Det här känns väl så där…
Gula bandet som säljs till förmån för svenska soldater i tjänst utomlands.
Odalrunan.
Saknar morgontidningen
Tio år i huvudstaden. Jag saknar fortfarande min morgontidning. DN och SvD känns mest som slätstrukna resultat av rädda redaktioner som vill konkurrera med Sveriges Radio och Sveriges Television. Inga lokala nyheter av klass. Rätt rudna internationella nyheter mest baserade på nyhetsbyråklipp.
Så jag lyssnar på P1 och går snabbt igenom några bloggar, Facebook, BBC News, CNN, The Local (Sverige och Tyskland), DN och SvD på webben. Ingen njutning. Bara blixtsnabb scanning av omvärlden.
Jag saknar morgontidningen. Så mycket att jag avslutar med att gå in på Nerikes Allehandas webb. Och den är sorgligt innehållslös. Inte ens min gamla morgontidning håller stilen.
Världen förändras.
Överbelastning
Databasservern är överbelastad. Som jag. Därför legat nere. Bloggen flyttar över till en annan server någon gång det närmaste dygnet. Jag kanske följer med.
Vinterdäckdöden
OKEJ, eftersom en hel liga av reaktionära motorjournalister och tycka-tillare just nu i kör sjunger att dubbfria vinterdäck dödar måste jag få replikera med en tonsäker solostämma:
Det gör dubbade däck också. Genom att de bidrar till att det frigörs massa partiklar som sedan letar sig ned i människors lungor och lever fan.
Jag kör således dubbfritt. Och försiktigt. Eftersom det allra bästa sättet att inte dö bakom ratten är att anpassa körstil och hastighet efter omständigheterna. Hela frågan är egentligen rätt tramsig. Men eftersom jag är rätt allergisk mot den här reaktionära uppstötningen som många som skriver om bilar har (om i stort sett alla nya tankar kring just bilar) kände mig tvungen att harkla till.
Dubbfritt dominerar i Europa. Troligtvis av en anledning.
Liten skillnad
Skillnaden mellan det som majoriteten kallar en sekt och själva majoriteten är ibland väldigt liten och mest en fråga om perspektiv. Gonatt.
Fem bilder och en fruktansvärd berättelse
Vad är det för fel?
Jag trodde jag lärt mig att inte bry mig om sånt jag inte kan påverka. Ändå blir jag frustrerad över all den aningslöshet, naivitet, brist på ryggrad, inkompetens, feghet och kontrollmekanism som verkar råda och premieras i den värld jag lever i.
Allt det här att vara emot något. Att peka ut ovilja. Istället för att vilja något. Att vara för.
Mitt rättshaveri.
Det känns som att någon kan få avrätta mig, stoppa upp mig och ställa mig i en glasmonter. För museet jag lever i lär inte bli något annat. Än en nostalgitripp. En tillbakablick. En bitter tanke på en tid som flytt.
Framtiden får någon annan ta hand om. Den innebär ändå inget positivt.
Jag är sur. Går och fixar fiskmiddag istället.
Rädda ett bilmärke genom att döda atmosfären
För att rädda ett bilmärke tyckte ett par tusen människor i en västsvensk stad att det var en bra idé att ta ut bilen på en okynnestur. Enligt svenska medier kördes nästan tvåtusen bilar av märket SAAB i nån slags konvoj.
Känns väldigt 2010. Aktivism a´la självmord. Rädda ett bilmärke genom att släppa ut ännu mer onödig CO2 i atmosfären.
Människor som är fler än fem. Fattar dåliga beslut. Igen.
Rikta ilskan åt rätt håll
Idag har massor av SAAB:s anställda protesterat. Mot GM:s velighet. Mot otydliga besked. Och för att de helt enkelt inte orkar med den ovisshet de tvingas leva i just nu.
De protesterar åt fel håll menar jag.
GM har varit väldigt tydliga hela tiden, menar jag. GM vill inte behålla SAAB och har redan före jul fattat beslut om att lägga ned företaget. Den linjen har GM hållit. På samma sätt som den svenska regeringen hållit sin linje att inte gå in med skattepengar för att ta över tillverkningen av bilar som inte tillräckligt många vill köpa för att det ska gå att driva SAAB. Så långt proffsen. De som agerar efter rationella och ekonomiska argument och frågeställningar.
Och, lustigt nog målet för ilskan.
Jag menar att de som nu är förbannade borde rikta ilskan åt rätt håll. Åt alla amatörer som spekulerar sönder hela den här affären. Så kallade experter, motorjournalister, fackliga företrädare och de olika gamar som vill köpa upp resterna av SAAB, men inte riktigt har råd. De som lägger ut falska förhoppningar om och om igen.
Eftersom det är de som väcker fåfänga hopp hos de utsatta.
Ekvationen är ju ganska enkel. Det finns inte tillräcklig efterfrågan på SAAB:s produkter. Ingen etablerad biltillverkare är intresserad av företaget. Inte ens IF Metall med sin stora kassakista verkar ju vara villigt att ta över, utan tycker istället att du och jag som skattebetalare ska göra det.
Men, som sagt. Proffsen har varit tydliga hela tiden. Det är amatörerna som ställer till det. Så lägg ned arbetet imorgon igen och manifestera mot dem istället.
Jag tror jag förstår att det är pest att vara anställd på SAAB just nu. Så om alla bara kunde lämna det här döende företaget i fred och låta de inblandade ta sig igenom krisen på sitt sätt skulle det här nog gå lite bättre.
Att kalla GM för Gangster Motors bara för att deras nuvarande huvudägare, de amerikanska skattebetalarna, inte vill blöda pengar känns unket, nationalistiskt och ovärdigt.
Det är aningslösheten som firar triumfer. Priset är kanske lite för högt.
Demokrati fungerar så här
Nu någon vecka efter den mest intensiva vargjakten och debatten passar jag på att sammanfatta hela grejen.
1. Under lång tid bryr sig de allra flesta inte ett skit.
2. Under samma tid lobbar en liten grupp, med stort inflytande och laddade vapen för att få jaga varg (och andra rovdjur).
3. Efter hårt arbete lyckas lobbyisterna, bland annat genom Jägarförbundet (med cirka 200 000 medlemmar) få riksdagen att fatta beslut om jakt på varg.
4. 12000 jägare får lov att jaga 27 vargar.
5. Väldigt många som tidigare inte brydde sig blir arga.
6. Nya klyftor skapas i Sverige.
Så här fungerar demokrati. Beslut går igenom för att de allra flesta inte bryr sig när det behövs. Att klaga efteråt betyder ännu mindre egentligen. Det blir ett självförsvar. Tryck på en knapp på Facebook. Skriv under en protestlista. Läs en text på Newsmill.
Det är lätt att vara mot. Men, vad är du för?