Hur skönt var det att lämna hemmet för första gången på mer än en vecka för att göra något annat än att handla? Jätteskönt. Minst sagt. Solen sken varmt och skönt på mitt ansikte och jag njöt av att stå uppe på toppen och blicka ut över södra Stockholm. Dessutom stolt som en tupp över att stora barnet åker skidor som om hon aldrig gjort annat.
Hon tycker vi ska bli en skidfamilj. Samtidigt som hon, liksom jag, dömde ut alla skidpappor direkt. Den som bär skidkläder där under- och överdel bär samma färg ligger riktigt dåligt till. Den som dessutom åker nedför pisten på åttiotals-slalom-manér får rött kort.
Vi såg ett par sådana. Alfahannar som fastnade för tjugofem år sedan.
En bra dag.
Vackra bilder
Solsidan av huset strax efter halv tre den här eftermiddagen. P-o-e-s-i-! Jag gick/vadade genom en halvmeter snö för att kunna ta bilderna. Jag kände på solen att jag borde titta runt hörnet. Det finns hopp. Nu händer det snart.
Jag är en [plats för egna anteckningar]
Men, nu ska jag vara det för de som förlitar sig på mig. Sov gott.
Du gamla du fria
Jag blir ibland rörd. På ett sätt som inte riktigt går att förklara. De senaste dagarna har vi haft vinterkaos i Sverige. Krigsrubriker. Hat mot myndigheter och transportbolag. Handgemäng och frysta näsor. Havererad kollektivtrafik.
Tokvinter, helt enkelt. Så idag när solen lyste stor och varm så att det började droppa och drippa samtidigt som ansiktet blev behagligt solvarmt på lunchpromenaden kändes det finfint. Sen gick jag in på kontoret och tog en snabb avläsning av de svenska dagstidningarnas (riks) startsidor på webben. De konstaterade att det kanske ska bli lite varmare nu.
Sen konstaterade de snabbt att nu är det fara och färde för vårflod av rekordmått. Översvämningar, fukt- och vattenskador samt elavbrott. Kanske till och med kaos i trafiken.
Världens bittraste, räddaste, måttligaste, rationellaste, väderbitnaste och fånigaste land. Du gamla du fria. Ibland älskar jag dig.
Våren är ett hot.
Kärlek
Eftersom det är kärleksdagen. En av finaste och bästaste kärlekssångerna. Av två av de allra finaste.
Ett tacktal
Strax före halv tio igår lämnade jag Allianshallen i Uppsala med fyra trötta men glada tjejer i bilen. De hade just gjort det omöjliga och vunnit över makalösa Sirius i Storvretacupens semifinal. På straffar dessutom. Nu skulle vi tillbaka till Tunbabergsskolan där de har bott under cupen för att samlas och tömma skolsalen på sovsäckar, liggunderlag och madrasser. Några minuter senare står vi och väntar vid ett rödljus när det smäller. Ingen av oss i bilen hinner uppfatta något innan det säger PANG och vi skjuts framåt någon meter. En ganska stor lastbil lyckas inte få stopp på isiga och tokhala Tycho Hedéns väg och kanar in i baken på min bil.
Det blir så där läskigt tyst en sekund eller två innan ödlehjärnan reagerar. Jag kollar att ingen av tjejerna är skadad och kliver ur bilen och pratar med chauffören. Vi rullar ut till kanten. Genast stannar en av de andra bilarna i vårt lags följe och plockar upp tjejerna medan jag och en annan pappa stannar kvar och byter uppgifter med lastbilens chaufför, som liksom jag är lite skärrad.
Sen snurrar det runt lite i mitt huvud. Jag skulle ju hämta Camilla och Ella till finalen. Måste ta bilen till verkstad. Kollar upp tjejerna som var med i bilen. Lite irrationell känner jag mig. Men, eftersom vi har så många fantastiskt kloka, omtänksamma och fantastiska föräldrar i vår stora innebandyfamilj kan jag slappna av och följa med tjejerna till Akademiskas barnakut för koll av deras nackar. Sen hinner jag själv också köra bilen till verkstad och får grönt ljus för att köra den till Stockholm.
Fem minuter innan finalen ska börja sätter jag mig på läktaren och vill gråta. Har ont i huvudet och nacken. Är trött och orolig för allt och inget. Samtidigt så fantastiskt stolt över den prestation mitt stora barn och hennes kompisar gjort. Finalen har jag inte lagt på minnet. Vi förlorar den, men vinner ett skinande silver.
