Jag forsätter att flyta fritt i tillvaron. Är här. Är där. Är överallt. Är ingenstans. Igår modererade jag ett fint samtal om jämställdhet, rättvisa, könsmakt och #metoo på Örebro universitet. Fick hänga med sköna människor i en hotellobby. Dessutom hann jag handleda ett tiotal studenter. Idag har jag försökt resonera om relationer och sociala medier tillsammans med ett gäng kunniga människor. Nu på ett tåg till STHLM där jag ikväll träffar en flock nytänkare som vill starta en ny rörelse. Sedan hem till en av mina bröder där jag sover på ett golv innan jag stiger upp tidigt (som varje dag) och tar mig till Huddinge och ett frukostmöte som jag ska leda. Sedan ett telefonmöte och en beredning och en tågresa innan helgen kommer.
Panta rei.
Jag blir äldre och äldre. Kommer inte att leva för evigt. Det skulle vara skönt att hitta hem.
I rusningstrafiken stannar en människa upp och gråter en skvätt
I köttfloden av hetsande och stressade människor som försöker ta sig på och av pendeltåg och till och från en plattform genom en liten för trång passage samtidigt vid ett centrum i en kranskommun stod den här morgonen en människa plötsligt still och grät en skvätt. Det var en låt i människans hörlurar som påminde om en tid i livet, men också om en hund och gråtande barn. Summan av känslorna av ett föräldraskap som inte fungerat kom ikapp. Ett minne av den här videon och en kollektiv gråtfest i ett litet kök i mellansvensk mellanstor stad blev som ett skott i hjärtat.
Människan är jag.
Men, nu är jag framme på kontoret där jag ska jobba idag och göra minst en briljant föredragning.
Löpningen är min
Det är kanske bara löpningen jag gör för min egen skull just nu. Den kan ingen störa. Den är min vila. Bara jag, mitt hjärta, mina lungor och mina ben. Plus väldigt hög musik. Högkänsligheten funkar bra i det tillståndet. Den är viktig, löpningen. Om den dessutom hjälper mig att härda hjärtat så att tiden utanför den här lilla bubblan blir lättare att leva i… då är det en fin bonus.
Söndag 28 januari 2018, klockan 15:14
Har knådat ihop en deg bestående av jäst, vatten, durumvete, olivolja, flingsalt och mozzarella. Nu jäser den. Ska bli småbröd. Planerar för kvällens löpning på ett band på Kvarnen. Ska testa maxpulsen tror jag. Förbereder mig genom att sätta ihop en spellista med hetsig, arg och snabb musik.
Bortsett från detta är livet ungefär som vanligt.
Tretton år och superstressad
Hon är tretton år. Kan inte sova på nätterna. Har ont i huvudet, ont i magen. Har diabetes. Mamma och pappa har skilt sig. Storasyster har flyttat hemifrån. Hon oroar sig för betygen. För att inte komma in på rätt gymnasieutbildning. För att inte kunna gå på universitetet. För att inte duga. För att inte bli vuxen.
Hon är skärmberoende. Hon äter för dålig kost. Hon har en självupptagen pappa som jagar runt efter nån slags egen självkänsla och inte riktigt klarar av att lugna henne och skapa en trygg miljö att vara i.
ALLT FLYTER. ALLT.
Människor säger: Hon är tretton, det går över. Jag säger: Dra åt helvete!
Jag vill bara ta henne och fly nu. Från den här förbannade samtiden. Från den här iskalla platsen vi bor på. Från all idioti. Vi ska nån annanstans. Men…. så blir det inte. Vi saknar resurser. Vi behöver hitta ro och lugn i de sammanhang vi finns i. Som är allt annat än lugna.
Hennes mamma och jag försöker att få till möten med skolkurator och samtalsmottagningen. Hon har varit hemma en vecka nu från skolan. Min deprimerade, utbrända och ledsna trettonåring. Själv sitter jag på ett försenat tåg till Flemingsberg.
Jag är ledsen, trött och osäker. Samtidigt beslutsam. Det här förbannade låtsaspajaslivet vi lever måste upphöra. Allt kan inte få fortsätta att flyta.
