Allt är orimligt och jag vill starta om mitt liv långt ifrån det här tjälskadade, frystorkade och helt oacceptabla landet.
Kontraster, känslor och kärlek i en fantastisk stad
Jag är i Berlin med min bröder och vår pappa. Vi pratar, diskuterar, debatterar och har det gott i en fantastisk stad. Två platser vi besökt idag kräver att jag skriver av mig lite. Platser som har något mycket viktigt att berätta om historien, och det som människor som levt före mig gjort mot varandra.
Denkmal für die ermordeten Juden Europas består av 2711 betongblock utlagda symmetriskt, men också assymmetriskt i ett stadskvarter alldeles bredvid Riksdagshuset och Brandenburger Tor. En konstig plats som påverkar de som går in bland de här blocken. Eller åtminstone mig. Det händer något inne bland de här blocken. Känslor, eftertanke, och lite smärta. Konst som påminner om ondska men på något konstigt sätt också om kärlek. Att vandra runt i denna värld är speciellt. Det känns lite viktigt. Jag tror att jag inte kommer att kunna återvända till Berlin utan att gå tillbaka hit.
Stasimuseet var också obehagligt berörande. Bilder, texter, instruktioner, artefakter och massor av berättelser om statsparanoia och en enorm kontrollapparat som liksom byggde på raka motsatsen till tillit. Men, jag har så oerhört svårt att se vad de styrande i DDR vann på detta. Det känns mest som en helt absurd saga. Ett sociologiskt experiment. Totalt oförståeligt, men samtidigt vansinnigt snyggt.
Missförstå mig nu rätt. DDR var skit. Det staten gjorde mot sina medborgare är oförlåtligt dumt. Men när jag vandrar runt i hus 1 och det stora området som utgjorde kontrollapparatens hjärta så slår det mig hur vansinnigt snyggt det är. Jag kan inte låta bli att älska inredningen, möblerna, lamporna… ja till och med typsnitten. I all denna sjuka galenskap fanns en perfektionistisk inredning och tanke. Kontrollbehov överstyr och dessvärre i en stil jag älskar, rent i färg och form alltså.
Under ytan något vidrigt. På ytan något snyggt. Och lite så är det här i Berlin. Kontrasterna är starka. Jag älskar det.
Och som sagt, Denkmal. Vilken plats. Det krävs eftertanke här. Och det finns plats för det. Tänk hur mycket lidande, misstro och idiokrati som oro, rädsla, intolerans, hat och nazism har orsakat den här fantastiska staden. Som nu sakta men säkert återhämtar sig.
En av de mest öppna och toleranta städer jag varit i.
Inte hemma
Varannan människa jag möter vill förbjuda fattiga människor. Undrar vad det tänkt döma ut för straff mot fattigdomen? Böter, kanske. Eller döden bara. Ännu fler människor konsumerar och förorenar för fullt, trots kunskapen om vad det innebär för våra barn. Vi har så mycket kunskap om världen idag. För varje dag som går vet vi lite mer och kan fatta lite klokare beslut. Men gör vi det?
Jag känner mig lite vilse i den här världen igen. Behöver pepp och hopp.
Framtiden
Juldagen. Pustar ut efter en sen frukost. Ligger och funderar på framtiden. Försöker andas lugnt och ta spjärn. Om en vecka börjar ett nytt uppdrag. Politisk sekreterare för Miljöpartiet i Örebro kommun. I en tid när miljöpartister stämplats som samhällets värsta fiender av många.
Jag försöker landa i min egen mage. Ta spjärn mot det viktiga som väntar. Samtidigt ligger jag och googlar. Tittar på AirBNB-boenden i New York. Och flygpriser. Vill tillbaka nästa år. Känner att jag har mycket kvar att upptäcka och göra i den där staden. Den gamla världens huvudstad. Där människor kan vara sig själva. Där ingen låser in och ställer krav på hur andra ska vara. Där internationalismen ersatt nationalismen.
Jag vill leva i en sån stad nån gång. Och i väntan på att kunna göra det ska jag försöka bidra till att min egen hemstad kan närma sig en sådan framtid. En hållbar framtid där människors lika värde och respekt för varandra är själva grunden för det som är gemensamt.
