Kategori: Stress

Jag fick ett brev. Ett riktigt brev med frimärke. Från en kvinna som inte känner mig. Brevet är en berättelse om tillit och vikten av att inte oroa sig. Åtminstone mellan raderna. Jag känner att hon inte vill läxa upp mig eller berätta för mig hur jag ska leva mitt liv, men ändå vill hjälpa mig genom att berätta något viktigt.
Och det blev viktigt.
Jag är 44 år nu. Mina barn har haft diabetes i 11 respektive 9 år. Hon som skrivit till mig är mycket äldre än så och berättar om hur hennes föräldrar hjälpte henne när hon som barn fick diabetes. I en tid när medicinsk teknik knappt fanns för att kontrollera blodsockret. Hon skriver om en tid när dagens överkonsumtion av allt – som godis, chips och snabba kolhydrater – inte fanns. En kort stund tänker jag att dagens kost och den tidens bristfälliga diabetesbehandlingar skulle leda till snabb katastrof, men sedan kommer jag tillbaka till det som står mellan raderna.
Oroa dig inte i onödan.
Lita på det du gör och dina barns omdöme.
Ta till dig den kunskap ni får.
Samtidigt utvärderar vi de första månaderna med CGM. Tioåringen har haft den och jag har äntligen fått de där kurvorna jag längtat efter i många år. Hej då gissningar och spekulationer, hej fakta. Men hej då också till att sova på nätterna. Hej istället larm och vibrationer flera gånger varje natt. Högt glukosvärde! Lågt glukosvärde! Från att ha varit ganska lugn och rutinerad känner jag mig om en nybörjare igen. Mer orolig, mindre tillitsfull. Jag måste lära mig att hantera den kunskap som den här nya tekniken ger mig. Den oro jag känner går rakt ned till mitt barn.
Som för länge sedan. I början.
Ulla såg den där stressen. Hon läste både på och mellan raderna om mig. Kanske också de krönikor jag skrev. Jag tror att hon förstod. För plötsligt landar ett brev på mitt hallgolv som är som en vänlig klapp på axeln. Orden i det där brevet tar sig in i mig. De som står tydligt och de som står mellan raderna.
De här sakerna är inte alltid så lätta att göra. Framför allt inte för mig som levt mitt liv utan att våga be människor om hjälp, utan som effektivt tar livets motgångar, sväljer ned dem och går vidare. Med en mage som värker lite mer hela tiden. En klok man sa till mig en gång: Det går inte att lita på någon som aldrig behöver hjälp. Det är snällt att be om hjälp. Någon gång kanske jag själv blir så klok att jag förstår allt det där. Som Ulla. Kvinnan som generöst sträckte ut en hand till mig genom att berätta om sitt liv. Under tiden ska jag försöka förstå och lita på tekniken samtidigt som jag ska låta bli att leva i en ständig reaktion där varje insulindos är en korrigering eller en konsekvens av något tidigare värde. Det här flipperspelslivet som kommit tillbaka är inte särskilt bra för någon av oss som hamnar i det. Vi glömmer det som är viktigt.
Det krävdes ett brev för att jag skulle komma ihåg det. Tack Ulla!
—
Den här krönikan publicerades i tidningen Diabetes, nummer 3/2015.