fredrik welander i ett långt samtal
Jag tycker det är fascinerande och frustrerande att så många människor ljuger. Eller inte är medvetna om att den egna självbilden inte alltid stämmer överens med bilden vi andra ser. Funderar på att samla olika exempel. Börjar nu:
Saker människor säger:
Jag tror inte på Gud, tomtar eller mytologier.
Saker människor gör:
Tror på den fria marknaden, obegränsad ekonomisk tillväxt för evigt och den osynliga handen.
Det här är på riktigt. En riksdagsledamot tycker att vi ska använda terrorlagstiftning mot klimataktivister. Vi ska alltså tokstraffa människor som försöker agera för alla människors överlevnad för att försvara en gammal förlegad fossilindustri som inte vill alla människors bästa.
En riksdagsledamot tycker så här. En representant för det parti som med stor sannolikhet leder regeringsarbetet nästa mandatperiod.
Det känns lite kört. Lite tack och godnatt. Med beslutsfattare som den är bakom spakarna lär planet vi sitter på tillsammans aldrig komma fram till sin destination.
Internet ger oss tillgång till världens samlade kunskap i realtid. Plus möjligheter att diskutera, samtala och mötas. Just nu är jag inte alltid säker på att det är något bra. Just idag är en stor del av människorna i mitt flöde upptagna med att förvandla en bilolycka till något annat och mycket mer spännande, eftersom det inte kan vara rimligt att den sedan länge av religiösa extremiststollar hotade konstnären kunde råka ut för just en olycka.
Det är rörande och oroande samtidigt. Sverige åt svenskarna. Kämpa. Katla kommer troligtvis att regera Sverige innan 2020-talet är över.
Tänk vad intressanta alla expertkommentarer och fasta övertygelser kring det som kallas kaoset i riksdagen hade handlat om…..
…partiernas olika sätt att försöka bjuda över varandra i förslag och insatser som skulle leda till att Sverige klarar av att möta sina åtaganden enligt Parisavtalet och Agenda 2030. Om diskussionen handlade om hur vi kan få till mening, samhällsnytta och planetnytta genom de politiska förslagen. Om hur vi kan lära oss av våra misstag och göra livet mer rättvist för alla människor och alla levande varelser. Tänk om vi skulle fråga oss hur varje enskilt utspel och förslag skapar mer mening för människor, större rättvisa och samhällsnytta och mer planetnytta genom att biologiska värden återförs till den natur och de ekosystem vi är en integrerad del av.
Då skulle det kunna bli intressant att diskutera strandskydd och äganderätt. Nu? Nja. Det är väl mest samma naiva och cyniska tillväxttankar där den välmående medelklassen ska lockas. Alltså mer av det som håller på att förstöra de långsiktiga förutsättningarna för mänsklig civilisation.
Just nu är det bra med djupa andetag och meditation. Och en hårt ransonerad dos av nyhetsintag.
Sitter i soffan. Ensam. Eller nej. Hon ligger på golvet under mina ben. Vi är båda nyätna. Lång och händelserik dag på insidan. På förmiddagen fick jag sitta med och lyssna/titta på unga människor som presenterade nya hållbara idéer. En fin upplevelse.
Det är jag och andra vuxna som ska ge dem råd. De ger mig minst lika mycket tillbaka.
Promenerade upp till city. Satte mig i kyrkan en stund. Tände ett ljus. Skrev några rader. Satt still. Andades. Kände hjärtat slå. Gick vidare till Holy Greens och pratade med Ella som gör praktik där. Hamnade i ett fint samtal med henne och franchisetagaren om Skåne, livet och drömmar om andra platser. Tog stegen över gatan till optikern och hämtade ut mina nya glasögon. Har haft problem med ögonen ett tag. Mina gamla glasögon har inte vuxit med mitt synfel. Så nu var det dags att byta. Ett år med digitala möten har fått mig att förstå att jag har tre olika behov. Ett för läsning och fotografering. Ett för rörelse (alltså när jag går, springer, cyklar, kör bil etc) och ett för långa pass med ett skärmavstånd som gäller vid skrivbordsjobb. Nu är det löst.
