Skitprat, del 986 234


Det här med att pendling utvecklats till ett självändamål. Jag är djupt övertygad om, och det finns en del forskning som talar för det, att väldigt få människor som pendlar mår bra av det. Så, varför pendlar vi? För att vi kan.
Inte för att vi vill.
Inte för att det gör våra liv bättre.
Inte för att vi når våra mål.
Den som formulerar sådana här ingresser är med all säkerhet inte en pendlare.

Livet före döden

Om du visste att du ska dö inom fem år.
Skulle du fortsätta att göra saker som ingen kommer att minnas att du gjorde?
Eller skulle du vara med människor du aldrig kommer att glömma?

En dag går du mitt itu och där står barnet som är du


Jag hade en Rolex runt min arm
Jag slängde den i havet
För frihets skull
Fick en ny i gåva av två handelsmän
Med en kedja av silver och guld
I tio år gick den
Men nu häromdan
Stannade den som om fjädern gått av
La den i en låda
Full av bilder från igår
Och jag undrade var jag hade varit
Dessa tio utmätta år
Mellan tretti och förti händer en del
Man aldrig nånsin trodde skulle ske
Du dras in i det, du slår dej ut
Sen går du självmant in igen
För att blunda och se
Alla drömmar förverkligas
Alla vinster blir vunna
För att stå överst däruppe
Eller näst intill
För att få äga allt och mera
Ha alla kvinnor som kan fås
Eller bara bli en slav bland slavarna
Som bara gör vad andra gör
Som det skriker i hjärtat
Skriker som en varg
Under mardrömsmånen som svävar högt
I en rymd så kall och tom
Allt du ville har du fått
Lyckan travas runt omkring dej
Vad ska du ta dej till med din själ
Och din rikedom?
Ensam i ditt hus högt uppe på kullen
Sitter du och stirrar neråt allén
Kvinnorna som kom
Dom har gått igen den vägen
Det spricker inte ut några knoppar
På höstens gren
Kamp om kvinnor, kamp om makt
Kamp om pengar och kontrakt
Kamp om gränser, kamp om mark
Bygg ett skyddsrum, bygg en ark
Politik och religion
Allting är en illusion
Mitt och ditt och alltihop
Slingrar, krälar i en grop
En dag går du mitt itu
Och där står barnet
Som är du
Jag var ung, jag var fri
Jag visste allt
Jag var en prins i tiden
Och jag levde i ett Ingenmansland
Sen slog ett fängsel runt min handled
Det var vackert min vän
Jag gick till Dom Döda
Och deras Spegelland
Men var jag än har varit
Har jag hållit en liten låga vid liv
Jag har överlevt
Jag har inte flytt
Om och om igen
Ska cirklarna brytas
Du måste förstöra en värld
Om du vill födas på nytt

Säger upp mig

Jag säger upp mig ifrån manligheten. Vägrar att vara en del av den. Blev ju faktiskt inte insläppt i den redan i unga år, så det är väl bara rimligt att jag lämnar den helt. Ni vill inte ha mig, och jag vägrar att vara en del av er kollektiva idioti. Det räcker nu. Jag har inget i mig som är manligt. Jag har ett kön, det har jag. Så nån slags hane är jag, men kalla mig aldrig man igen. För det som det innebär att vara just man är så sjukt, smutsigt och korkat i för många avseenden.
Och allt snicksnack om en ny manlighet är inte värt särskilt mycket. Eller åtminstone inte min grej.
Jag är förbannad. För allt ni kommer undan med, bara för att ni kallar er män.

Det här med elcykeln

Elcykeln är Årets julklapp enligt HUI. I kommun efter kommun och även på många andra arbetsplatser prånglas elcykelförmånen ut. Många lyfter detta som ett inspirerande exempel på omställning och hållbar utveckling.
Och ja, det är det, för de som byter en fossil transport i form av en en bil mot en elcykel.
Men, problemet är att de flesta som köper elcykel nu byter sin gamla cykel mot en bekvämare elcykel. Och vad gör vi då? Då byter vi en helt fossilfri transport i form av en cykel driven av muskelkraft mot en motoriserad och enklare transport i form av en cykel som drivs av en motor som får sin energi från ett batteri som består av ädelmetaller som borde stannat i marken. Batterier som kräver mer energi för att laddas. Energi som inte krävdes tidigare.
Det finns alltså en uppenbar risk att det mest konkreta resultatet av elcykel-boomen är att vi:
1. Konsumerar mer energi i form av el
2. Tar upp ännu mer ädelmetaller ur marken
3. Rör på benen mindre
Det som kortsiktigt kändes så hållbart behöver alltså inte vara det långsiktigt. Ungefär som vanligt.

