fredrik welander i ett långt samtal
Håll mitt hjärta
Håll min själ
Lägg mitt huvud i ditt knä
Säg att du menar
och vill mig väl
Håll mitt hjärta
Håll min själSom jag väntat alla år
Du kan läka mina sår
Ta mina händer och gör mig hel
Ta mitt hjärta
Ta min själHåll mitt hjärta
Håll min själ
Låt mig bara stanna här
Så allt jag ber dig allt jag begär
Håll mitt hjärta
Håll min själ
Håll min själ
Jag är så fruktansvärt trött. Det känns som att jag aldrig kommer att vakna igen, om jag somnar.
Plötsligt dyker den upp. En låt som bara tar över…. allt. Den heter ”A matter of habit” och det är Moddi som just släppt den. Lyssna på den. Läs texten.
Learning to kill is a matter of habit
The more you have done it, the better you’re at it
It starts on the alleys of Sechem at night
The borderlines blur in the evening light
A rifle butt bangs on an old rusty door
”Where is your father? Get down on the floor!”
Soon it gets serious, a curfew’s declared
The city falls silent, there’s death in the air
Cocking his weapon with shaking fingers
Grits his teeth as he’s hugging the trigger
Young blood rushes, his heart pounds
He knows it gets easier the next time around
They’re just objects and shadows, not women and men
Learning to kill is a natural thing
Learning to fear is a matter of habit
The more you have done it, the better you’re at it
News from above reach the street
There’s no hope of living, the end is so near
Tidings of terror, a raven’s crow
Shutter your windows, lock up your homes
We’re just a handful, a tiny country
Surrounded by evil, they won’t let us be
They have hate in their hearts and in all that they bring
Learning to fear is a natural thing
Cruelty is a matter of habit
The more you’ve seen it, the better you’re at it
Every boy has a tyrant’s desire
Hands behind the head, legs spread wide
These are times of danger, times of despair
No room for compassion, a soldier can’t care
Our neighbors are vermin, they’re used to the blood
How can they feel pain when they’re living in the mud?
Through cruel routine a soldier is born
Ignorance soon turns to evil in war
Israel’s land is for Israel’s kin
Cruelty comes as a natural thing
Learning to love is a natural thing
It will find a way if you just let it in
It will be strange at first, but then you’ll see it
That learning to love is a matter of being
Being human is a matter of habit
A few baby steps, then you get better at it
To be for one minute, just now, just recall
The opposite side of the towering walls
But our hearts have hardened along with our skin
We built a bubble and let no one else in
We’ll be staring in wonder as the angel falls
Then being human will be a matter of course
Will be a matter of course
Den sammanfattar så mycket. Låten kommer släppas i projektet Unsongs där Moddi spelat in tolv förbjudna sånger från tolv olika länder.
Storyn bakom A matter of habit kan du se här:
Låtens original, med text av Alona Kimhi och musik av Izhar Ashdot kan du se och höra här:
Jag är väldigt berörd av den här låten. Något av det starkaste jag hört på mycket länge.
När vi måste spräcka bubblan. När hon måste gå. När jag inte vet när vi kan vara tillbaka i den här rena och starka kärleken vi känner. Då är känslan av ensamhet och förälskelse nästan outhärdlig.
Hon har just gått. Och jag känner mig så tom. Det finns så mycket mer att säga, att göra. Det är som att vi aldrig riktigt hinner. En del små avsked smärtar. Liksom skaver. Igår var vi på bio tillsammans. Den blå filmen av Kieslowski. Med en fullkomligt fantastisk Juliette Binoche. Har inte sett den på tjugo år. Den här gången kändes den på ett annat sätt. Vacker och väldigt jobbig samtidigt.
Julie säger med eftertryck i en scen ordet RIEN. Hon får frågan vad hon gör och vad hon är. RIEN, säger hon med kraft. Ingenting. Hon försöker göra sig fri från sorg.
Jag känner igen det så starkt. Friheten har ett pris. Just nu är det priset oerhört högt och att försöka att leva med det är inte så lätt. Allt kommer att bli bra, men nuet och den närmaste framtiden känns väldigt utmanande. Som att dyka ned i ett kolsvart, mörkt och kallt vatten. Jag måste i för att hämta något viktigt där nere på botten. Men, jag vet inte vad som finns där i vattnet. Jag vet inte hur djupt det är eller hur länge jag måste hålla andan.
