Jag är rädd. Rent av livrädd. Allt sedan den där dagen när mina vägar korsade dom andras för tjugo år sedan. När jag skrämdes av deras svans. De där subtila hoten. Nu har dom andra vuxit. In i kostymer och ända in i riksdagshuset. Trots att alla kloka sade att det aldrig skulle hända. Första gången när de kom in i de första kommunerna. Andra gången när de kom in i jättemånga kommuner. Tredje gången när de kom in i riksdagen. Och nu säger samma att de inte kommer längre.
För ett par dagar sedan fällde de regeringen.
Jag är rädd. Rädd för att dom andra kan vara största parti redan efter det stundande extravalet till riksdagen. Eller efter valet 2018. Kanske 2022. Men, det kommer att hända. Jag ser inte hur trenden ska stoppas. Inget hjälper. Fakta? Nej. Känslor? Nej. Omvärlden? Nej.
Jag engagerar mig. Vid årsskiftet börjar jag arbeta som politisk sekreterare i Miljöpartiet. Vi är måltavlor. Tidningsrubriker pekar ut oss som fienden. Dom andra applåderar. Menar att vi är satan. Ingen regering som lyssnar på oss kommer att tillåtas överleva, säger dom andra. Men, jag måste. Eftersom jag tror att alla levande varelser är lika mycket värda. Han, hon, hen, det och den. Människor, djur. Som lever nu, eller som lever efter oss som lever nu. Alla är vi lika mycket värda. Tillsammans med andra goda krafter har vi en jätteviktig tid framför oss.
Jag är rädd eftersom jag tror att mitt liv kommer att försvåras av det här ställningstagandet. Jag oroar mig för att det kommer göra livet svårare för mina barn, deras mamma, mina bröder, föräldrar och andra släktingar. Börjar fundera på en plan B. EU:s fria rörlighet? USA? Asien?
Vem skyddar en svenskfödd tysksvensk på flykt? Om den dagen kommer och jag måste fly på grund av mina politiska åsikter, finns det någon som tar emot mig då? Vilket land kommer öppna sina gränser för mig och mina kära? Det känns absurt att tänka på det. Men, jag är allvarlig. Det känns inte som att det kommer finnas plats för mig i det land dom andra vill riva. När de är klara med sitt och landet är rensat, gränserna är stängda och alla människor tystnat, var ska jag ta vägen då?
Ett nackskott? Eller flykt? Kommer det finnas någon framtid? Jag hoppas det. Och under tiden jag funderar, så lägger jag all energi jag har på att se till att aldrig behöva aktivera reservplanen.
22 mars är det val i Sverige. Jag behöver hjälp.
Nu blir det äntligen politik
Här står jag med min kommande kollega Kukkamariia Valtola Sjöberg. Vid årsskiftet börjar vi att arbeta som politiska sekreterare åt Miljöpartiet i Örebro kommun. Det ser jag fram emot. Jag kommer att ha kvar en liten del av verksamheten i mitt eget företag men ha ganska lite tillgänglig tid för uppdrag.
Det är dags nu. Jag vill försöka förändra. Jobba med människor som tror på samma saker som jag. Den gröna vägen är den jag går på. Den går framåt, istället för att cirkulera runt till höger eller vänster. Det kommer bli lärorikt och förhoppningsvis en bra livserfarenhet. Varför?
Jo för att jag tror att alla levande varelser – hon, han, hen, det och den – är lika mycket värda. Igår, idag och imorgon. Överallt, hela tiden och utan undantag. Ingen av oss har rätt att leva på någon annans bekostnad. Vi ska kunna hjälpa oss själva och varandra att bli den vi har rätt att vara. Utan att förstöra samma möjlighet för andra. Det handlar om solidaritet mot det levande. Nu och i framtiden. Ungefär så tänker jag och det tog mig ett halvt liv att förstå var mina idéer passar in.
Jag letade till vänster. Och till höger. I mitten. Men hittade hem i vägen framåt. Lite som i den här åttiotalsbilden.
Har blivit kallad för gullig. För idealist. Naiv. Må så vara, men jag kan inte längre leva med att sitta bredvid och se på samhällsutvecklingen och de idéer som driver den. Inte utan att vara med själv. Och om alternativet är att vara en cynisk realistisk egoist så är valet enkelt. Jag har provat det där, och gått in i vägg efter vägg. Innan jag förstod. Att det inte var hur jag var som var problemet, utan att det var den jag försökte vara.
