Min pappa skickar ett julkort. Men en årskrönika han uppenbarligen skickar till sina vänner. Han skriver fint om sitt år och sina barn, alltså mina bröder och mig. Små korta sammanfattningar om hur han uppfattar att vi har det. Om mig skriver han att jag har för många bollar i luften för mitt eget bästa, som vanligt.
Det är så sant. Och just nu känner jag att jag håller på att tappa dem. Eller tappat sugen på att jonglera. Jag vill stanna upp, stänga av och leva lite på riktigt. Det finns stunder när jag är beredd att falla ihop i tårar och be någon transportera mig till närmaste sjukhussäng. Sen biter jag ihop och försöker att tänka klart.
Oftast blir det oklart i slutändan och allt bara fortsätter. Mitt dysfunktionella liv alltså. Men, det min pappa skriver griper tag i mig. Nästa år vill jag att han skriver något annat. Att jag förändrat något.
Ohemma
Städar lägenheten jag delar med mitt barn. Lyssnar på julmusik. Det stora vemodet rullar in. Jag känner det så tydligt, att jag inte vill bo här. Det här är ett hotellrum. Som vi flydde till när vi inte kunde bo där vi ville bo. Jag kan hantera känslorna utan att få panik eller känna stress, men gud vad tydligt det är.
Det är inte här vi ska bo.
Det här är inte ett hem.
Det är ett undantag.
Vi hör hemma i en större flock. På någon helt annan plats. Jag har tålamod, men det är glasklart att det här inte är en bra utgångspunkt för oss. Det är inte en plats för avslappning, vila och trygghet. Det är ett väntrum.
Meningen med livet
Ella och jag tittade på en smetig amerikansk film. Regisserad av Lasse Hallström. Den handlade om meningen med livet. Med en hunds liv. Jag tror att vi grät så mycket för att den handlade om oss också. Om människan.
Varelser jag älskar
Det var så länge sedan jag fotograferade på riktigt. Med riktig kamera och blixtljus. Jag hade glömt hur fint det är att ta hand om bilderna efteråt. Alla känslor som väcks i mig när jag ser vad som fångades, hur vackert livet är och hur mycket älskar dem. Jag måste fotografera mer. Igen.
Och att jag får fotografera Någon på det här sättet. Henne jag älskar. Sara.
En miljon ord
1 047 444 ord. Så lång är chatten jag delar med Någon. 995 bilder har vi skickat i den där konversationen. Den är livsviktig. Därför har jag Telegram-ikonen intatuerad på överkroppen.
Jag älskar henne. Alla de där orden är en del av den kärleken. Vårt hemliga rum. Och ja, vi måste fortfarande leva hemligt i vissa delar av livet. Ibland känns det fint, ibland lite mindre fint. Men, det vi har är väldigt, väldigt vackert.
Alltid på väg
På väg. Den här gången västerut igen. Rör mig rotlöst mellan platser samtidigt som jag försöker att stå still. Med målet att komma till en framtid. Samtidigt som jag försöker se till att saker ska kunna hända, måste jag ha tålamod och låta tiden gå. Samtidigt som allt liksom rör sig och nästan inget är förutsägbart måste jag känna tillit. Så jag försöker sitta still i ett samhälle som rör sig allt snabbare. Försöker gå runt och möta människor för att reda ut saker i kvalitetssäkrade processer, men ingen är på plats. Alla är upptagna i möten, har flexat eller vabbar. Måste maila eller chatta för att få svar.
Jag vill till en annan tid. Till en annan plats. Och jag ska ta mig dit. Det har varit på gång i många år, men nu är det glasklart. Ikväll tar tåget mig hem. Hem till en famn. Till en människa med varm hud som liksom glöder av energi när den möter min. Det är hemma. Ett litet fragment som är fantastiskt.
Utanför det framrusande tåget är det mörkt. Solen gick ned för två och en halv timme sedan. Det är december. Kallt, mörkt och kargt. Jag är trött. Ska till en av de platser jag borde kalla hem och packa om väskor. Hålla huvudet kallt och fundera på vad jag måste ta med mig på de kommande dagarnas turné.
På väg.
Själen rymmer
Sitter på kontoret. Hantera uppgifter på distans. Plötsligt kommer ett minne förbi. En bild visas. Det är barnen som kallar mig pappa. En åtta år gammal bild. Hjärtat kramas om. Jag blir varm i hela kroppen, men samtidigt iskall. Faller fritt i massor av känslor.
Ibland känner jag mig så sjukt rotlös. Som att jag faller fritt genom universum. Ibland krockar jag med andra som faller. Ibland håller vi i varandra. Men faller, det gör vi. Hela tiden. I en hastighet av ungefär 2200000 kilometer i timmen.
Huvudet spricker och själen rymmer.
Människor vid havet
Åkte söderut. Lär känna nya människor. Det är fint. Människor vid havet är bra människor. Jag vill också vara en.
Måndag morgon
Det är den sista måndagmorgonen i november. Ella och jag har ruskigt trötta och har svårt att komma upp ur våra sängar. Ute är det mörkt, råkallt och fuktigt. Kalendern är full av saker att göra idag. Känner mig lätt yr och trött. Men, inne i mig bor en lycka och ett lugn just nu. Längst inne. Jag har börjat tro på framtiden igen.
Det är skönt.
Trött
Biter ihop. Sov dåligt inatt. Vaken från fyra. Oklart varför. Det tog ett tag innan jag somnade. Låg bredvid Någon och lyssnade på hennes andning. Vaknade tidigt. Kunde inte somna om. Sen snabb omställning och hem till den andra bostaden för att packa träningsväska. Lyssnade på ett långt och viktigt kapitel i John Ajvide Lindqvists X: Den sista platsen.
Jag är fysiskt trött idag. Men, också psykiskt. Trött på att leva i ett förljuget och dysfunktionellt samhälle. Där så mycket går ut på att spela med i ett maktspel där jag inte passar in. Där jag inte vill vara. Vågorna från #metoo och alla efterföljare sköljer mot mig. De är kalla. Det är så mycket från det förflutna som möts här och nu.
Det är dags för någon slags frikoppling.