Hanna och jag gick på derby ikväll. Huddinge IK mötte Balrog i elitserien. Det handlar förstås om innebandy. Vi blev förnedrade av kamraterna från södra grannkommunen. Matchen var egentligen slut redan efter fyra minuter när Balrog gjorde 3-0. En plågsam timme följde och till slut hade laget med det fåniga Tolkien-namnet gjort elva mål. Våra röda spelare fick slokörade smyga hem nollade. Därför känner jag mig nödgad att ta till de riktigt låga argumenten för att känna mig som en vinnare.
1. Vi har närmare till stan.
2. Vi har världens största IKEA
Vem bryr sig om innebandy? Jag lyckas inte ens lura mig själv. Den här kvällen var hemsk.
Hanna kämpar
Det ÄR jobbigt att spela innebandy. Särskilt när laget är utan ordinarie backar och en av de hårdast kämpande spelarna, min Hanna, är tjock i halsen och lätt hängig. Men hon kör på, tar korta byten och försöker vila så mycket hon kan. Det lönar sig.
I slutet av första perioden slänger hon in ett hårt skott från sin vänsterkant och bollen letar sig via stolpen in i mål. Det betyder att Huddinge kan gå till pausvila med 2-2. Hur det gick sen läser du här.
Två sidor av Trollbäcken
Hanna jobbar hårt när hennes innebandylag tokvinner en match mot ett lag med ett år äldre tjejer. Den senaste cupen är glömd. Idag var Hanna och kompani bäst i världen igen.
Ella klättrar i ribbstol och försöker få tiden att gå medan storasyster spelar. En bit in i andra perioden är taket det mest intressanta.
Hanna är min idol ibland
När Hanna ger sitt allt och kämpar blir jag stolt. Alldeles varm inombords och det känns som att min kropp är omgiven av en kontur i neon som blinkar ”Det där är min dotter!!!”. Då växer jag. I eftermiddagens match var det så. Då är jag övertygad om att hon kommer spela i landslaget en dag, minst. Sveriges alltså, för i mitt är hon redan en lysande stjärna.
Steget efter
Ligger på ett hotellrum i Uppsala och innebandybloggar. Huddinges tjejer vaknade för sent i första matchen och åkte på förlust. Senare ikväll väntar ett av Sveriges bästa lag. Det är ett hårt första år i Storvreta Cup som våra spelare genomför. Mycket bra motstånd. Hanna fick ett slag över fingrarna halvvägs in i första matchen och bänkade sig själv efter det.
Eftermiddag med Jenny, Daniel och bröderna Boije
På eftermiddagen kom Jenny, Daniel och bröderna Boije över till Stuvsta. Jenny och jag tog produktbilder på hennes nuvarande LipFish-kollektion medan bröderna och Daniel satte sig med Ella och tittade på tecknat en stund. Under tiden skjutsade Camilla stora Hanna till Stuvsta C för att köpa nytt terminskort. Det behövde göras idag eftersom Hanna skulle åka till något köpcentrum och hänga med sina kompisar.
När jobbet var gjort satte vi oss i köket och gjorde som vuxna gör i köket. Drack kaffe, åt kex och pratade om hur surt det är med ambulerande försäljare som terroriserar oss i offentliga miljöer. Det var trevligt.
Jennys kläder är kanske världens bästa för barn. Det tål att sägas om och om igen. Jag är glad över att jag får vara hennes husfotograf.
Förmiddag vid Ågesta
Jag skulle till jobbet, men det var stängt. Så jag åkte till Ågesta istället. Där hade jag en skön morgon.
Poetisk morgon
Nu går jag till jobbet. Efter en lååååång, skön, ensam och ostressig morgon. Till en förmodat ensam och ostressig arbetsdag.
Internet har gått sönder
Det har varit väderomslag. Från plus- till minusgrader. Dessutom blåser det. På grund av detta fungerar inte internet hemma hos oss. Vår leverantör Telia klarar inte av att förse oss med fungerande internetuppkoppling när vädret beter sig. Trots att vi bor mitt i tillväxtmeckat. Mitt i Sveriges största tätort. Trots att vi betalar för tjänsten.
Patetiskt och irriterande.
Segern är vår!
Vi ser inte helt stabila ut på uppvärmningen, men när domaren blåser igång första perioden är vi på tårna. Varken vi eller motståndarna lyckas etablera någon tyngre press, utan bollen rör sig nästan på handbollsmanér från planhalva till planhalva. Men det är vårt lag som gör målen. Med en stor portion tur och en gnutta skicklighet lyckas vi göra ett ryck och skaffa oss ett par måls marginal till vår fördel innan perioden är slut. Vi har visat oss vara en ganska obehaglig överraskning för våra motståndare och går stärkta i karaktären till pausvila.
I andra perioden mattas vi något. Motståndarna kommer tillbaka och börjar äta sig ikapp. Men precis när vi behöver stänker vi in ytterligare ett par mål och tack vare att perioden är fem minuter kortare än den första lyckas vi hålla undan. Efter matchen påstår motståndarna att de tagit det lite lugnt eftersom de inte ville krossa vår självkänsla eller fysiska hälsa. Måhända tog de det lite för lugnt, eller så underskattade de vår vinnarinstinkt.
Jag pratar om årets innebandymatch. När Huddinge IK:s F96:or ställdes mot sina föräldrar. Det finns stunder då föräldrar låter barnen vinna. Det händer i situationer under hela uppfostran. Det finns stunder när vi inte låter dem göra det. Ikväll var det en sån stund. Och om du tycker det verkar en aning opedagogiskt eller kanske burdust ber jag att få upplysa om att det här nog var vår enda chans att vinna mot tjejerna.
Klart vi tog den!
Min egen insats? Tung högerback med toppar och dalar. Ett mål och det är jag mycket nöjd med. Camilla var löpvillig vänsteranfallare och hade ett snyggt långskott som strök målvaktens bortre stolpe. Men likt Hanna var hon en plåga för högerbacken i motståndarlaget. Ella satt bredvid och hejade.
På sin storasyster.