.
Den magiska skogen
Det är något med Sommarro. När jag går runt i den lilla skogen slår mitt hjärta långsammare och den vanliga oron och ångesten liksom tystnar. Dofterna påminner om något. Stående och liggande träd, mossa och utsikt mellan träd och sly. Ljuden från skolan, skratt, skrik och liv. Långt borta i bakgrunden hörs det svaga bruset från staden. Det känns varmt, skönt och tryggt här. Människorna jag möter stannar alltid och säger några ord. Blickarna är inte jagade här. Det finns tid att stanna en stund.
Sommarro är mitt eget Narnia. Jag kommer tillbaka till min egen barndom på något sätt. Den tiden framkallar inte alltid fina minnen, men i den här skogen släpps bara de fina sakerna fram. Därför älskar jag att gå här. Med eller utan hund. Jag undrar om alla människor har en sådan här plats. Eller är det bara rotlösa jag?
I vilket fall som helst har Sommarro blivit en viktig plats för mig igen. 35 år senare.
Genombrott
Händelserik förmiddag. Först genombrott hos diabeteskuratorn. Sen genombrott hos psykologen. Det är ganska bra mig för mig att se på mitt liv och vilka mina drivkrafter är. Jag börjar sakta men säkert komma fram till någon slags förändring. Väntar dock fortfarande. Stannar upp. Försöker vara här, nu.