Jag är lycklig och tacksam över att få chansen att hjälpa till i en politisk rörelse. Min respekt för de människor som gör detta är enorm. Jag kommer ha mitt företag kvar, men bara jobba i några få befintliga uppdrag som inte är politiska. Främst i Huddinge. Från och med nu kommer min arbetstid gå åt till att hjälpa Miljöpartiets kommunalråd, fullmäktigegrupp och andra förtroendevalda i Örebro att driva klok, framtidsinriktad politik. Vi ska göra allt vi kan för att bjuda in fler i samtalet som kan kallas den gröna rörelsen.
I många år har jag haft tjänstemannens roll i utvecklingssamtalet. Eller konsultens. Nu vill jag vara med där idéerna formuleras. Det kommer bli intressant, lärorikt och viktigt.
Jag börjar 1 januari.
Det är omval i Sverige 22 mars.
Det kommer bli fantastiskt att arbeta med engagerade Sara, Niclas, Kukkamariia i Rådhuset. Och med alla Miljöpartiets förtroendevalda i Örebro, i regionen och i landet.
Life ain’t no rehearsal.
Jag tänker på ett samhälle
Jag tänker på ett samhälle. En värld där alla människor är lika mycket värda. Där flickor och pojkar föds med samma rättigheter och skyldigheter och växer upp på sina villkor. Där gränser suddats ut och konflikter kring ägandet av naturresurser försvunnit. En verklighet där människan förstått att inte utnyttja och exploatera naturens resurser på ett sätt som gör att framtida generationers möjlighet att leva med samma resurser förstörs. I det här samhället spelar det ingen roll vad eller vem du tror på. Ditt människovärde degraderas inte av någon självutnämnd manlig tankepolis. Ditt människovärde definieras av dig själv.
Jag tänker på ett samhälle där varken försvar eller anfall behövs. Där vi hjälper våra systrar och bröder istället för att hata dem och låta dem drunkna. Ett sammanhang där vi inte utnyttjar andra individer för att göra mat, kläder och andra basprodukter av. En värld där teknologi och pengar inte är viktigare än kött, blod, känslor och kärlek. Där delande är den största lönsamheten. En värld där vi inte behöver lika många bilar, sticksågar, klotgrillar, badbollar, badmintonrack, mobiltelefoner, datorer, flygplatser… en värld där vi delar med oss av det vi har. Eftersom allt ändå tagits ur samma jordskorpa och därför rimligen kan delas med andra.
Jag heter Fredrik Welander och jag tror djupt på att alla och allt levande har samma värde. Så tänker jag leva mitt liv. De finns de som tycker jag är en PK-feminist-kulturmarxist-bögälskare-muslimkramare. Det finns andra som tycker att jag är en naiv fåntratt. Kanske någon som tycker att jag är gullig. Som en liten flicka.
De är lika mycket värda som jag.
I kön på ett möbelvaruhus
Den nya gallerian ger mig inget annat än några dystra tankar. Nytt, fräscht och kliniskt. Men också lite tomt. Det här högsommar och jag är tillbaka i Sveriges (och Skandinaviens) största handelsplats. Här var jag ofta under åren mellan trettio och fyrtio. Den där tiden när jag jobbade stenhårt för att etablera mig i storstaden och köpte/samlade på mig allt jag trodde att jag behövde till det där funkishuset, familjen och det framgångsrika livet. Som väl i ärlighetens namn aldrig var särskilt framgångsrikt. Jag går in hos den där kedjan som har huvudkontor i Insjön och köper en skarvsladd och en tillhörande jordfelsbrytare innan jag går över till moderskeppet – alltså den blågula affärskoncernens största varuhus.
Jag letar efter dynor.
De går där. Hand i hand. Hon med gravidmage. Han med något förväntansfullt i blicken. Jag fantiserar ihop en känsla där jag känner igen mig. Var ju där också för tio år sedan. Och arton år sedan. Samlandet till det seriösa hushållet. Den lyckliga känslan av att handla saker som behövs. Skötbäddar, små söta haklappar. Senare en cykel, stereo, TV, moppe… och allt annat. Större hus, fler glas, bestick, större duschkabin, bättre innebandyklubba, godare glass. Innan något gick sönder inuti mig.
Dynorna är slut.