Nu borsta tänderna. Ut i kylan med hunden.
Vem skyddar en svenskfödd tysksvensk på flykt?
Jag är rädd. Rent av livrädd. Allt sedan den där dagen när mina vägar korsade dom andras för tjugo år sedan. När jag skrämdes av deras svans. De där subtila hoten. Nu har dom andra vuxit. In i kostymer och ända in i riksdagshuset. Trots att alla kloka sade att det aldrig skulle hända. Första gången när de kom in i de första kommunerna. Andra gången när de kom in i jättemånga kommuner. Tredje gången när de kom in i riksdagen. Och nu säger samma att de inte kommer längre.
För ett par dagar sedan fällde de regeringen.
Jag är rädd. Rädd för att dom andra kan vara största parti redan efter det stundande extravalet till riksdagen. Eller efter valet 2018. Kanske 2022. Men, det kommer att hända. Jag ser inte hur trenden ska stoppas. Inget hjälper. Fakta? Nej. Känslor? Nej. Omvärlden? Nej.
Jag engagerar mig. Vid årsskiftet börjar jag arbeta som politisk sekreterare i Miljöpartiet. Vi är måltavlor. Tidningsrubriker pekar ut oss som fienden. Dom andra applåderar. Menar att vi är satan. Ingen regering som lyssnar på oss kommer att tillåtas överleva, säger dom andra. Men, jag måste. Eftersom jag tror att alla levande varelser är lika mycket värda. Han, hon, hen, det och den. Människor, djur. Som lever nu, eller som lever efter oss som lever nu. Alla är vi lika mycket värda. Tillsammans med andra goda krafter har vi en jätteviktig tid framför oss.
Jag är rädd eftersom jag tror att mitt liv kommer att försvåras av det här ställningstagandet. Jag oroar mig för att det kommer göra livet svårare för mina barn, deras mamma, mina bröder, föräldrar och andra släktingar. Börjar fundera på en plan B. EU:s fria rörlighet? USA? Asien?
Vem skyddar en svenskfödd tysksvensk på flykt? Om den dagen kommer och jag måste fly på grund av mina politiska åsikter, finns det någon som tar emot mig då? Vilket land kommer öppna sina gränser för mig och mina kära? Det känns absurt att tänka på det. Men, jag är allvarlig. Det känns inte som att det kommer finnas plats för mig i det land dom andra vill riva. När de är klara med sitt och landet är rensat, gränserna är stängda och alla människor tystnat, var ska jag ta vägen då?
Ett nackskott? Eller flykt? Kommer det finnas någon framtid? Jag hoppas det. Och under tiden jag funderar, så lägger jag all energi jag har på att se till att aldrig behöva aktivera reservplanen.
22 mars är det val i Sverige. Jag behöver hjälp.
Vi behöver den lokala berättelsen
Skrev en kort tweet. Fick reaktioner. Skrev en längre text. Ungefär så här:
Människor som känner varandra gör inte varandra illa. Jag vet att det finns undantag, men dessa undantag är få även om de får stor uppmärksamhet. Kvinnor och män som har kunskap om varandra kommer också att respektera varandras olikheter och lättare förstå vad ord som friheter, rättigheter och skyldigheter betyder.
Den lokala nyhetsförmedlingen är viktig för oss människor. Om vi ska kunna bygga ett gemensamt samhälle på djupet måste vi lära oss mer om varandra och sakerna vi gör. Vi behöver gemensamma samtalsämnen och en aktiv granskning av det samhälle vi lever i tillsammans. På olika sätt, hela tiden. Så därför gör det lite ont att se hur likriktade nyhetsbyrånotiser breder ut sig allt mer och hur den lokala journalistens berättande riskerar att begränsas till lokaltidningsbesvikelser eller små reportage värdiga En ding ding värld (nyhetstorka). Jag försöker förstå varför.