En snäll pappa kör min bil hem och jag sitter bredvid eftersom jag känner att jag inte kan köra. Väl hemma äter jag lite mat för första gången sedan frukost innan jag duschar och åker till akuten här hemma. Där hinner jag knappt säga ont i nacken och krock innan två myndiga syrror tar tag i mig, sätter på mig en sån där stenhård och obekväm nack-krage av plast och lägger mig på en brits. Ligger så ett par timmar innan jag skickas in på magnetröntgen och ligger sen någon timme till i väntan på resultaten. Som är goda.
Sedan smällen och fram till nu har jag känt mig lite skakig, men också omhändertagen av några finfina människor. Så därför måste dagens största tack gå till de Huddinge IK F96-föräldrar som såg till att tjejerna och jag som blev krockade togs om hand. Ni är bara bäst. Dagens största tack del två går till alla ni finfina människor som brytt er, visat omtanke via Facebook och telefon. Det värmer att ha så fina vänner och en sån härlig familj. Och sist men inte minst ett alltid lika imponerat tack till personalen i sjukvården. Ni inte bara tar hand om mina barn på det bästa av sätt. Utan mig också när det behövs.
Ni är liksom änglar allihop. Och nu ska jag ta en stor Ipren, gå och lägga mig och känna mig sentimental och lyckligt lottad. Lär inte gå till jobbet imorgon. Det känns som att jag kommer vara stel som en istapp i nacken och att jag behöver varva ned.
Tack änglarna. Allihop.
08:22 Fanfanfan
Det är måndag. Jag har gjort gokaffe med rinnig mjölk. Kokat två ägg. Barnen ligger och sover. Vaknar med samma känslomässiga frontalkrock som jag somnade med. Hör att en magsjuk man på ett flygplan behandlades som en terrorist och att världen tycker det är bra. Försöker svara på frågor och ställa andra frågor. Läser ledare och nyheter om opinionsläget i Sverige och det faktum att inrikespolitiken håller på att tas över av krafter som har en rakt motsatt människosyn än jag själv.
Världen är för kall. Jag känner mig tom, ledsen och rädd. Behöver hitta någonstans där jag kan leva. Där tillit, kärlek och framtidstro är viktigare.
Nu ska jag läsa en affärsplan och översätta en text til engelska. Ute töar det. Regn på väg. Imorgon kommer mina kvarter vara ett isrike. När det blöta frusit till. Behöver en rejäl injektion av inspiration nu.
Fyra hål i nacken
Idag kom min pappa och Marie förbi. Skön fika, prat och lite avslutande julklappsutdelning. När de vänt hem till Närke igen klädde vi på oss underställ och varma kläder. Eftersom vårt kvarter ser ut som en fjällby just nu passade vi på att kolla in pulkabacken. Den svängde. När luften gick ur oss vände vi tillbaka till varm choklad och mackor för barnen och mamman. För pappan blev det skinka och julmust.
Ett skönt sätt att avsluta det familjära jullovet. Nu är det dags för mamman och pappan att vända tillbaka till vardagen. Lite omlott.
Bästa morgonen
Att vakna till snabba barnfötter, glada, förväntansfulla och spralliga röster och ren och skär lycka är fantastiskt. Det gör att alla tjuriga väckarklocka-uppvakningar med tjuriga barn är ett pris värt att betala. Julaftons morgon är bästa morgonen. Tacksamhet är grejen. Tack.
Bästa kvällen
Det fanns dagar då jag inte trodde jag skulle ta mig hit. Bästa kvällen på året. För några veckor sedan såg det mörkt ut, men nu har pusselbitarna fallit på plats. Vardagsrummet från helvetet har blivit ett paradis. Brasan är tänd och jag sitter med ett snökylt glas vitt och hör Camilla och barnen prata med mormor på Skype samtidigt som jag läser meddelanden på Facebook som gör mig glad. Utanför ligger snön i drivor och de små detaljerna som höjer julstämningen har blivit fler och fler.
Kvällen före julafton är jag som bäst. Då är jag Barbapappa. Stor, rosa och mjuk. Lugnet har tagit sig in under mitt skinn och sprider sig i varenda en av kroppens celler. Så nu är jag sentimental. Lite lycklig. Julen kan komma nu. Jag är redo.
Jag hoppas alla sköna människor jag känner och tycker om får en riktigt bra jul. De/ni förtjänar det. Men några som behöver det lika mycket är alla osköna människor. De som håller på att skapa ett iskallt rike av landet jag lever i. Jag tror nämligen de måste få en riktigt bra jul med fasansfullt mycket kärlek. Och mer. Och mer.
Människan behöver reclaima mänskligheten. Det är kvällens tanke. Och när jag tänker på alla människor jag önskar God Jul känner jag att det finns en liten gnutta hopp om att det kan gå.
God Jul.