Det här blir ett långt inlägg. Jag skickade nyss in följande minnesord till lokaltidningen:
Till minne av Per-Åke Welander
81 år gammal har läkaren Per-Åke Welander, Kumla, gått bort efter en kort tids sjukdom. Minnesorden kommer från sönerna Per-Michael, Fredrik, Magnus och Bror.
Många känner vår pappa som läkare. Sedan början av 1970-talet har han tjänstgjort på sjukhuset i Örebro, i företagshälsovård och under många år med egen praktik i Kumla och Hällabrottet. Vi har hört många fina berättelser från människor som mött pappa som kollegor eller patienter. Hans engagemang i privatläkarföreningen har inte gått spårlöst förbi.
Många känner vår pappa genom olika engagemang. Bland annat i Rotary, Kumla revysällskap och inte minst Kumla Akvarieklubb, en fin gemenskap med samtal, bad och vattenpolo som varit avgörande för pappa. Hans hjärta slog för Kumla där han levde i mer än 40 år. För pappa har humanism och gemenskap i lokalsamhället varit viktigt. Han har ivrigt vurmat för Nyckelfonden som delar ut pengar till medicinsk forskning i Örebro län.
Vi hoppas att många känner vår pappa som varm, pålitlig och handfast. Han ville inte störa men var alltid redo att hjälpa till. Hans sätt att bemöta människor får vi många berättelser om nu. Pappa var frisk och pigg med många åsikter och god aptit på äventyr. Alltid med inställningen att vårda relationer med människor hela livet. Läkar-rallyn, kyrkor i hela Sverige, kulinariska resor och olika upptäcktsfärder har han upplevt. Han levde aktivt. Inte minst på golfbanan tillsammans med livskamraten Ann-Marie, som bidrog till ett mer hållbart tempo i pappas liv, präglat av kärlek, värme och nyfikenhet. Som reskamrater upptäckte Ann-Marie och pappa nya vägar i livet. Pappa satt gärna bakom ratten, för han var en passionerad bilförare.
Vid sin 80-årsdag samlade pappa sin familj på Solliden utanför Örebro för en helgs gemenskap. Många bilder togs på den stora skara barn, barnbarn och barnbarnsbarn som inte skulle finnas utan honom. Pappas saknad och sorg efter dottern Maria som avled 2015 var alltid närvarande, men glädjen över återseendet med Marias dotter Laura, pappas dotterdotter, var stor när de fick mötas igen precis i slutet av pappas liv. Han slöt många cirklar.
Pappa har lämnat många i stor sorg och saknad efter en kort och chockartad sjukdomstid. Men också med stor tacksamhet. Vi vill å familjens vägnar tacka alla som gjort pappas liv så innehållsrikt. Personalen på IVA i Karlskoga kommer vi aldrig att glömma. Pappa ville leva för oss och med oss, nu lever han vidare i oss. Vi vet att han var tacksam för det liv han fick.
Drygt tjugo minuter efter midnatt fredag 22 augusti 2025 lämnade det sista andetaget min pappa. En kort tids sjukdom slutade med att han precis överlevde sin åttioförsta födelsedag. Det är oerhört omtumlande och svårt att förstå. Min friska och pigga pappa finns inte längre. Nu planerar vi för begravning och allt annat som följer med den här delen av livet. Tillsammans med mina bröder, pappas livskamrat Ann-Marie och pappas dotterdotter Laura har jag levt i en kris de senaste veckorna. Under den krisen skrev jag en ofiltrerad dagbok när jag var hemma från sjukhuset. Jag publicerar den i sin helhet här:
9 augusti, klockan 01.40
Jag tror att min pappa ligger för döden. Jag vill inte tro det, men jag tror det. Beskedet kom mitt på dagen. I ett SMS jag tog emot när Maria och jag gick på Louisiana och titta på sommarens utställningar.
Dagen har präglats av känslor och bilkörning. Panik och fokus.
Vi kom fram till sjukhuset 22:30. Samtidigt som min bror Magnus som rest från Gotland. Mötte min pappa som en helt ny person. Tärd, åldrad och andnödd. Det viktigaste för stunden sades. Några av de där sakerna jag aldrig velat fråga…. frågade jag. Några av sakerna han inte sagt tidigare sade han nu. Så nu vet jag hur vissa saker kan lösas.