Jag vill inte ha något. Vill bara leva, i kärlek, lugn och ro. Finnas till hands för de som behöver mig, när det behöver mig. Jag ber bara om att världen utanför ska stilla sig lite.
Det fanns en tid i livet när jag kände att jag ville bli pappa till massor av barn. Den tiden är förbi. Idag stängde jag den dörren för gott. 30 minuter hos kirurgen, två snitt, två klipp, lite brännande och några stygn.
Jag fick två fantastiska flickor tillsammans med Camilla. Mitt hjärta har inte plats för fler. Och jag har inte lust att få någon människa att äta hormoner på grund av mig. Jag borde fattat det här beslutet för länge sedan. Men, nu är det gjort.
Det stramar. Jag har lite ont. Känner mig lätt misshandlad. Allt är bra. Jag är gammal på riktigt nu. Till och med värdelös för fortplantning.
En kan tycka att det är klyschigt att två människor i stark förälskelse tatuerar sig med samma motiv. Eller så kan en göra det. Och liksom känna hur massor av starka känslor får en fysisk och påtaglig manifestation. Som varar för evigt.
Det känns väldigt fint.
Jag har just kommit tillbaka till Örebro efter en fin vecka på resande fot tillsammans med Sara. Vi började med att gå på konsert med Tomas Andersson Wij på fina Slussens Pensionat (Orust). Sedan åkte vi söderut längs västkusten till Malmö och hängde där två nätter innan vi tog oss till makalösa Österlen och njöt av vandring och stränder. En vacker vecka på många sätt. En milstolpe i mitt liv. Jag är så tacksam för den. Fler bilder kommer.
När jag påminns om att det inte finns några intakta bubblor av lugn, avslappning och lycka. När det där första sticket av höst letar sig in under huden. Vetskapen om att overkligheten hela tiden finns där ute och vill ta över. Att jag måste fortsätta att leva i en värld jag egentligen inte vill leva i, eftersom en annan värld faktiskt varken finns eller är möjlig.
Det är då som det stora vemodet rullar in.
Lämnar in papper till tingsrätten. Meddelande om fullföljande av äktenskapsskillnad. Två personbevis och några korta rader på ett A4. Men, bara en underskrift. Ett litet byråkratiskt steg. Som ändå får mig att känna mig som en usling. Jag vill aldrig mer känna så här. Aldrig.
Jag har sett tre konserter med Bruce Springsteen på Ullevi den här sommaren. Jag har sett många tidigare, men inga som betytt lika mycket som de här tre. Av tre helt olika skäl.
Den första såg jag med en människa jag älskar och precis har börjat en resa tillsammans med. Den andra såg jag med en människa som kallar mig pappa och som jag kommer att resa med till den dag jag dör. Den tredje såg jag med en människa jag rest tillsammans med i 25 år, men som jag nu slutar att resa tillsammans med. Det fanns alltså en början, en pågående och ett avslut.
Därför har Springsteens ord om hopp, styrka, förtvivlan, sorg, uppgivenhet och livet aldrig känts så starka som de gjort de här tre kvällarna. Jag har gråtit. Alla tre kvällar. Av helt olika anledningar. Mina tre olika liv, och den ständigt närvarande känslan av att vilja lämna allt, sticka från stan för att vinna. Det har varit en oerhört fint, stark och viktig upplevelse sammantaget.
Idag är jag tagen av det som hände igår när C och jag liksom släppte taget om massor av sorg och grät tillsammans under The River. Liksom gungdansade på något sätt sida vid sida. Vi höll om varandra medan tårarna rann. Mitt i publikhavet stod vi där och dansade vår sista dans samtidigt som Springsteen sjöng de där orden jag snart kommer att föreviga på en av mina armar.
Is a dream a lie if it don’t come true
Or is it something worse
Sen kom en fullkomligt förkrossande vacker Point Blank. Där sattes någon slags punkt. För ett liv. Och ett annat har börjat. Jag tror aldrig att jag känt mig mer levande än just nu. Mitt i alla dessa starka känslor.
Där sammanfattar jag mina tre Springsteen-kvällar.
