OK, jag har närt ett storstadsbarn vid min barm. Idag när lilla barnet och jag åkte till kontoret för att slutföra arbetet med en VP för 2010 och äta hos köttclownen gick vi förbi Nyboda hembygds- och skolmuseum. Det är en röd liten torpliknande byggnad som ligger inklämd mellan betongen runt kommunhuset. Lilla barnet tittar fascinerat på huset och utbrister: VILKET KONSTIGT LITET RÖTT HUS!
Sen upprepar hon detta och ställer frågor om det konstiga huset hela vägen till köttclownen. Mitt lilla storstadsbarn.
Världens bästa jobb
Det finns dagar när jag har världens bästa jobb, världens bästa chef, världens bästa kollegor och världens bästa saker att göra för att tjäna pengar. Som den här dagen, när jag bland annat fick höra Therese Albrechtson berätta om sitt liv, mod och handlingskraft. Och träffa massor av sköna människor.
Mitt opp i och slut
Jag kör fort just nu. Tre stora åtaganden ska betas av fredag, lördag och söndag. Alla roliga. Men också energikrävande. Så jag hinner inte prata så mycket med själv just nu. Därför låter jag Stefan Sundström sammanfatta hela grejen genom Allan Edwalls låt om livet. Den lilla bäcken:
De två sista verserna är finfina.
Jag samlar tid som musen samlar skulor.
Till livets byggnad samlar jag på år.
Ty allting stort och starkt är byggt av smulor.
Och sanningen av ångrad lögn består.
I munnens valv jag känner orden klinga
som återskall av allt som sagts förut.
Min tro är klen och klokenskapen ringa
och allt är början, mitt oppi och slut.
Lediga lördagen
Dagen börjar med ett försök att sova ut. Vaknar lite lätt öm i kroppen efter att ha sovit på kanten av sängen eftersom Ella kommit och puttat ut mig nån gång under natten. Skjutsar sedan familjen till Vårbyhallen där Hanna ska spela match. Medan hon och laget värmer upp sticker jag en snabbis till MediaMarkt vid Heron City för att köpa en iTTL-förlängningssladd som jag behöver till blixten eftersom jag ska fotografera ett brudpar i gråmörkret senare på eftermiddagen. Well, Huddinge vinner matchen med 8-2. Ella och jag missar andra perioden eftersom hon är för rastlös för att titta. Vi tar en promenad i Vårby Gård och hämtar upp de andra efter matchen. Sedan hem, plocka ihop fotoprylar, snabbduscha och sen åker Hanna och jag till Stadshuset för att vara bröllopsfotograf och assistent. Kommer hem ganska trött. Camilla och Hanna åker och hämtar mat. Nu ryggläge.
Slut på hopp
Inga mer hopp i vår trädgård den här säsongen. Studsmattan är nedmonterad. Skratten från små magar som det kittlar i kommer inte eka här på ett tag. De får eka på någon annan plats.
Hanna spräcker nollan
Hanna, min stora och fantastiska dotter, gjorde sitt första mål för säsongen idag när Huddinge spelade 5-5 mot Tumba i en stenhård match. Jag är stolt. Och glad.
Årskontroll på diabetesmottagningen
Vid lunch emlar jag barnen. Det betyder att jag sätter emla-kräm som bedövar i deras armveck. Anledningen är att de någon timme senare ska lämna blod. Vilket de gör utan problem idag. Sen sitter vi och går igenom deras kurvor, utveckling och insulindoseringar. Bägge barn har en långsiktig blodsockerkurva som just nu pekar åt rätt håll. Den ligger fortfarande lite för högt, de behöver bägge få en fortsatt nedåtgående trend. Men, det går som sagt åt rät håll.
När vi är klara springer vi till deras frissa för att hinna klippa håret. Sen snabb mat till Hanna på sjukhusets restaurang innan vi skyndar till kvällens träningspass. Ella glad med rosa lugg. Jag glad över att kontrollen gick bra. Och att vi dessutom hann förbi Apoteket.
Huddinge sjukhus, eller Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge som de ansvariga kallar det, må vara en rätt sunkig plats. Bilden ovan är tagen i Blickagången, den gångväg alla som rör sig runt sjukhuset passerar nån gång, är ganska talande. Men, de som arbetar här på diabetesmottagningen och med barnsjukvård är några av världens allra bästa människor och jag känner lika tacksam och lyckligt lottad varje gång vi är här.
Inspirerad, rentav.
The State of the Union
Troligen borde jag bara strunta i det, men jäklar vad jag är trött på den uppgivna, sunkiga inställning många människor här på södra sidan stan har till sin omgivning. Offentliga byggnader ser ut som något Gud glömde kvar på sextiotalet. Men, trettio år sjavigare. Det är hål i gatorna, vägbyggen ingen förstår och som aldrig tar slut, skräp, trasiga fönster på skolor och lite till. Utanför det administrativa centret hänger en fransig EU-flagga och liksom fångar hela grejen.
Det sanna Sverige. Eller åtminstone den sanna södra sidan. Vi borde snygga till den och oss själva. Släppa det här gamla unkna underdog-perspektivet.
Hemmapremiär i elitserien
Idag var det äntligen dags. Hemmapremiär i årets elitserie. Svårast tänkbara motstånd direkt när svenska mästarinnorna Balrog gästade. Huddinge spelade bra, men var aldrig riktigt nära motståndarna som till slut vann med 6-2. Jag tror Huddinge kommer få kämpa hårt i år. Laget har tappat många rutinerade spelare och fyllt på med unga. Förra året gjorde laget en höstsäsong som chockade många och låg på slutspelsplats före sista omgången. I år blir det hårdare. Därför borde fler än de 183 personer som var på matchen idag komma och stötta laget.
Det enda elitlag vi har i Huddinge.
Det var också premiär för Ella, som mest gillade löparbanorna i Storängshallen och jag fick starta hennes löpningar minst tjugofem gånger under tredje perioden.
Radhusboendet, självbyggandet, bitterheten
Ikväll ska jag följa med Camilla på fest. Hennes klinik ska ha kalas och respektive får följa med. Festen hålls i ekobyn Understenshöjden där en av kollegorna på kliniken bor. En spännande plats och ett spännande projekt jag hört mycket om. Så jag googlar lite och hittar denna lilla film. Jag trodde den skulle inspirera, men den slutar bittert.
Och jag kommer plötsligt ihåg varför vi bor i villa. Vårt tidigare radhusboende hade ungefär samma bittra omgivning. De gamla självbyggarna avskydde i princip oss som flyttade in och våra barn. Vi som inte lyft ett finger. Som inte byggt själva. Som var friska. Och hade jobb. Som inte prioriterade låtsasprojekt för att få fortsätta bygga. Som inte tyckte livet gick ut på att hänga över en spade i Fristadsbyxor samtidigt som vi snackade skit om grannarna.
Ja, jag vet att alla inte är så. Men jag kände igen mig i den lilla filmen. Och blev för första gången på mycket länge glad över att jag bor som jag gör.