Fäller ned ett säte
Jag heter Fredrik. Om ett par månader fyller jag fyrtiosju. Nu är jag igen inne i en av mest intensiva perioderna av mitt liv. Far mellan platser, kontor, bostäder och möten. Lyssnar på människor. Försöker göra det jag är bra på för att tillfredsställa deras behov. Den senaste veckan har jag varit med om helt obegripliga saker. Ibland undrar jag om jag är på låtsas eller på riktigt. Nu fäller jag ned ett säte på ett tåg. Om något mindre än två timmar ska jag kliva av det tåget, gå till en bostad och packa om lite, ta mig till en annan bostad för att träffa några människor jag vill träffa och sova tillsammans med Någon.
Tidigt imorgon sätter jag mig på ett annat tåg. Nu blundar jag. Fäller ihop laptopen och lyssnar på något. Försöker att stänga av en stund.
Söndag
Söndag 14 januari 2018. Klockan är strax efter tolv. Jag har varit uppe ett par timmar. Gått på promenad med Vilda och läst underlag, kopierat texter och försökt tänka ut hur jag ska formulera om en del skrivningar i ett viktigt dokument jag jobbat med under en längre tid, och som nu ska ändras. Snabbt, omfattande och effektivt.
Nu gör jag frukost till Ella, som ligger och sover gott. Länge.
Jag har ont i bröstet och hjärtat rusar. Huvudet bultar och jag försöker samtidigt planera resten av dagen som innehåller städning, tvätt och en betygskonferens. Imorgon går tåget till Stockholm väldigt tidigt.
Livet, eller nej existensen, är en loop. Som Stefan Sundström fångat glasklart i ”Alla ska i jorden”:
Din tid den kom, och sen så for den
Du trodde livet var en loop
Men nu skymtar du en grop
Alla ska i jorden
13 januari
13 januari. Verkar ha blivit en dag för stora steg. Ibland rätt, ibland fel. Facebook påminner mig. Kanske en lika god anledning som alla andra att lämna den plattformen nu. En del saker kanske jag inte behöver påminnas om. Något som hände för ett år sedan och något som hände för två år sedan finns lagrat i kroppen. Väcker minnen, känslor och gör det svårt för mig att koncentrera mig på det jag har tänkt att göra idag, nämligen skriva näringslivsstrategi.
13 januari. Idag ska jag försöka ligga lågt. Just idag ska det inte skrivas någon historia.
Tillbaka
Fotograferade en begåvad artist och låtskrivare ikväll. Ett fint förtroende. Fick höra fantastisk musik som snart ska släppas fri för världen att lyssna på. Som vanligt tar jag tjugo minuter på mig att se att blixtar och kamera funkar innan den jag ska fotografera kommer. Då blir det ett självporträtt eller två. Det här är mitt fokuserade yttre. Som ger sig tillbaka in i loppet igen. Ökar farten och försöker att ta mig in. Det är dags att vara smart, skärpt, genomtänkt, kreativ, klok, effektiv, rolig, närvarande, lyssnande och produktiv igen.
Det där som människor säger att jag är. Som de vill att jag ska vara. Som jag kommer att vara. Ska bara försöka att sova ett par timmar först. Innan tåget går mot Flemingsberg klockan sju imorgon.
Norrut igen
Då har vi åkt norrut igen. Sitter på Starbucks och väntar på tåget som ska ta oss de sista timmarna mellan GBG och Örebro. Jag är trött. Försöker hitta nån slags plan någonstans för att fortsätta det här livet i ständig rörelse mellan platser där jag inte känner mig hemma. Mellan människor som är i sina egna bubblor. Hoppas att jag hittar nån slags energi och lust snart igen. Mitt i allt detta flipprande.
Det ska bli skönt att nån gång känna att jag kommer hem. Jag vet fortfarande inte hur det känns.
Kiels inre hamn.
Ute på havet. Styr norrut mot bättre vetande.
Bron över Stora Bält. Läskig att köra över, lugnare att gå under.
Vi närmar oss Göteborg. Det blåser kallt.