Fick tid över. Vi tog oss till ett hav i en sjö. Utanför Karlstad. På en sydspets. Där gick det att andas. Vänern. Älska.
Steriliserad man fortsätter tjata
Fick berätta lite om min sterilisering i veckans Kropp & Själ i P1. Upprepade ungefär det jag berättat tidigare.
Fastan har börjat
Gick till kyrkan. På mässa. Fick ett kors i pannan av en präst. Aska. På askonsdagen. En fördjupning. Det är dags att bejaka det där. De stora frågorna och att det faktiskt går att hitta gemenskap med andra människor i dem.
Så här blir min första fasta:
- Veganskt liv (slut med ägg och ost alltså)
- Ingen tobak (kanske den största uppoffringen)
- Ingen konsumtion av annat än livsmedel
- Inga resor som kräver koldioxidutsläpp
- Inget hetsätande av information/kommunikation (mindre nyhetsflöden, inga sociala medier)
- Aktivt söka upp gemenskap i detta istället för att slentrianmässigt söka ensamheten
- Meditera
- Fortsätta att utforska tron
Det här om radikaliseringen
Just nu i radikaliseringsprocessen:
Funderar på hur jag ska fasta.
Eftersom klimatfastan i sig är något jag gör hela tiden så räcker den inte för att skapa den där skavande känslan av att något fattas. Själva fastan alltså. Tankarna går just nu i avstå från nikotin, sociala medier, ALLA animaliska produkter (ägg, ost, godis m.m.) och icke genomtänkt konsumtion av film, musik och åsikter. Stänga av flödet av inkommande för att helt vara uppsökande istället.
Upptäcker tron.
Vintermånaderna har varit välfyllda av jobbiga känslor. Ungefär som vanligt. Konflikter i den viktigaste relationen, känslan av ensamhet och otillräcklighet, oron för barnet och en allmänt skavande känsla av saknad. In från sidan kom meditationen och yogan som jag nu uppenbart är redo för. Det har skapat en tydlig insikt om att eftertanke och tro är väldigt viktigt. Har också närmat mig frågan om min egen kristna tro och ser hur det mesta hänger ihop. Jo, människor som tror på något och delar den tron med varandra gör bra saker tillsammans och för andra. Min tro är just det där. Kärleken till och mellan människor. Jag hittar den inom mig genom meditationen. Den ger mig tid att känna något annat och att respondera i lugn istället för att hetsigt reagera hela tiden. Men den finns också i kyrkan, där snälla människor delar bra saker med varandra. Det känns fint. Ingen dom, inga ifrågasättanden, men väldigt mycket lyssnande. Ungefär som jag vill leva och vara.
Införskaffar zafu och yogamatta.
För att kunna sitta i zazen och meditera behövs en bra zafu (medidationskudde) och en yogamatta. Dessa är nu beställda. Försöker att att inte hetstänka kring detta.
Håller jag på att bli galen? Nope. Snarare o-galen. Känner mig lugnare än på mycket länge.
Radikaliseras och planerar fasta
Läser och tänker och känner. Sedan en tid tillbaka mycket kring mening och existens. Hittar en något fastare väg att gå på med hjälp av meditation och litteratur som väcker stora frågor. Känner igenom så många trådar av tankar och känslor jag burit och släpat på hela livet. Som inte passat in i de sammanhang jag provat. Men, nu hittar jag lugnare sammanhang. Radikaliseras (skrivet med värme och ironi) i min tro på kärlek och relationer mellan människor. Att våga be om hjälp och att våga hjälpa. Att lyssna mer än att prata. Att andas och ge mig tid att utöva respons istället för att låta egot reagera blixtsnabbt.
Det är skönt. Leder till nya samtal och nya möten. Så nu planerar jag tillsammans med några varma människor en fasteaktion. En fasta för klimatet. Det blir fint att få öppna nya rum. Funderar kring min egen fasta. Jag tror att det kommer att handla om att avstå hets och missbruk. Missbruk av en del beroendeframkallande substanser. Missbruk av skärm. Missbruk av snabba reaktioner.
Men, när det blir klarare så blir det nog lättare att förklara också. Ser fram emot fyrtio dagar av något jag hoppas ska bli ungefär inget. Inga förväntningar, inga mål, inga prestationer. Bara här och bara mening.
Livet, kaoset och zen
Efter att ha läst en bok av Ram Dass om meditation läser jag nu Shunryu Suzuki. Det handlar om zen. Om det kommer att hjälpa mig att acceptera livet jag valt och kaoset det präglas av, eller om det kommer att hjälpa mig att acceptera att jag måste lämna det (eller ändra det i grunden)?