Jag är född i början på 1970-talet och kan därför bara spekulera hur lokaltidningen fungerade på farmors tid. Därför struntar jag i det och funderar lite över affärsmodeller för annonsering och journalistik. Jag tänker att det är vinstmarginaler, stordriftsfördelar och liknande företeelser som ligger bakom det som kallas tidningsdöden, det som snarare handlar om lokaljournalistikens vikande formkurva.
Egentligen är det ganska enkelt. Vem vill betala en dyr prenumeration på en lokaltidning där det mesta av innehållet är nyhetsbyråmaterial? En bra affärsmodell för den som skriver och kan sälja samma artikel till hundra landsortstidningar, en usel affär för alla andra. Varför skulle en lokal annonsör köpa in sig in något av alla enorma annonspaket när hon eller han vill nå specifika människor i lokalsamhället? Är det någon som på allvar tror att TV4:s program Lotta på Liseberg presenteras av Marieberg Galleria i Örebro? TV4 har lyckas sälja in lokala annonsplatser, men lagt ned den lokala nyhetsförmedlingen.
Det handlar om att så effektivt som möjligt tjäna pengar på det lokala behovet hos företag, föreningar och andra att synas. Inte om att hjälpa dem. Ingen skriver längre om den lokala kulturföreningens lilla festival, men alla vill sälja annonsutrymmet.
Men utan det redaktionella innehållet – reportaget – går något sönder.
Jag levde tio år i en kommun i södra Stockholm. Helt utan lokala nyheter. Total medieskugga. Det fanns inget lokalsamhälle. Ingen gemenskap, inga samtalsämnen om det som hände lokalt. Visst fanns det massor av bitterhet mot den stora fienden – kommunen/grannen/miljonprogrammet – även här, men något lokalt engagemang för att själv förändra eller göra något? Nej. Jag skulle kunna göra en lång lista över saker jag saknade som går att koppla till bristen på lokala nyheter. Sammanfattar det så här: Utan en gemensam berättelse, ett sammanhang att dela med andra, skapas klyftor, egoism och ett väldigt starkt dom andra-samhälle. Där det alltid är någon annans fel. Eller där någon annan ska lösa problemen. Ett samhälle där jaget och det egna ansvaret suddas ut. Där mitt bidrag till samhället reduceras till en kundrelation och alla andra är konkurrenter.
Det är ganska värdelöst.
Jag tror att den växande intoleransen i samhälle beror på många olika saker. Bristen på lokala berättelser är en av dessa. Sverige är ett glest befolkat land. 85 procent av oss som bor i landet delar på 1,5 procent av ytan. De flesta Sveriges 290 kommuner har inte haft egentlig tillväxt på årtionden. I det samhället är lokala journalister viktiga. Det du och jag skriver i sociala medier väger upp en del förstås. Det är viktigt att vi delar med oss och diskuterar. Men, få av oss är tillräckligt intressanta för tillräckligt många för att skapa några gemensamma berättelser i ett samhälle.
Vi behöver både personligt berättande och kollektivt diskuterande, tänker jag.
Därför gör det ont att läsa lokaltidningar ganska ofta år 2014. Därför skäms jag när undermåliga reportage publiceras. När ord konsekvent stavas fel eller används i fel kontext. Där den grävande journalisten allt oftare inte verkar ha råd med mer än en liten leksaksspade av plast i en fin strandhink liksom. När till och med Public Service ibland tappar koncentrationen och försöker anpassa sig till kommersiella aktörer och börjar prata som TV4-mannen eller den kommersiella radions reklamröster. Vi behöver ambitiösa reportage och berättelser. Om det lokala och även om det globala. Just nu, i landet där jag lever i, saknar jag det i det vardagliga samtalet. Med några få vänner diskuterar jag sådana saker. Vad vi har gemensamt? Att vi sökt upp magasin, kanaler och internationella massmedier som har ambitionen att berätta något viktigt. På riktigt.