Trött

Biter ihop. Sov dåligt inatt. Vaken från fyra. Oklart varför. Det tog ett tag innan jag somnade. Låg bredvid Någon och lyssnade på hennes andning. Vaknade tidigt. Kunde inte somna om. Sen snabb omställning och hem till den andra bostaden för att packa träningsväska. Lyssnade på ett långt och viktigt kapitel i John Ajvide Lindqvists X: Den sista platsen.
Jag är fysiskt trött idag. Men, också psykiskt. Trött på att leva i ett förljuget och dysfunktionellt samhälle. Där så mycket går ut på att spela med i ett maktspel där jag inte passar in. Där jag inte vill vara. Vågorna från #metoo och alla efterföljare sköljer mot mig. De är kalla. Det är så mycket från det förflutna som möts här och nu.
Det är dags för någon slags frikoppling.

Livet förändras för oss alla


Jag har försökt hålla mig ifrån nyhetsflödet den här veckan. Men, en nyhet som diskuterats här i Tyskland har jag till sist inte kunna låta bli att ta till mig. Den har nu fått internationell spridning, men jag vet inte om den fått utrymme i Sverige.
Forskare vid universitet i Tyskland, Holland och England har i en gemensam studie konstaterat att det pågår en massdöd bland insekter i Tyskland. Forskarna har gjort studier i 63 olika naturreservat här i Tyskland och konstaterar att 76 procent av de flygande insekterna dött ut under se senaste 27 åren.
Det där är riktigt dåliga nyheter. Inte minst med tanke på att ungefär 80 procent av den växtlighet som finns i naturen behöver flygande insekter för pollinering. Utan pollinering kan inte växterna föröka sig. Lägg till att ungefär 60 procent av fåglarna behöver insekter till föda. Så, vi kan alltså tydligt förutse en framtid där naturen runt om oss förändras. Utan insekter…. betydligt färre växter och fåglar. Och i slutändan betydligt färre människor. Allt hänger ju nämligen ihop.
Men, visst är det skönt att kunna fika utomhus utan getingarna? Visst är det skönt att slippa tvätta vindrutan på bilen så ofta?
Jag upplever det som att den hetsigaste debatten här i Tyskland förs kring forskarnas metod. Ganska många gör ganska mycket för att avfärda studien. Förstås.
Dave Goulson är professor vid universitetet i Sussex och säger:

“Insects make up about two-thirds of all life on Earth [but] there has been some kind of horrific decline. We appear to be making vast tracts of land inhospitable to most forms of life, and are currently on course for ecological Armageddon. If we lose the insects then everything is going to collapse.”

Inte så bra. Inte så kul. Och det är uppenbart att politiken inte kommer att kunna lösa detta. Utmärkta brittiska The Guardian har skrivit flera artiklar i det här ämnet. Viktig läsning. Livet förändras för oss alla. Eller, det upphör.
Warning of ’ecological Armageddon’ after dramatic plunge in insect numbers
A giant insect ecosystem is collapsing due to humans. It’s a catastrophe.
Insectageddon: farming is more catastrophic than climate breakdown
Det är väldigt, väldigt tydligt. Vi har inte tid att vänta längre.

