män som hatar kvinnor, del 25489459

Har inte orkat sätta mig in den här Wikileaks-grejen. Inte ens innan de senaste turerna. Noterar bara en läskig känsla i magen efter att det känns som att väldigt många direkt avfärdar en kvinnas ord och upplevelse som en del av någon stor konspirationsteori. För varför skulle den amerikanska regeringen sätta dit snubben för sexbrott i Sverige. Landet där sexbrott nästan aldrig leder till straff överhuvudtaget?
Den stora läckan eller avslöjandet de senaste dagarna, är väl ungefär som vanligt, att en kvinnas ord inte betyder något. Att de inte ens är värda att kolla upp. När folkdomstolen sammanträder.
Det om något känns sorgligt, läskigt, tråkigt och uppgivet.

lostslutet

Har just kollat slutet på Lost. Jag slutade följa serien efter säsong två och har sedan dess bara sett något avsnitt. Men nu satte jag mig med Hanna och Camilla och tittade igenom slutet. Det var fint. Eller vackert. Jag blev blöt bakom ögonen.
Ett öppet och lite hoppingivande slut på något sätt.

ännu en idé jag inte kommer göra verklighet av

Har levt med iPad ett par veckor nu. Läser i morgonens nyhetsflod att mediemogulen Rupert Murdoch tänker starta en renodlad publikation för läsplattor. Well, det borde vi göra på svenska också. För jag vill ha en. Så tänkte vi för mer än tio år sedan när vi startade dagensskiva.com. Ett tiotal unga och lätt frustrerade musikintresserade människor i Örebro. Några år senare satt vi på Sveriges största oberoende musikpublikation. Ett samarbete jag sedan något år tillbaka lämnat.
Just nu saknas en svensk dagligt återkommande publikation som känns samtida istället för forntida. Så jag kläcker följande idé: Vi gör den! Direkt för iPad och andra läsplattor. Snabb och smidig distribution. Utan behov av enorma summor pengar. Innehåll? Får redaktionen vara med och utforma. Själv är jag just nu förälskad i applikationen Editor’s Choice från New York Times i min iPad. Uppdateras dagligen med välskrivna artiklar och bilder som berättar något. Det behöver vi göra på svenska. Fokus och Filter kommer för sällan. Eller rättare sagt, det behövs något i de långa mellanrum som uppstår mellan dessa publikationers utgivningar.
Här är min redaktion:
Trettioplus – Den bästa skribent jag vet. Med en fantastisk känsla för det som händer runt omkring oss just nu. Burgschki – Enormt klok figur. Koll på världen utanför Sverige. Smart, klok och alltid läsvärd. Kal Ström – En av de klokaste och mest kunniga människor i det här skrået som går att uppbåda. Enorma nätverk och en snubbe jag vill ha mer att göra med i vardagen. Patrik Hamberg – Entreprenör, mediekille och klok, klok, klok. Han har alltid haft publicistiska idéer när mina egna.
I denna redaktion finns omvärldskollen, känslan, orden, formuleringarna, formgivningen, tekniken, bilderna. Och mer.
Om du som läser detta känner dig utlämnad eller förbisedd – förlåt. Min lista är längre. Men människor som är fler än fem kan inte fatta bra beslut. I början går det inte att vara fler. För övrigt spelar det ingen roll. Ingen är tillfrågad eftersom detta inte kommer realiseras.
Åtminstone inte av mig. Jag har nämligen bara inspirationen.

stan och känslorna

FWR_0301
Camilla, Hanna och jag åkte in till stan. Jag behövde besöka Telia och göra ett par andra ärenden. Plus att vi ville lukta på staden igen. Well, det var fullt med människor som jagade något odefinierat samtidigt som en tung stank av avlopp låg över city. Kändes så där. Lätta känslor av ”kniven-på-strupen”, leveranskrav och prestationer gjorde sig påminda. Känslor jag inte smakat på under flera veckor.
Så det var skönt att komma hem och titta på Ellas solrosor. Sommar.
FWR_0303
Bilder från stan finns på Facebook.