I kön fram till kassan går min puls upp. Vi är många. Jag hör suckar, stön och olika mänskliga oljud som de flesta handlar om att människor inte tycker om att stå i köerna. Jag märker att det stressar mig. Begraver min blick i telefonens skärm. Men, jag kan inte stänga de där ljuden ute. Inser att jag smittas av omgivningen. Säkert smittar jag på samma sätt. Stress och oro färdas snabbt mellan människor. Blir nästan lite avundsjuk på den unga vuxna kvinnan som med hörlurar på öronen och stora mörka solglasögon framför ögonen står och vaggar fram och tillbaka. På ett sätt som signalerar att hon inte är som de flesta av oss andra i köerna närmast. Jag känner mig utvecklingsstörd när jag ser henne. Helt oberörd av den där stressen jag känner. Hon dansar. Vaggandes fram och tillbaka.
Kuddar, kuddfodral, ett rivjärn, några kökshanddukar och en stektermometer.
Dagens fångst blev inte så stor. Samtidigt onödig. Jag skulle köpa dynor, men de var slut. Så jag kände mig tvungen att kompensera. Med några andra saker vi saknar på landet. Sätter mig i bilen och när jag passerat Järna och kommer ut på den sörmländska landsbygden på väg västerut börjar jag känna mig hemma igen. I det tomma och stilla. Lyssnar på två sommarpratare utan att gå igång. Ett tag blir jag till och med lite provocerad av tråkigheten och det självupptagna hos en av dem. Men, ett par hjortar som hoppar upp på vägen får mig att tänka klarare. Det är över. Jag är färdig. Resten av mitt liv kommer att handlar mer om att skala av och att ta bort än att köpa nytt och bygga upp. För tre år sedan bröt jag upp. Flyttade hem. Eller om det var bort. Det var dags att riva något. Att fly. Det har tagit tre år att landa i det. Konsekvenserna är stora.
Alla är viktigare än allt.
Galleriorna, byggvaruhusen och kedjorna är inte för mig. De är för er som uppskattar dem. Jag gör det inte längre. Det är andra saker som lockar mig. Jag vill ha lugn och ro. Tid att leva. Tid att göra saker jag tycker om att göra tillsammans med människor jag tycker om. Eller djur. För insikten har drabbat mig hårt. Vi är alla lika mycket värda. Hela tiden, överallt och utan undantag. Alla individer – han, hon, hen, den och det. Alla är viktigare än allt. Prylarna tynger mitt liv, men vännerna, kärleken, barnen, de okända och djuren gör det meningsfyllt.
När vi inte står ihopfösta och tvångsmyser i en kö i en inglasad shoppingkuvös någonstans i utkanten av staden åtminstone.
Moraliserar jag nu? Nej. Jag är bara nöjd med att komma fram till just min insikt. Shopping och ständigt konsumerande är ohållbart, visst. Att som människa reduceras till konsument är värdelöst. Men, valet är fritt. Jag har själv varit där och kommer förstås att komma tillbaka då och då. Men det är inte alls värdefullt för mig längre. Den här jakten.
Det tog mig fyrtiotre år att komma till den insikten. Undrar hur länge jag får leva med den?
Dags att gå vidare
Du som tycker det räcker nu, med mångfalden, jämställdheten och bögeriet. Som inte riktigt vill vara med. Du som har dragit din gräns – hit men inte längre. Det är okej. Jag förstår att det inte är lätt alla gånger att vara en rädd liten människa. Är det själv ganska ofta. Det krävs trots allt en del mod att våga upptäcka sina egna fördomar. Eller att våga erkänna att man inte kan och vet allt. Den som inte har lust att lära sig mer om världen och andra människor har det inte lätt. Jag menar, världen förändras så snabbt. Plötsligt ska alla människor vara lika mycket värda på riktigt, inte bara i ord. Det är inte lätt för alla att hantera.
Du behöver inte.
Men, räkna inte med att jag tänker stanna och hålla dig sällskap där du står och muttrar något om att det var bättre förr. När män var män och kvinnor var kvinnor, chokladbollar kallades negerbollar och bögar låstes in. När det var okej med blyad bensin och hastigheten var fri. När barn fortfarande var uppfostrade och sopor slängdes i sjön. På den tiden när städer byggde parkeringsplatser istället för mötesplatser. När vi fortfarande fick röka på kontoret och kärringar skulle hållas kort. Det räcker nu. Jag har nämligen inte tid att lyssna på ditt rädda och okunniga trams längre. Istället följer jag med den stora majoritet av modiga, öppna och nyfikna människor som rör sig framåt och uppåt. Som vill vara med och bygga en bättre värld där vi tar hänsyn till varandra. Där respekt för ordet olika är grunden och där framtidens lösningar på dagens problem faktiskt tar hänsyn till jordens resurser inte är oändliga.