Jag och min skuld #metoo

Jag har tittat på kvinnor som objekt. Klätt av människor jag inte ens känner med blicken. Fantiserat om deras bröst och deras kroppar. Jag har försökt tjata till mig sex, är till och med rädd för att jag lyckats nån gång. Jag har pratat med andra män om kvinnor på ett sätt jag har svårt att förlåta mig själv för. Okej, det var länge sedan, men jag har också gjort det. Jag också. Jag försökte vara en man.
Nu har mitt lilla barn, trettonåringen, blivit utsatt för sin första upplevelse där någon tagit på hennes kropp utan att hon bett om det. Redan vid elva års ålder blev hon för första gången utsatt för verbala kränkningar som hade med kroppen och sex att göra. Och eftersom hon är aktiv på nätet har hon förstås mött det även där.
Min största skuld i det här? Jag vet inte. Jag är känslig och har i hela mitt liv blivit bortkonkurrerad av alfamännen. Jag har gått runt i min egen bubbla, som en kastrerad tik ungefär. Inte intressant för andra män, eftersom jag inte är något hot eller någon man kan ta rygg på. Inte intressant för kvinnor eftersom jag inte varit starkast, snyggast, smartast och hetsigast.
Jag erkänner att det ibland gjort mig lite bitter. Fast i någon slags ensamhet. Framför allt under de där åren när det kändes så viktigt att vara attraktiv.
Men, det som stör mig nu är att jag inte gjort vad jag har kunnat för att tala om för män som beter sig illa mot kvinnor att de måste sluta. Jag har varit – och är – en av alla tysta män som låter det här fortsätta och fortsätta. Istället har jag försökt förbereda mina barn på att de kommer att möta det här. Och att det bästa sättet att möta det är att utnyttja istället för att bli utnyttjad. Att slå först. Det har gått så långt att jag föreslagit för mitt lilla barn att hon och jag ska gå en kurs i självförsvar tillsammans. Så vi lär oss att attackera istället för att bli utnyttjade.
Så min skuld är att jag givit upp. Jag är så fruktansvärt trött på tomma ord, kampanjer och snicksnack som inte leder någonstans. Rättvisa måste komma ifrån en vilja att behandla människor som lika värda. Där här vi män – ja kollektivt – en uppgift. Det är direkt provocerande att vi säger oss vilja ha jämställdhet och rättvisa, samtidigt som vi inte bidrar med annat än tystnad eller tomma ord.
Som den här texten. Det är min skuld. Att jag inte har något vettigt att bidra med. #metoo

Hej då Sverige – jag vill göra slut


Sverige, jag vill göra slut med dig. Vår dysfunktionella och destruktiva relation fungerar inte längre. Du gör mig illa. Du vill inte ha mig och mina känslor. Du står inte ut med mitt högkänsliga läge och tycker mest att jag är jobbig. Du vill hantera mig och göra mig till något du ha nytta och glädje av, men eftersom jag är jag och du är du så går det inte så bra för oss. Trots att vi försökt i mer än 46 år nu.
Så om det nu är så att det blivit så jobbigt för dig att leva med mig. Om vi nu kommit fram till en punkt där du börjar ta avstånd från mig för att du inte orkar. Svara gärna på den här frågan Sverige: Varför ska jag stanna kvar hos dig?
Du vill att jag ska äta, sova, jobba och dö. Gärna med ett härligt leende på läpparna. Gärna hejande på dig, full i acceptans av att du gör massor av saker som håller på att ta dig och de som behöver dig i jättekonstiga riktningar. Du kränger, Sverige. Många drar och sliter i dig och du kämpar så hårt för att vara alla andra till lags. Du har skapat regler och system som du inte är beredd att avvika ifrån, även när de gör dig, mig och andra människor illa. Kompromisser som inte är ärliga, snarare nån slags absurda och tvingande överenskommelser ingen riktigt vill ha.
Regler ska följas. Förutsägbarhet är viktigt. Känslor betyder inget.
Jag måste åka ifrån dig nu, Sverige. Igen. Behöver andas. Ett möte med en människa jag trodde förändrade allt förstörde mig. Jag bryter ihop nu och det finns väldigt små möjligheter för mig att hitta ro, lugn, tillit och en känsla av att du verkligen vill att jag ska komma tillbaka. Att din famn också har plats för mig.
Biljetten i min hand är enkel. Jag vill aldrig komma tillbaka.
Nu lär det inte bli så, eftersom du har människor som behöver mig kvar hos dig. Två flickor som fortfarande är kvar. Jag önskar att jag kunde hämta dem och börja om någon annanstans. Det kan jag nog inte. Så jag är rädd för att jag måste komma tillbaka till dig. Och vår trasiga relation lär på något sätt fortsätta. Nu på en ganska obehaglig distans. Inte för att du lär märka det, dina försvarsmurar är ju ganska kompakta och helt immuna mot mina känslor. Så du lär inte ens märka att jag kommer tillbaka. Du har ju aldrig varit intresserad av hur jag mår egentligen. För dom få gånger du sett djupt in i mig, då har du blivit så rädd för att behöva hantera ännu en människa, för att bara möta mig. Spåren av mig i dig är obefintliga.
Jag är inte viktig för dig, Sverige. Passar inte in i den overklighet du skapat. Du vill inte ha mig och gör mig illa. Så varför fortsätta?