På vägen hem lyssnade jag på det här berörande avsnittet av Kropp och själ i P1. Var tvungen att stanna upp en stund och bara lyssna. Blev tårögd. Avsnittet handlar om de barn vi kallar hemmasittare. Men egentligen handlar det nog mer om funktionella barn i ett dysfunktionellt samhälle. Något lossnade inuti mig och min kropp mindes min barndom, min tid i skolan och ja… hela mitt liv.
Det är inte barnen det är fel på. Det är ett samhälle som har ett kallt, cyniskt och ingenjörsmässigt och kamrerigt sätt att se på människovärdet. Vi har skapat ett samhälle där ingen ska vara beroende av någon annan. Där några få personlighetstyper upphöjts till norm och ideal. De här barnen är av en annan sort. Jag vet, för jag är av samma sort. En helt annan.
Det finns en bok som kallas för Bibeln. Den består egentligen av en stor samling böcker skrivna över lång tid. En del av Bibeln handlar om en person vid namn Jesus. Många anser att han är en helig person och att Bibeln är en helig skrift. Andra ryggar tillbaka för det där och tycker att det är knas. Själv tror jag att det finns mycket klokt att hämta i Bibeln, för den som kan närma sig den med öppenhet för tolkning (och just därför tänker jag läsa teologi de kommande åren, eftersom jag vill lära mig mer om all den visdom som faktiskt finns samlad där och i de stora religionerna/livsåskådningarna).
En del av Bibeln är Markusevangeliet. Där står bland annat följande:
”Folk kom till honom med barn för att han skulle röra vid dem. Men lärjungarna visade bort dem. När Jesus såg det blev han förargad och sade: »Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de. Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in.« Och han tog dem i famnen, lade händerna på dem och välsignade dem.
Hur hör det hemma i den här texten som jag skriver? Jo, den säger samma sak som blev glasklart för mig idag. I möten med ungdomar som pitchade idéer. Med min stolta dotter på jobbet. I radioprogrammet om hemmasittare. Den får mig att i djupet av mig själv känna en längtan efter att möta barn och unga med en helt annan respekt än jag tycker att vi gör vardagsmässigt. Barn och unga gör inte som vi säger, de gör vi som gör. Alltså har vi tillsammans fantastiska möjligheter att skapa ett varmare, mer tillitsfullt och solidariskt samhälle. Lite som kyrkan, innan den blev en del av nationalstatsbygget och gick vilse i maktens korridorer.
Jag borde varit hemmasittare. Vantrivdes i skolan. Inte lärandet. Inte ens skolmaten. Men det sociala spelet. Jag kände hela tiden alla spänningar och stämningar. Hur alfabarnen livnärde sig på oss andra. Och premierades för det. För mig gick det bra. Jag hade lätt att lära mig och fick bra betyg. Gled igenom skolan utan några varningsklockor. Men, jag hatade det. Varenda dag. Innerst inne gör jag det fortfarande. Står inte ut med alla mingel, möten och event där vi gör som vi gjorde i matkön, på skolgården, i omklädningsrummet och i långa korridoren med skåprader igen. Men nu i åldrade kroppar.
En gång stannade jag hemma. Eller rättare sagt, på väg till det som vi kallade lekis (nu det som kallas sexårs) stannade jag i en liten dunge. Satte mig på en sten. Kände mig mer hemma där. På lekis var många av de andra pojkarna dumma mot den pojke som jag brydde mig om och som knöt an till mig. Staffan. Jag var inte rädd för min egen skull, men plötsligt en dag orkade jag inte gå dit och se på längre. Så jag stannade i min dunge. Satt där. Det var nog på våren, för jag har något litet minne av att det var ganska varmt och skönt. Att fåglar kvittrade. Att jag kände nån slag koppling. Sen kom min pappa i vår röda Renault 4. På väg hem efter en jour på sjukhuset. Han såg mig. Plockade upp mig och sedan blev det samtal.