För här drar jag min gräns. Jag har inte tid längre. Du får gärna stanna kvar. Jag respekterar ditt beslut att inte följa med. Men jag tänker fortsätta framåt. Tack för den här tiden. Hej då.
Ni där framme, vänta på mig!
Odlingen
Det här med odling. I ungefär sex veckor har jag förkultiverat plantor. Kan inget om detta. Men ser med glädje att tomaterna och paprikan verkar funka. Broccolin och purjolöken ser lite mer osäker ut. Spännande detta. Snart dags att beställa glas till växthuset och börja vänja plantorna gradvis vid utetemperaturen.
Det här med att äta djur – nu är det slut
Åker till landet. I ungefär en halvtimme ligger jag bakom en lång och hög transport. En jättestor långtradare. En gul skylt berättar att det är en djurtransport. Jag misstänker att det är grisar. Staplade i två eller tre våningar. På väg mot döden. De ska slaktas. Mördas, styckas och förstöras. Jag undrar hur de mår därinne. Det enorma släpet kränger i snömodden. Är de stressade? Åksjuka? Är det mörkt? Kallt? Jag känner sorg och äckel i magen. Är jag en del av efterfrågan som gör att den här transporten går just nu? Det har förvisso gått flera månader sedan jag åt griskött senast, men ändå. Det känns skabbigt. Det stora släpet kränger till igen. Jag nästan känner hur djuren därinne skakas om och skräms. Tittar i bakspegeln. Rakt in i Vildas stora mörka ögon. Hon vill komma fram. Bli utsläppt ur buren och andas frisk luft. Rulla runt i snön och göra sig av med åksjukan. Sträcka ut, koppellös och fri.
Jag bestämmer mig. Det är slut med kött nu. Jag kan inte vara en del av en huvudlös idiokrati som industriellt mördar andra levande varelser. Jag är inte mer värd än min hund. Eller de där grisarna som kränger runt på landsvägen framför mig. Jag har ingen rätt att äta dem.
Rovdjursåren är slut.
Något växer
Växthuset på landet ska lappas ihop och ny jord ska in. I väntan på att det är dags att flytta in i det på riktigt så försöker jag förodla plantor här hemma i lägenheten. Kan inget om odling, men försöker. Känslan när det lilla gröna kommer upp ur jorden är barnsligt härlig. Tomat, purjolök och broccoli har kommit upp. Paprikan väntar vi på.
Dags för utbildning
Jag tänker utbilda mig lite mer. Kunskap är bra. Tittar just nu på Det naturliga stegets certifiering. Känner mig riktigt inspirerad och sugen.
Gott nytt år
2013:
Jag jobbade asmycket. Åt Huddinge kommun och Arena Huddinge. Åt Örebro kommun. Tillsammans med Maria Comstedt gjorde jag en utställning och ett sommarprojekt på Örebro slott. På uppdrag av Örebrokompaniet jobbade jag jättehårt med att få OpenART och Live at Heart uppmärksammat. Jag fotograferade två LipFish-kollektioner. Ledde morgonsoffor och konferenser.
Jag gick nästan sönder igen. Hittade en psykolog som hjälpt mig att tänka klokare än på länge. Fick hjälp av en kurator på barnkliniken att tänka lugnare kring mina barn och deras diabetes. Kom ut som ångestpappa. Insåg att jag är informationsmissbrukare.
Har kommit fram till att jag behöver hitta sammanhang att vara en del av. Inte stå utanför och titta på, utan vara med inne.
De bästa grejerna under året heter Vilda, Jakobsdal och Läppe.
2014:
Ingen aning. Den här tiden på året är det bara mörkt och grått. Har någon slags tanke att läsa mer internationella nyheter eftersom de lokala och inhemska mest gör mig dyster. Funderar på att lämna Facebook. Har köpt en papperskalender. Ska reclaima min handstil och vara mer på landet med hunden. Återta livet som pappa. Ska rösta för en politik som står för en långsiktigt hållbar utveckling, öppnare gränser och ett mänskligare klimat där alla är lika mycket värda hela tiden, överallt och utan undantag. Ett samhälle där vi inte förstör för våra barn. Jag måste försöka hitta ett mer stabilt sammanhang att jobba i. Där jag känner mig uppskattad. Jag vill inte vara ensam längre.
Ungefär så.