Nu är klockan snart två. Vi har sagt god natt till varandra. Men hur ska vi kunna sova, när jag tror att min pappa ligger för döden? Hans hand var så kall när jag höll i den, jag vill göra honom varm.
Jag är så tacksam för livet. För barnen som kallar mig pappa och för Maria som står och håller i mig just nu. Allt är som det ska bli. Men just nu är det jobbigt.
Amen.
—
8 augusti, klockan 18:50
Pappa ändrade sig. Valde att låta sig läggas i respirator. Snabb försämring under natten. Telefonen ringer strax efter klockan sju. Vi samlas på IVA och får en kort stund tillsammans innan han sövs. Vi vacklar. Marken är inte så stadig som den brukar. Bröderna och Ann-Marie står tillsammans. Laura är på väg från Finland.
Pappa har placerats i en ficka i tiden. Att se honom ligga där, så långt bort men ändå greppbar, gör ont. Men samtidigt gläds jag åt att han ser avslappnad ut. Nu kämpar han inte ensam. Nu kämpar en maskin med honom.
I en annan ficka i tiden lever vi andra just nu. Försöker förstå, försöker att nå. Håller ihop och pratar. Jag försöker berätta för mina barn. De finns med, men lite längre bort just nu. IVA är ingen lek. Om ett litet tag går vi dit igen. Då med Laura. Han kommer att sova.
Allt är som det ska bli. Men nu gör det ont i huvudet. I magen. Och i hjärtat. Jag ber för min pappa. Jag ber för oss alla. För alla som lider.
Amen.
—
9 augusti, klockan 17:20
Jag har fått prata med min pappa! Jag pratade på, han lyssnade, nickade och grät. Behandlingen fungerar även om läget fortfarande är kritiskt. Han har flyttats till IVA i Karlskoga, en mindre avdelning. Ännu sjukare människor behövde platserna i Örebro. När vi kom fram och träffade honom var han inte lika nedsövd som igår. Han reagerade på våra röster och närvaro. Efter ett långt samtal med läkare så väcktes han upp en aning ur narkosen och vi fick möjlighet att prata.
Att se hans kropp liksom spritta till när han förstod att Laura var här – det var något av det finaste jag sett. Och att hon som inte visste om hon skulle hinna fram i tid…. hon hann fram i tid och får nu prata med sin morfar… så kan livet också funka.
Hoppet finns kvar. Men läget är skört. Tacksamheten över dagens kontakt är enorm. Livet går vidare. Just nu en timme i taget. Men marken bär oss. Vattnet går fortfarande att dricka. Människorna som arbetar på IVA är änglar. Superproffs, men också änglar. Oavsett om de vet det eller inte. Livets tråd är skör och min pappa balanserar på den. Men jag tror att han känner att han inte är ensam. Allt är som det ska bli.
Amen.
—
10 augusti, klockan 22.10
Mitt i alla kast mellan hopp och förtvivlan så fick vi en mellandag. Där samtalen fördjupades och till och med glädjen fick plats i mellanrummen.
—
11 augusti, klockan 11.03
Min storebror meddelar: De kommer att extubera pappa strax innan lunch.
Det är förstås väldigt, väldigt goda nyheter. Men jag är rädd. Maskiner och IVA-personal skapar någon slags trygghet. Ber och tackar. Andas in.
11 augusti, klockan 22:21
Det gör ont att se pappa ha det så jobbigt. Han ber mig om saker. Ger mig instruktioner. Jag bekräftar. Vi fick en lång stund tillsammans idag. Han hann säga mycket. Jag tror att jag förstår det han försökte säga.
—
12 augusti, klockan 10:11
Laura, Bror och Ann-Marie har åkt till sjukhuset. Magnus och jag åker senare. Hinner ta en promenad med Vilda och vinka av Ella som ska tillbaka till Linköping. Maria skjutsar. Tack Gud för Maria. Som bäddar in oss just nu. Som ger oss värme och stabilitet när vi inte är på sjukhuset. Natten har varit bra får jag meddelande om. Pappa har sagt att ”det är okej” och det är hoppfulla ord.
