Kategori: Kärlek

Alltså… jag har hört att det är dåligt att blogga i onyktert tillstånd. Men, nu råkar jag vara lite för pigg efter några glas vin för mycket och då släpper alla hämningar. Således är det dags för några sanningar:
1. Släkten jag är ingift i är helt makalös. På ett bra sätt.
2. Det är synd att vi träffar de i släkten som bor i södra Sverige så sällan.
3. Tommy är en av de skönaste. Jag tror vi kan prata musik över några glas vin hur länge som helst. Vi snackar blues, stoner och sjuttiotalshårdrock. Borde nog spela Wolfmother för honom.
4. Torrt vitt vin funkar.
Samtidigt skriker hela min kropp efter att få se den senaste bebisen. Vill hem till default city och de södra förorterna. Men det löser sig. Har några dagar till i stillhet att njuta av först.
Om ett par veckor – apropå ingenting – ska Di Leva konsertera vid den plats jag fotograferade på igår. Det kommer bli magiskt. Jag skulle vilja vara här då.

Min gode vän Daniel undrar varför jag håller på med det här Springsteen-racet. Funderar en stund. I kombination med något av en kraschlandning i vardagen igen känns det så här:

Some guys they just give up living
And start dying little by little, piece by piece
Some guys come home from work and wash up
And go racin’ in the street

I mitt liv försöker jag konstant hitta nya vinklar och vrår att upptäcka. Är det inte musik eller foto så är det något annat. Det gör att mitt liv oftast går framåt i hundraåttio. Jag är liksom inte redo att börja stelna än. Men, samtidigt börjar tempot trötta ut mig. Jag tror att det kan vara så att den här veckan med Springsteen-konserter är till för att sätta punkt för massa saker. Precis som Springsteen gör det med E Street Band just nu. Och när man sätter punkt ska man göra det tydligt.
Jag har en känsla av att den jag älskar mest här i livet börjat tappa tålamodet. Att familjen behöver mig i den roll en pappa förväntas ta. Jag tror jag är redo att ta den fullt ut, men först måste jag få avsluta ett kapitel. Därför åker jag runt Skandinavien. Därför vill jag höra Bruce Springsteen sjunga den där låten.

But now there’s wrinkles around my baby’s eyes
And she cries herself to sleep at night
When I come home the house is dark
She sighs ”Baby did you make it all right”
She sits on the porch of her daddy’s house
But all her pretty dreams are torn
She stares off alone into the night
With the eyes of one who hates for just being born
For all the shut down strangers and hot rod angels
Rumbling through this promised land
Tonight my baby and me we’re gonna ride to the sea
And wash these sins off our hands

Därför känns det lagom dramatiskt göra min roadmovie nu. Att passera rakt igenom sverigebilder med glosögda människor med kamouflage-shorts, enorma bilar och pikétröjor. Att göra det med John Ajvide Lindqvists allra mörkaste betraktelser på ljudbok i bilens högtalare.
Det handlar om att längta hem. Och bort. Troligen kan du döma ut det som fyrtioårskris. Men, jag har ju levt med den fyrtioårskrisen sen jag var tillräckligt gammal för att förstå att omvärlden inte försvann bara för att jag blundade.
Den är jag.