o som i otäckaste någonsin


Igår kväll såg vi på Eden Lake. Efter tjugo minuter ungefär fick jag tokångest. Gick undan en stund. Sen snabbspolade vi filmen och tittade liksom i smyg. Det var den otäckaste film jag någonsin sett. Helt utan övernaturliga inslag. Bara människor. Sköt in många vansinnigt obehagliga känslor i mig. En effektiv sammanfattning av mycket av det som jag är rädd för i samhället jag lever i. Med ett slut som är poetiskt i sin ondska och uppgivenhet. Och alldeles, alldeles hopplöst.
Se den om du vill må dåligt en stund. Eller kanske vakna till.

iPad tar över

Skriver det här inlägget på en iPad. Den ersätter min fyra år gamla MacBook Pro som ska strippas, rensas och pensioneras. Från och med nu jobbar jag med bilder på en stationär iMac, tar hem lönearbetet på en MacBook och kollar mail, kalender, Facebook, blogg etc med iPad och min iPhone 3G.
Apple gör teknik jag gillar.

Fotboll är politik

I Nigeria bestämmer president Goodluck Jonathan att Lagerbäcks landslag inte får spela internationellt i två år. Förmodligen som en direkt följd av lagets misslyckande i VM. I Frankrike förhördes den avgångne förbundskaptenen Raymond Domenech och lika avgångne förbundsordföranden Jean-Pierre Escalettes av en grupp parlamentsledamöter. Och fick skäll av idrottsminister Jean-Francois Lamour för att de inte vill tala med journalister efteråt.
Två länder som nu dessutom hotas av sanktioner från FIFA eftersom politiker inte får blanda sig i fotbollen.
Well, fotboll är politik. Läs gärna Franklin Foers: Fotboll förklarar världen: En [osannolik] teori om globaliseringen

Mittemellan

En torsdagmorgon i Huddinge. Ungdomar tar på sig den vita mössan och gör sig redo för något stort. På en förskola gör sig Monica redo för något annat stort. När arbetsdagen är över behöver hon inte längre arbeta för att ha råd att leva. Kramar. Tårar. En fast punkt i tillvaron försvinner. Kvinnan som tagit extra hand om mitt lilla barn de sista åren går i pension. Efter ett långt och hårt arbetsliv. Samtidigt som ungdomarna i de vita mössorna firar att det är deras tur att ta plats.
Någonstans mittemellan står jag och är tom och förvirrad. Solen skiner och det är en fantastisk sommarmorgon.

Tillit

En god vän till mig har tatuerat in en symbol och ordet tillit på axeln. Hon är fantastisk. Litar på människor. Tror att människor vill göra bra saker. För sig själva och för andra. Det tror jag också. Och det är en av anledningarna att jag dippar rejält just nu. Är trött, modstulen och faktiskt ganska ledsen över all misstro och cynism jag möter dagligen i min egen upplevelse av samtiden. Det känns som att vi byggt ett samhälle som bygger på att människan är en girig, ond och elak typ som måste styras och kontrolleras. Och att vi till slut lever upp till det samhället. Om vi inte gör det är vi suspekta.
För mig är Sverige inte bara ett sekulariserat land, där tron på det andliga oavsett religion är marginaliserad. För mig är Sverige inte heller bara ett ateistiskt land. Det känns om Sverige har blivit ett land där ingen tror på något överhuvudtaget. Inte på framtiden, inte på det förflutna. Inte på kvinnor, inte på män. Inte på solen. Inte på tidningen. Inte på myndigheten. Inte ens på de egna barnen.
Jag vill leva i ett annat samhälle. Jag vill inte föra fler diskussioner om vad vi INTE vill. Kan vi inte börja prata om framtiden som en möjlighet? Om människan som en tillgång? Snälla.
Tillit är ett väldigt fint ord. Passar bra under huden. Som hos min vän. Säkert också hos flera.