Tänder ljus i Nikolai tillsammans med Ella. Hanna jobbar. Min vän Per skickar en sång med en text som får mig att vilja lyssna på musik igen. Det har varit tyst de senaste dagarna. Allt fortsätter att vara som det ska bli. Men i den här fickan i tiden så känns det samtidigt lika oklart som glasklart vad det innebär. För min lilla varelse är det snurrigt.
Amen.
—
13 augusti, klockan 10.29
Igår var det en bra dag. Fortsatta samtal. Fortsatta steg framåt. Den djupa omedelbara oron får backa. Ljus kommer in. På så många sätt. Ella skjutsades tillbaka till Linköping av Maria. Laura flög hem till Finland. Pappa fick sitta upp igen. Det är så många människor som gör så mycket för honom och oss just nu.
Det är som det ska bli. Nu ska jag försöka ta en längre promenad med Vilda innan jag hämtar upp Magnus och åker tillbaka till sjukhuset.
13 augusti, klockan 23:36
Två längre samtal med pappa idag. Om allt och inget. Det är nog inte innehållet i samtalen som är viktiga i sig, utan samtalen. Pappa frågar, jag svarar och tillsammans rör vi oss i det här mellanrummet i tiden. Minnen blandas med tankar om framtiden. Jag håller i hans hand. Ibland kramar han om min hand, ibland kramar jag om hans.
Läget är fortsatt skört. Men han får tillbaka lite mer kraft och får prova att stå, sitta och har gått från sondmatning till flytande föda. Just nu existerar bara det som händer här och nu. Och för det som hänt idag är jag djupt tacksam. Allt är som det ska bli. Förutom den lilla spricka som uppstod mellan Maria och mig i morse. Så nu när jag ska släcka och sova känner mig lite ensam och dum. Det är jättedumt att reagera med ilska på den som tar hand om en.
Fina samtal med Hanna, Ella, My och mamma idag också. Kanske är vi alla just nu i någon slags nära livet-upplevelse?
—-
14 augusti, klockan 11:50
Det kommer ett nytt positivt SMS från Karlskoga. Som samtidigt väcker oro hos pappa. Det börjar att planeras för flytt från IVA till annan avdelning. Väcker tankar och känslor. Jag kan inte ens föreställa mig hans.
14 augusti, klockan 19:18
Pappa kommer att klara sig. Och jag måste tatuera det finaste han någonsin sagt: Jag vill leva.
Nu planeras det för flytt till annan klinik. Tacksamheten är stor. Pappa hade fått en liten låt som då och då dök upp i hans minne: Fred Åkerströms ”Åkare Lundgrens begravning”. Exakt vad vi ska göra med den informationen är i dagsläget lite oklart. Men något blir det. I framtiden.
—
15 augusti,, klockan 09:53
Tillbaka i anhörigrummet i Karlskoga. Vändning under natten. Pappa är nedsövd i respirator igen. Väntan. Bön. Förvirring. Tacksamhet för de dagar som gick. För samtalen. Skratten. Livslusten som kom tillbaka i hans ögon.
15 augusti, klockan 14:35
Det är så uppenbart att frågan om liv och död ligger utanför det vi kan påverka. Coldplays låt ”Daddy” gör något för mig just nu. Skriver en egen text till låten.
Pappa, var är du nu?
Pappa, kom hem till mig
Pappa, var är du nu?
Jag har något jag vill säga dig
Jag vet att det gör ont ibland
Men jag behöver dig nu
Pappa om du hör mig
Pappa snälla hör mig
Jag saknar dig
Jag behöver dig
Pappa det är ok, ok, jag är ok
Pappa, var är du nu?
Pappa, varför gick vi vilse?
Hur har du det nu?
Pappa, ibland tänkte du som jag
Pappa snart är det din födelsedag
Jag saknar dig
Jag behöver dig
Pappa det är ok, ok, jag är ok
Jag saknar dig
Jag behöver dig
Jag älskar dig
Snälla kom hem till mig
Till mig
Till mig
Så jag får säga att jag alltid älskar dig
—
16 augusti, klockan 11:48
Pappa, jag sprang för första gången på fyra år. Det var jobbigt, men skönt. Dags att ta tag i saker.
16 augusti, klockan 19:28
Vi pendlar mellan hopp och hopplöshet. Det är så förbaskat läskigt att lungorna inte blir bättre. Pappa som varit så frisk och stark. Vad är det för något som förstör hans lungor?