Just nu oklart. En av de där grejerna med zen är ju att inget är. Eller allt bara är som det är. Rörigt? Ja. De gånger jag försöker meditera går det inte. För många tankar, ljud och känslor i kroppen. På yogan funkar det bättre. Kanske för att den hålls i ett rum som inte bär spåren av det där livet. Det är en neutral plats, där jag är omgiven av neutrala människor.
Jag ska fylla 49 om ett par månader. Det känns som 349. De senaste åren har varit många, långa och kämpiga. På lite för många sätt. Det är som att varje sekund av lycka och mening måste tillkämpas. Och betalas med tiodubbla sekunder av kamp och kramp.
Det sägs att vi påverkar nästan inget med våra egna känslor. Att vi snarare alltid reagerar på yttre stimuli. Alltså på vad andra människor gör med/mot oss. Så att det bästa vi kan göra för att bli mer eller mindre av något (lyckligare till exempel) är att byta sällskap. Jag har aldrig trott på det där. Min egna högkänslighet och min tro på det goda gör att jag ser saker hos människor jag bryr mig om i ett lite för romantiskt skimmer.
Jag vill ju tro.
Läser ett kapitel till i boken. Det känns meningslöst. Samtidigt är det glasklart. Jag borde sätta mig på en kudde med rak rygg och nacke. I hel- eller halvlotus. Med händerna i cosmic mudra eller gyan mudra. Och bara andas.
Och låta det som händer hända.
Det konstiga lugnet
Det konstiga lugnet som infinner sig när en står mitt i avgörandet.
Jag sammanfattar tiotalet
Råkade läsa min sammanfattning av nollnoll-talet igår. Så här kommer en sammanfattning av tiotalet:
Flyttade från Stockholm tillbaka till Örebro. Från villaliv till stadsliv i lägenhet. Försörjde mig själv fullt ut i egen firma. Det gick bra. Sen gick relationen sönder. Jag sökte ett jobb. Vi skilde oss. Jag gjorde henne väldigt illa. Någon annan blev förälskad i mig. Jag blev förälskad tillbaka. Vi kom från två helt olika håll, helt olika i allt. Mycket gjorde ont i många år, samtidigt som kärleken bara växte. Himmel och helvete. I världen utanför blev demokratin försvagad, tillväxten växte allt mer och den globala uppvärmningen växte i samma takt. Jag har varit mer olycklig än lycklig. Började meditera den senaste månaden av årtiondet. Den djupare meningen i detta är glasklar. Jag har gått hundratals timmar i terapi och förstått hur tidigare relationer påverkat mig, liksom insikten av att jag har stort behov av lugn och ro eftersom mitt högkänsliga jag inte klarar av hetsen, tempot och aggressionen i den där samhälleliga jakten på något jag inte ens vet vad det är. Jag vill bara känna mening och kärlek. I en värld som vill något helt annat.
Någonstans känns det som att det inte kommer att bli några fler sammanfattningar av årtionden från de här fingrarna.
Havet och…. allt
Det blåste stormvindar. Men jag fick står där ett par minuter och titta ut över havet. Det är som att allt liksom stannar upp en stund. Känslan av att vara inget och allt samtidigt. För mig blir den inte starkare än vid havet. Jag längtar till havet. Hela tiden.
Under natten åkte jag över det. Nu sitter jag på ett tåg österut. Vi har lämnat kusten och äter oss inåt landet. Det känns som att greppet runt halsen är tillbaka.
Nån gång ska jag ta mig ur det. Och ta en promenad vid havet varje dag.
Insikter från haverikommissionen
Relationer kan bara finnas så länge människorna i dem behandlar varandra med kärlek, respekt, nyfikenhet och vill varandra väl. Så länge människor vill ge varandra något. Som gör gott för någon annan.
Kunskap, kärlek, känsla och upplysning avlivar egot. Och det är bra. När jag slutar kämpa för att tillfredsställa mig själv blir det lättare för mig att vara mig själv. Eller rättare sagt vara inget. Men, samtidigt en del av något större. Vara en del av allt som finns runt om mig. Då blir ett träd, en gris eller en annan människa på riktigt jämlik mig själv. Då är vi lika mycket – och lika lite – värda. Vi är varandra. Då blir det lättare att mötas.
Det finns ganska mycket i den kultur jag lever i som gör det väldigt svårt att leva med de här insikterna. Kamp, kramp, tävling och brist på mening. En systematisk flykt från det som gör ont, men skapar mening. Till det som bedövar, men är meningslöst. Tanken gör vad den kan för att försvara allt jag har lärt mig. Tanken försöker vinna över känslan. Men den där känslan bara växer.
Det är nog i ingentinget meningen finns. Där upphör kampen. Och rötterna får näring. Eftersom inget är allt.
(Eller uttryckt för att passa i det som många kallar verkligheten: Jag har börjat meditera.)