I den gamla världen ansågs vi ha något slags intellektuellt övertag som var dåligt. Att vi var elitister. I den nya världen är vi töntar. PK-feminister, kulturmarxister eller något annat fult. I min värld spelar det inte någon roll. Alla är ju lika mycket värda hela tiden och utan undantag. Men jag ser en jobbig utveckling. Världen brinner farligare än på länge i krig, konflikter och farliga epidemier samtidigt som våra egna samhällen polariseras allt mer mellan oss och dom andra. Jag är rädd för att det finns en risk för att dörrar stängs, utveckling hämmas och demokratin försvagas i jakten på klick, annonsvisningar och små snabbt producerade pseudo-berättelser. Eller pressmeddelanden publiceras rakt av, där det enda som granskats eller lagts till är ett namn på en journalist.
Det finns de som säger att nyhetstorkan som inträffar på sommaren är ett tecken på att vi lever i ett bra samhälle. Där det är lugnt och tryggt. Så är det nog, men nyhetstorkan är också ett tecken på att vi verkar ha tappat intresset för att berätta om varandra på allvar. Det är illa.
Jag tror på den lokala journalistiken. Den har en oerhört viktig roll att spela nu och i framtiden. Men jag tror inte på de affärsmodeller som omger den. Det är dags att överge storskaligheten. Den funkar inte. Det ska bli spännande att se vilka nya aktörer som kommer att bli viktiga för våra lokala samtal i framtiden.
Människor som gör personliga och lokala berättelser. De behövs. För vi och dom, men framför allt för oss alla.
I kön på ett möbelvaruhus
Den nya gallerian ger mig inget annat än några dystra tankar. Nytt, fräscht och kliniskt. Men också lite tomt. Det här högsommar och jag är tillbaka i Sveriges (och Skandinaviens) största handelsplats. Här var jag ofta under åren mellan trettio och fyrtio. Den där tiden när jag jobbade stenhårt för att etablera mig i storstaden och köpte/samlade på mig allt jag trodde att jag behövde till det där funkishuset, familjen och det framgångsrika livet. Som väl i ärlighetens namn aldrig var särskilt framgångsrikt. Jag går in hos den där kedjan som har huvudkontor i Insjön och köper en skarvsladd och en tillhörande jordfelsbrytare innan jag går över till moderskeppet – alltså den blågula affärskoncernens största varuhus.
Jag letar efter dynor.
De går där. Hand i hand. Hon med gravidmage. Han med något förväntansfullt i blicken. Jag fantiserar ihop en känsla där jag känner igen mig. Var ju där också för tio år sedan. Och arton år sedan. Samlandet till det seriösa hushållet. Den lyckliga känslan av att handla saker som behövs. Skötbäddar, små söta haklappar. Senare en cykel, stereo, TV, moppe… och allt annat. Större hus, fler glas, bestick, större duschkabin, bättre innebandyklubba, godare glass. Innan något gick sönder inuti mig.
Dynorna är slut.
I kön fram till kassan går min puls upp. Vi är många. Jag hör suckar, stön och olika mänskliga oljud som de flesta handlar om att människor inte tycker om att stå i köerna. Jag märker att det stressar mig. Begraver min blick i telefonens skärm. Men, jag kan inte stänga de där ljuden ute. Inser att jag smittas av omgivningen. Säkert smittar jag på samma sätt. Stress och oro färdas snabbt mellan människor. Blir nästan lite avundsjuk på den unga vuxna kvinnan som med hörlurar på öronen och stora mörka solglasögon framför ögonen står och vaggar fram och tillbaka. På ett sätt som signalerar att hon inte är som de flesta av oss andra i köerna närmast. Jag känner mig utvecklingsstörd när jag ser henne. Helt oberörd av den där stressen jag känner. Hon dansar. Vaggandes fram och tillbaka.
Kuddar, kuddfodral, ett rivjärn, några kökshanddukar och en stektermometer.