—
17 augusti, klockan 23:14
Kroppen är stämd i moll. Det mesta är något slags töcken. Bröderna är samlade igen. Laura får svårt att hinna. Ann-Marie är med oss. Det verkar som att vi måste släppa taget. Ett svårt besked mitt på dagen. Gick till OP. Gick i mässa. Träffade viktiga människor.
Ber än en gång: Gud, ta hand om min pappa.
Amen.
—
18 augusti, klockan 09:25
Ann-Marie. Perra. Magnus. Bror. Jag.
Vi sitter i anhörigrummet. Orden är slut. Vi vet inte. Jag har fått pappas anteckningar i vita arkivet. De ligger i min väska nu.
18 augusti, klockan 20:41
Kasten går hit och dit. Hoppet lever. Men läget är allvarligt. Ber för pappa. Respiratorn gör jobbet. Läkarna ger inte upp.
Allt är som det ska bli. Men just nu orkar jag inte hoppas utan låter tron bära. Tron på just det där. Att allt är som det ska bli.
—
20 augusti, klockan 09:40
Det blev en mellandag igår. Personalen på IVA uppmanade oss att hålla oss borta en dag. För att hämta andan lite. Jag hann med ett par möten och samtal. Jag hatar mig själv lite för att skriva det, men ändå…. det var befriande att prata med människor om helt andra saker. Om jobb och sånt. Den gamla klyschan att livet går vidare har nog sin sanning den också. Nu på morgonen har jag varit hos min frisör. Magen har havererat i både mig och Vilda just nu. Vi är påfallande ofta synkade i sånt.
De har förberett oss på att det kan behöva göras en trakeostomi på pappa. Idag eller imorgon. Det känns som att vi närmar oss det tillståndet han själv ville undvika från början genom att vägra intensivvård. Det beslut han ändrade när det blev skarpt läge för tio dagar sedan. Då han svarade att han ville leva.
Allt är som det ska bli och det är rimligt att magar havererar.
—
21 augusti, 12:30
Idag är det pappas födelsedag. Vi har med en tårta som det står ”Per-Åke, 81 år” på. Han kan inte äta den. Vi har inte lust. Men vi hoppas att personalen på IVA har det.
—
22 augusti, klockan 03:10
Pappa fick fylla 81 år. Drygt 20 minuter efter midnatt lämnade hans sista andetag kroppen. Sorgen är stor. Tacksamheten ännu större.
Allt är det som ska bli. Och nu är det tomt i bröstet.
22 augusti, klockan 20:17
Nu kommer tårarna. De är många. De får min kropp att skaka. Begravningsdatum är satt. Kikar på korrektur för dödsannons. Pappa, jag saknar dig. Nu måste jag ta ett steg framåt i ledet och göra sådant du gjort tidigare. Du har lärt mig bra, men jag saknar dig nu. Och är slutar dagboken från IVA-tiden. Allt är som det ska bli.
Vi kommer att hålla begravningsgudstjänst för pappa fredag 10 oktober klockan 11 i Kumla kyrka. Prästen Kent Karlson och jag kommer att förrätta begravningen. Pappas goda vän Fredrik Pettersson är begravningsentreprenör. Information kommer att finnas på minnessidan över pappa hos Fonus.
Några låtar som går runt just nu:
Bill Fay ”Thank you lord”
Coldplay ”Daddy”
Coldplay ”Let somebody go”
Coldplay ”We pray”
Laleh ”Minnet av ett hav”
Dillon Chase ”Death is a door”
Propaganda ”It’s complicated”
Arja Saijonmaa ”Jag vill tacka livet”
Fred Åkerström ”Åkare Lundgrens begravning”
Min pappa finns inte längre på jorden. Men det finns två flickor som kallar mig pappa. Och mina fötter är fortfarande på jorden. Även om pojken i mig är förtvivlad och saknar sin pappa. Jag är djupt tacksam för de människor som hört av sig. För de som kramat om mig. Allt är nytt. Allt är upp och ned. Men, allt är som det ska bli.
Min pappa är fri nu. Pojken i mig kommer aldrig någonsin att komma över saknaden över honom. Gud tar hand om pappa nu. Gud tar också hand om oss andra. Men vi får också tro att vi kan ta hand om varandra. Det visade min pappa.
