Det är morgon. 6 november. Jag har sovit dåligt. Drömt om rösträkning. Någon timme efter frukostgröten står det allt mer klart. Kandidaten jag är rädd för vinner. Hans lojala följare vinner också majoriteten i senaten. Kyrie Eleison. Romarriket är tillbaka. Upplysningens liberala imperium har fallit. För många år sedan, men det är nu det börjar märkas på allvar. Det snurrar för mig. Hur kan jag lära om? Ställa om?
Jag går till kommande söndags evangelietext om den yttersta tiden för att hitta någon slags hoppfull känsla. I texten säger Jesus att vi ska se upp. För många kommer att uppträda i Jesus namn och säga att de är Messias. Många av oss kommer att bli bedragna. Stridslarm och krigsrykten ska höras, men Jesus säger att vi inte ska vara rädda. Det är sånt som måste hända. Folk reser sig mot folk, nation mot nation. Svält och jordbävningar väntar. Han säger att detta är början på vändningen. Vi är många som ska utlämnas och plågas för att vi tror. Vi ska hatas av många för att vi pratar om kärlek, precis som Jesus. Falska profeter ska ta plats och många av oss kommer att bli bedragna.
“Genom att laglösheten tilltar kommer kärleken att kallna hos de flesta.”
Det går liksom ännu en kollektiv suck igenom mina flöden i sociala medier. En suck som jag känner igen från 2016. Från när #metoo slog över i det rakt motsatta. Från när drömmen om omställningen ännu en gång krossades. Vi som är woke, PK och allmänt omanliga står där med brustna drömmar och förväntningar som inte uppfylldes den här gången heller. Dansen runt guldkalven blir allt mer intensiv och allt fler är så bländade att de börjar att skylla på varandra. Folk reser sig mot folk. Men, vi skulle kunna sluta att dansa. Stanna upp och se oss omkring. Andas in och andas ut. Kanske höra den där rösten som ekar genom Skapelsen och säger:
Var inte rädd.
Jag älskar dig.
Jag överger dig inte.
För nu kommer många känslor och tankar. Någon är rädd för det eskatologiska, alltså själva tanken på slutet. Någon annan menar att inget egentligen betyder något alls utan att tillvaron är ett tillfälligheternas spel. En tredje känner sig bortvald, inte medbjuden bland de utvalda. Och flera hundra gånger i Bibeln säger Gud och Jesus de där orden: Var inte rädd.
Ingen är bortvald.
Kan vi hjälpa varandra här och nu? Kan vi se varandra i ögonen och fatta varandras händer? Kan vi känna varandras värme? Kanske ligger texten om den yttersta tiden helt rätt. Livet vi får är kort. Vi påverkas nästan alltid av saker vi inte kan kontrollera, på olika sätt. Döden är livsvillkoret och en dag ska också jag ge upp andan. Eller, en dag ska anden lämna också min kropp och komma hem. Kanske ligger det viktigaste Jesus säger i den här evangelietexten i den trettonde versen, när Jesus säger att vi ska hålla ut? Jag vill tro det. Jag har alltid levt i den yttersta tiden. Mitt liv är kort. Sökandet efter förståelse för varför jag ens finns har varit långt.
Det är en melankolisk dag. Än en gång visar sig fallet i all sin glans. I guldkalvens bländande sken. Högmodet rider mig och jag vill bittert skrika ut till alla som sagt i fyra års tid att “han kommer aldrig att komma tillbaka” att DET GÖR HAN VISST! ÖPPNA ÖGONEN! Men, jag inser att det är samma krafter som drar i mig som i honom, högmodets krafter.
Högmodets krafter.
Håll ut. säger Jesus. Var inte rädd. Någon annan säger att det måste bli sämre innan det blir bättre. Strax efter klockan åtta på morgonen postar ärkebiskop Martin en bön på Facebook. En bön för det amerikanska folket och om sammanhållning, eftertanke och besinning. Om fred och samförstånd. Ärkebiskopens bön leder till kommande söndags text från Psaltaren 39. Där finns något. Ett litet hopp. Så jag formulerar en bön utifrån den texten.
Gud, hjälp mig försonas med insikten om att jag ska dö
och hur få mina tillmätta dagar är.
En handfull dagar är allt du ger mig,
för dig är min livstid ett intet.
Bara en vindfläkt är människan,
som en skuggbild vandrar jag omkring.
Bara en vindfläkt är skatterna jag samlar,
och jag vet inte vems de en gång ska bli.
Gud, vad har jag då att hoppas på?
Mitt hopp står till dig.
Och ditt löfte om att allt är som det ska bli.
För oss alla som lever i din Skapelse.
Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden.
Så att jag inte ställer mig i vägen för dig.
Så att jag tacksamt tar emot de andetag du blåser in mig.
Så att jag låter din kärlek strömma genom mig.
Amen.
Ingen av oss är bortvald. Marken bär oss fortfarande. Håll ut. Gå ut och möt någons blick. Var inte rädd.
Du är sedd och kan se andra.
Du är bekräftad och kan bekräfta andra.
Du är älskad och kan älska andra.
Allt är som det ska bli.