Dagens fångst blev inte så stor. Samtidigt onödig. Jag skulle köpa dynor, men de var slut. Så jag kände mig tvungen att kompensera. Med några andra saker vi saknar på landet. Sätter mig i bilen och när jag passerat Järna och kommer ut på den sörmländska landsbygden på väg västerut börjar jag känna mig hemma igen. I det tomma och stilla. Lyssnar på två sommarpratare utan att gå igång. Ett tag blir jag till och med lite provocerad av tråkigheten och det självupptagna hos en av dem. Men, ett par hjortar som hoppar upp på vägen får mig att tänka klarare. Det är över. Jag är färdig. Resten av mitt liv kommer att handlar mer om att skala av och att ta bort än att köpa nytt och bygga upp. För tre år sedan bröt jag upp. Flyttade hem. Eller om det var bort. Det var dags att riva något. Att fly. Det har tagit tre år att landa i det. Konsekvenserna är stora.
Alla är viktigare än allt.
Galleriorna, byggvaruhusen och kedjorna är inte för mig. De är för er som uppskattar dem. Jag gör det inte längre. Det är andra saker som lockar mig. Jag vill ha lugn och ro. Tid att leva. Tid att göra saker jag tycker om att göra tillsammans med människor jag tycker om. Eller djur. För insikten har drabbat mig hårt. Vi är alla lika mycket värda. Hela tiden, överallt och utan undantag. Alla individer – han, hon, hen, den och det. Alla är viktigare än allt. Prylarna tynger mitt liv, men vännerna, kärleken, barnen, de okända och djuren gör det meningsfyllt.
När vi inte står ihopfösta och tvångsmyser i en kö i en inglasad shoppingkuvös någonstans i utkanten av staden åtminstone.
Moraliserar jag nu? Nej. Jag är bara nöjd med att komma fram till just min insikt. Shopping och ständigt konsumerande är ohållbart, visst. Att som människa reduceras till konsument är värdelöst. Men, valet är fritt. Jag har själv varit där och kommer förstås att komma tillbaka då och då. Men det är inte alls värdefullt för mig längre. Den här jakten.
Det tog mig fyrtiotre år att komma till den insikten. Undrar hur länge jag får leva med den?
Dags att gå vidare
Du som tycker det räcker nu, med mångfalden, jämställdheten och bögeriet. Som inte riktigt vill vara med. Du som har dragit din gräns – hit men inte längre. Det är okej. Jag förstår att det inte är lätt alla gånger att vara en rädd liten människa. Är det själv ganska ofta. Det krävs trots allt en del mod att våga upptäcka sina egna fördomar. Eller att våga erkänna att man inte kan och vet allt. Den som inte har lust att lära sig mer om världen och andra människor har det inte lätt. Jag menar, världen förändras så snabbt. Plötsligt ska alla människor vara lika mycket värda på riktigt, inte bara i ord. Det är inte lätt för alla att hantera.
Du behöver inte.
Men, räkna inte med att jag tänker stanna och hålla dig sällskap där du står och muttrar något om att det var bättre förr. När män var män och kvinnor var kvinnor, chokladbollar kallades negerbollar och bögar låstes in. När det var okej med blyad bensin och hastigheten var fri. När barn fortfarande var uppfostrade och sopor slängdes i sjön. På den tiden när städer byggde parkeringsplatser istället för mötesplatser. När vi fortfarande fick röka på kontoret och kärringar skulle hållas kort. Det räcker nu. Jag har nämligen inte tid att lyssna på ditt rädda och okunniga trams längre. Istället följer jag med den stora majoritet av modiga, öppna och nyfikna människor som rör sig framåt och uppåt. Som vill vara med och bygga en bättre värld där vi tar hänsyn till varandra. Där respekt för ordet olika är grunden och där framtidens lösningar på dagens problem faktiskt tar hänsyn till jordens resurser inte är oändliga.
För här drar jag min gräns. Jag har inte tid längre. Du får gärna stanna kvar. Jag respekterar ditt beslut att inte följa med. Men jag tänker fortsätta framåt. Tack för den här tiden. Hej då.
Ni där framme, vänta på mig!
Djupa andetag
Idag handlar det ganska mycket om att ta djupa andetag och inte tappa tålamodet. Vardagen. Sällan är dess värdelöshet tydligare än när jag varit på en bättre plats.
Tillbaka till Europa
Åker tillbaka till Europa. Mot bättre vetande. Det börjar bra, planets avgång försenad med minst en timme och tjugo minuter.