fredrik welander i ett långt samtal
Hon är med mig. Sedan åtta år. Hit och dit. Jag drar med mig henne in. Hon måste följa med mig ut. Två ängsliga typer. Nu tycker jag att det snart får räcka. Nu fastar hon med mig i ett litet rum. Ibland blir det tråkigt. Men hon är med mig. Har inget val. Och jag gör vad jag kan för att ge henne samma lojalitet tillbaka. Vilda. En hund. En levande varelse med både känslor och tankar och högskänsliga sinnen. Hon förtjänar det bästa. Fick mig. Den djupare meningen i detta är oklar.
Träffar en god vän. För första gången på länge. Skrattar. För första gången på mycket länge. Från hela vägen inifrån. Skönt. Tacksam.
Jag har gått i den sista väggen. En förlamande känsla gör att det står still. Det finns inget kvar att kämpa för. Ingen mening. Nu är det medveten närvaro med extra allt. Någon slags sorg håller mig stilla. Det som att den ultimata guiden till meditation utspelar sig live i mina dagar och kvällar och nätter.
Andas in.
Andas ut.
Är det en dålig tid? En bra tid? Varken eller. Det är inget alls. Och allt. Samtidigt. För den som aldrig upplevt existentiell ångest kan de här orden bara vara fluff som är svårt att förstå. För mig? Livet just nu.
Eller kanske bara en logisk följd av ett liv levt i ensamhet. Men samtidigt en längtan till sammanhang och tvåsamhet. Som fick mig att bränna ljuset i bägge ändar. Det har lyst kraftigt ibland. Nu är ljuset utbrunnet.
Vad blir det kvar? Något annat. Ärlighet hoppas jag. Mening. Liv. I morse vaknade jag till morgondakten i P1. I den berättade Sara Forslund något som jag helt känner igen mig i. Så jag kanske inte är ensam?
Jag går till kyrkan när jag kan. Där är det lugnt, stilla, varmt och kravlöst. I helgen har jag förlorat mig lite i Psalmer – ett album där Irma Schultz Keller, Toni Holgersson och Lasse Englund gör vackra versioner av lika vackra psalmer. Albumet inleds med Psalm 779: När livet inte blir som vi har tänkt oss. Ylva Eggehorns känsliga ord griper tag. Det är något med tilliten och hoppet jag aldrig känt. Som jag vill känna.
”Det finns ett hopp som aldrig ska gå över
trots alla ärr av bitterhet och sorg,
ett hopp som ej de mäktiga behöver
men barnen hemma på sitt eget torg.
De ska springa fram mot nya möten
och bli lurade minst en gång till.
Men tilliten som Gud har skapat i dem
är större än all makt och ondska vill.”
Kampen är över. Det finns något hoppfullt i det. Det som händer får hända. Jag tror fortfarande att det bästa inte har hänt än.
Varför är det ingen som älskar mig?
En speciell människa säger det när vi äter söndagslunch. Vi pratar om livet, meningen, relationerna och ensamheten. Men, den här frågan får det att vända sig djupt inne i mig. Vi har pratat om saker som hänt. Om inställda saker som inte kommer att hända. Om isolering i pandemi. Om föräldraskap.
Vi möts i samtalet. På ett sätt vi inte upplevt på länge.
Men, frågan släpper inte taget. Nu sitter jag här i mitt lilla rum. Som känns mindre. Försöker att hitta något att sikta på de närmaste dagarna. Tittar ut genom fönstret. Där ute är det mörkt och tomt. Ungefär som här inne.
Det finns frågor som förs vidare. Som rör sig i den djupa tiden. Från en generation till nästa. Ibland är de eviga. Om liv och död. Som den där frågan. Tänk att leva länge med den frågan. Går det ens att göra det?
Det här är Jen och Christoffer. Fina vänner. Begåvade. Han har skrivit texter som jag har tatuerat in på kroppen. Ord som känns hämtade från mitt innersta. Här är en sång till. Som jag förstår först nu.
”I’ve never been close to dying
Never really been alive
I’ve never been in the dark
I’ve never been in the light
I’ve never been anything
I ever thought I would
But I did everything
I ever thought I could
And I let it grow
Then I let it fall
I had to let it go
When I lost it all
I lost it all for you
Only you”
Det är fritt fall inne i magen.
Tänk att jag fick sitta i en stor kyrka som är mer än 700 år gammal igår. Och leda samtal med några av de klokaste människorna i Sverige. Om djup tid, mening, klimatkrisen, hållbarhet och existens. Som ett resultat av en idé jag bar i många år och sedan gjorde något med.
Kommer att sändas i Kunskapskanalen om någon månad. Tacksamheten är stor.
Sitter i butiken. Haft öppet en timme. Ingen har kommit in. Förbereder måndagens föreläsning om pitch för musikproducenter. Kommer av någon anledning tillbaka till det där fina projektet som mitt stora barn är en del. Till just en låt Någon och jag delat känslor i. Fina minnen av något som varit bra. Ändå sorgligt att lyssna på. Texten får ny mening och mina ögon blir blöta från insidan och svämmar över.
Fint. Musik och tårar. Känslorna finns kvar. Spår av liv.
En skäggig man kommer in i butiken jag driver just nu tillsammans med Någon. Han har med sig ett litet barn. Går runt och tittar, frågar och köper ett par feministvantar. Vi fastnar i ett samtal. Han är doktor i statsvetenskap. Inriktad på rasism och politisk extremism. Vi diskuterar hållbarhet, samhällsutveckling, bildning och mjuka upplysningsfrågor. Samtalet är väldigt fint och vi kommer överens om att fortsätta det nån gång.
När han ska gå presenterar han sig. Och det visar sig att han dessutom är hjärnan bakom ett av de bästa svenska banden genom tiderna som har gjort den här låten – en av världens allra bästa någonsin.
Storartat fredagsmöte. När jag någon timme senare står i den långa insläppskön till Systembolaget. Då får jag ett skönt mailsvar från en av den svenska förvaltningshistoriens och välfärdssamhällets allra klokaste människor. En idol och förebild. Som jag ska träffa nästa vecka i ett samtal som spelas in för teve.
Skönt avslut på en ganska turbulent vecka. Nu går jag iväg och hänger hos en ängel. En unik människa jag är tacksam över kallar mig sin vän.
Sådär. Stänger igen en riktig rövdag. Åker norrut imorgon för att sätta igång något som ska avsluta något annat.
Vaknar och känner mig liten. Sista dagen i Malmö för den här gången. Norrut igen för att möta allt som finns där. Allt som måste göras. Saknar nån slags närhet. En känsla av att höra samman. Gör klart presentation för morgondagens två timmar i Zoom om relationer som viktigaste kommunikationskanal i ett konstnärligt entreprenörskap. Följer uppdateringar från glaciärkollapsen i Himalaya. Ute är det grått och kallt.
Saknar mening idag. Är långt från allt och alla.