Efter de samtalen gick jag till skolan. Alla år. Men jag hatade det.
Som vuxen har jag tvingat mina barn till skolan när de inte vågat, orkat, velat. Genom alla stadier. Men jag har också försökt vara kvar hos dem. Låtit dem stanna hemma ibland och försökt att vara tillsammans. Jag har sett andra vuxna i min närhet kämpa med samma sak. Jag tror att vi måste hjälpa varandra att sluta kämpa mot våra barn och deras känslor. Det är något annat som är trasigt. Som inte funkar för dem. Men heller inte för oss.
Det vi kämpar för. Produktionen, tillväxten, samhällsordningen, framgångsberättelsen, ekonomin, teknikutvecklingen, politiken, effektiviseringen. Det vi kämpar för håller på att ta livet av oss som art. Och under tiden så offrar vi så många barn på framgångens altare.
Lars Winnerbäck har fångat det där i låten ”Skolklockan”. En slags sammanfattning av det jag försöker skriva just nu.
Du såg det komma, när skolklockan ringde
Det stog skrivet på den svarta tavlan
När startskottet small
För en livslång tävlan
…
Duktig är mamma
Duktig är pappa
Och lycklig är den duktiga banken
Du såg det komma genom värmda klinkers
Och en gränd som bara flyttar hur den vill
Vart ska du gå
Vart tar du vägen
När väggarna drar ihop sig mot mitten
Du klarar dig själv nu
Det är som det är
Ja vi klarar oss vi klarar oss själva
O vinden står still
Tunga hänger skyarna som
Regn som aldrig kommer ner
Det här är hur du blev
Det här är en insikt som förändrar något. Eller borde göra det. Jag måste göra något med den. Mer än att skriva det här blogginlägget som jag inte tänkt att någon ska läsa. Jag hoppas att komma på något. Men nu sammanfattar jag det så här:
Stopp.
Det räcker.
Låt barnen komma fram.
Som de är.
Det skulle kunna vara det som är själva livet. Vi kanske borde lyssna på hemmasittarna. Precis som så många andra unga så har de något viktigt att säga oss.
Lördagkväll i mellanstor mellansvensk stad. Jag tar en kvällspromenad genom stadens kärna. Allt har stängt enligt pandemins regler. När jag kommer fram till hotellet jag bor på står en ung man som redan ser gammal ut och kissar på hotellets entré. Hans kompisar står bredvid. Dörrarna till deras sänkta Volvo V70 med EPA-triangel bak är öppna. Motorn går på tomgång. Musiken är högt uppskruvad.
När han kissat klart går jag in på hotellet.
Gränser. Igen. Det kan vara värt att påminna sig om människor flydde från Europa för inte jättelänge sedan. Människor från Europa har systematiskt utrotat andra människor på alla andra kontinenter. Det kan också vara värt att komma ihåg att den som drar en gräns tillräckligt hårt för att stänga ute andra till sist kommer att bli ganska ensam och instängd.
Gränser.
Torsdag 21 november. En mörk dag för min hemstad. Ett av dagens stora samtalsämnen är den ”stormning” ett gäng klimataktivister gjorde i kommunfullmäktige igår. Den så kallade ”stormningen” bestod i att aktivister från Extinction Rebellion började sjunga från åhörarplats och sedan gick fram och ställde sig vid podiet och fortsatte sjunga. Innan de avslutade och gick ut.
Ja, det är brottsligt (och vid en polisanmälan torde bevisläget vara gott och aktivisterna bör kunna lagföras för det brott de begått). Det här är något som aktivisterna också vet. Jag råkar känna till dem. Jag är en av dem på distans.
Eftermälet handlar om anti-demokrati och tonläget är högt uppskruvat. I trådar i sociala medier är det nästan som att de här människorna terrorstämplas. Men, vilka är de? Som jag känner dem är de helt vanliga människor, med vanliga jobb, vanliga familjer…. men ovanligt stora hjärtan och samveten. Som tagit till sig av forskningen och är rädda för sina och alla andras liv. Därför står de inte ut, utan agerar i det vi kallar civil olydnad. Fredligt och respektfullt, utan hot, hat och våld. Med risk för att straffas för sin övertygelse.
Alltså övertygelsen om att vår totala handfallenhet inför miljöförstöring och klimatförändringar. Om beslutsfattare som vägrar fatta hållbara beslut, trots att de har alla underlag de behöver för att förstå allvaret.
De här människorna har blivit de nya att vara rädd för i Örebro. Det ropas efter väktare i rådhuset. Efter sex månader i fängelse.
Samtidigt som stadens hotell fyllts av representanter för det parti som nu är störst i Sverige. Sverigedemokraterna heter partiet. De har kongress i staden och besöksnäringen tjänar bra pengar på det mötet.
Jag orkar inte med den här utvecklingen längre. Den här staden. Den här totala dumheten i att tro på obegränsad ekonomisk tillväxt (business as usual) på en av naturvetenskapen bevisat ändlig planet.
Torsdag 21 november 2019. Fredliga klimataktivister är de nya terroristerna. Det är som att Sverigedemokraterna redan haft makten i många år.
409 ppm koldioxid i atmosfären nu.
Jag undrar var jag lämnar in min uppsägning av samhällskontraktet. Det här är för dåligt. Jag vill höja min röst. Skrika ut om de människor som nu demoniseras. Av människor med makt som inte tillvaratar invånarnas verkliga intressen och behov. Jag vill ta plats i samtalet. För jag är en av de där desperat oroliga som förstått att vi måste ändra inställning och kurs omedelbart. Men jag kan inte göra det. Eftersom jag är gift med en person som sitter i den där politiska församlingen. Som kommer att få det onödigt svårt om jag tar plats bland aktivisterna. För så fungerar debatten. I ett rum där mer går ut på argumentera ned andra, än att hitta de där verkliga stegen framåt. Hon har förstås inget med mina åsikter att göra. Vi driver ett företag tillsammans och utbildar, påverkar och försöker hjälpa fram nya idéer för att ta oss till den där mer hållbara utvecklingen. Jag tycker att hon slösar med sin tid där i fullmäktige. Hon förtjänar en mer lyssnande skara människor att prata med, som faktiskt vill göra något nytt istället för att bevara det gamla. Men, det är hennes val. Tyvärr tystar det mig just nu, men så är det bara.
Värdelöst. När jag tänker efter vill jag också ha väktare därinne. Gärna moraliska sådana som såg till att nivån på samtalet höjdes.
Jag har tatuerat in det här timglaset på min axel. Men jag bidar min tid. Biter ihop. Och känner mig en liten bit längre distanserad från dumheten, inskränktheten och härskandet i den här staden.
Klimatkrisen kommer. Och beslutsfattarna hjälper till att skynda på den. Så kan vi inte ha det.
Och de nya makthavarna slappnar av på hotellen i min hemstad nu. Deras kongress är igång. Här i mötesstaden.
Tillväxt tillsammans.
Skjut mig.
Sitter på kafé i Stockholm. Ska träffa en frilansjournalist som skriver om vasektomi. Resultat kommer att publiceras av Aftonbladet. Det handlar alltså om det där lilla ingreppet jag gjorde för några år sedan, som gör att jag inte längre kan bli pappa. Misstänker att samtalet kommer handla en del om manlighet. Eller fördomar om manlighet. Tycker att det känns lite ironiskt att just jag ska sitta och prata om sådant. Jag som inte ens vill vara man. Åtminstone inte enligt de sociala normer manligheten innebär i samhället jag lever i.
Egentligen är det nog det jag vill prata om. Inte om två snitt, mina sädesledare och utseendet på min pung och min utlösning eller min sexlust. De här sakerna är ganska ointressanta för de flesta. Däremot allt dumhet och alla de fördomar som gör att män kan gå runt hela livet som oladdade vapen i någon slags maktordning utan att ta ansvar för….. livet.
Det borde vara intressant för de flesta.
Människor 2019: NU KÖR VI!!!
Människor 2079: nu dör vi…