Jag har blivit med glasögon. Optikern säger att jag ska ha dem när jag jobbar vid skärm. Vilket jag gör ganska ofta. Glasögonen ska göra att min tröttma och huvudvärk tar lite längre tid på sig innan den sätter in. Arbetsgivaren betalar och jag tror det kan funka. De är lätt korrigerade, ungefär som läsglasögon. Dessutom får de mig att se lite smartare ut.
Hanna ville också prova. Och goddamn, hon är inte någon liten flicka längre. Jag har närt en mörk intellektuell skönhet vid min barm.
Sen passade båda barn på att posera lite. Ella mest.
Rinner iväg
Dagen har lämnat mig som en blöt fläck. Nu ska jag rinna ned i något hål nånstans.
Försäkringsbolag är motherfuckers
Jag har sedan länge en ganska bitter inställning till försäkringsbolag. Som generell inställning. Jag har olika anledningar till detta som främst beror på att jag själv som tidigare utbränd inte får livförsäkra mig och för att mitt stora barn föddes med blåsljud i hjärtat (som växte bort efter sex månader) och därför inte heller accepteras av försäkringsbolagen fullt ut.
Jag och min dotter är alltså B-människor. Kvalitetssäkrat bedömda som sådana av ett antal försäkringsbolag.
Läste nu på morgonen en artikel på nerikes.se om en familj i samma sits. Om ett för tidigt fött barn som ingen vill försäkra. Så här uttalar sig en mindre genomtänkt person i artikeln:
Är det inte de här barnen som behöver en försäkring mest?
– Jo, men det vore inte schysst mot övriga kollektivet. Det skulle innebära högre försäkringspremier för alla andra, säger Håkan Tell, chef för medicinska riskbedömningar på Länsförsäkringar AB.
Gör om, gör rätt. Tala klarspråk. Vad Håkan som representant för sitt försäkringsbolag säger är att bolagets övriga kunder inte är beredda att betala för oss B-människor. Vad han glömmer tala om är att bolagets övriga kunder får ta denna kostnad i alla fall, eftersom de också är skattebetalare och det är staten, landstingen och kommunerna som får ta kostnaden istället. Vad Håkan borde ha sagt är att de människor som äger aktier i hans försäkringsbolag inte är beredda att ta kostnaden eftersom det kan göra avkastningen mindre.
Försäkringsbolag är en cynisk bunch of motherfuckers och den som arbetar med att för betalning diskriminera sina medmänniskor och tjäna pengar på rädsla kommer få negativ balans på sitt karmakonto. På lång sikt. Det är galet att människor som du och jag stödjer denna verksamhet. Vi borde säga upp alla försäkringar. Vi betalar för att någon har gjort oss oroliga och rädda för saker som kan hända. Så därför betalar vi för en falsk känsla av trygghet. Kanske borde vi ta de pengar vi idag betalar till försäkringsbolagens aktieägare och sätta in dem på ett eget konto med ränta. Då kan vi använda pengarna om olyckan skulle vara framme.
En eftermiddag i källaren
Har tillbringat eftermiddagen i källaren. Först med att grovstäda i det som en gång var garaget. Fyllde bilen med skräp som ska till återvinning, gjorde i ordning garagestudion för foto eftersom jag har några jobb på gång och gjorde plats för de tre ton pellets som väntat utanför ett par dagar.
Nu, strax före 18:00 är det färdigt. Vi kan hålla oss varma resten av den kalla tiden, om brännaren och pannan samarbetar. Efter vissa justeringar av Camilla och rörmokaren Uffe har den faktiskt hostat igång och fungerat ett par dagar utan avbrott. Känslan är skön, men kamrat Epikondylit i min armbåge lever om som tusan. Ont, det gör ont.
Jag har inte rekryterat kamrat Epykondylit genom hårt kroppsarbete. Nej kamrat Epikondylit hälsar på mig eftersom jag rör mig oergonomiskt med tung kamera och arbetar för mycket med laptop. Jag spelar inte tennis och lyfter inte särskilt mycket. Min förslitning är helt enkelt väldigt mycket samtid.
Men, det gör inte mindre ont för det.
Åtta steg för en hållbar man
Jag väger trettio kilo för mycket. Har för höga blodfetter. Stressar i vardagen. Engagerar mig i saker jag inte kan förändra eller påverka och glömmer att göra det i det borde vara viktigast. Jag är en ganska vanlig man. En sorglig stackare på väg till kardiologen, familjerådgivaren och terapeuten. Två av dem känner jag sen tidigare.
2009 tänker jag slänga det här manuset och skriva ett nytt. Sista chansen att reclaima mig själv innan det är för sent. 2009 blir starten. Jag har satt upp åtta steg jag behöver ta för att bli en hållbar man. Jag vill ta dem. Men på ett långsiktigt sätt. Därför kommer jag redovisa hur det gått i slutet av året. Troligen också under resans gång.
För ett år sedan…
…firade vi jul på sjukhuset. Så här såg det ut. Och så här kändes det.
Björnen sover
Replikskifte i en labil hjärna 07:28 en decembermorgon.
Den inneboende björnen i mig: Ligg kvar i värmen. I ditt lugna bo.
Människan: Gå upp! Du har ett jobb att göra, amorteringar att betala och sociala relationer att upprätthålla.
Än en gång visar det sig att människan står högst i näringskedjan. Genom att gå upp och idka självspäkning. För pengar.
Jag har en dröm
Klockan nio lämnar jag Ella på dagis och sätter mig på elmoppen. Ett par minuter senare parkerar jag utanför min butik i Stuvsta centrum. Där går jag igenom morgonens post och dagens att göra-lista. Behandlar bilder och förbereder eftermiddagens fotosession med en familj. Samtidigt tar Camilla emot kunder i butiken. Sedan ett par år tillbaka driver vi vår familjebutik där vi säljer sjyssta och hållbara produkter och tjänster till familjer som vill leva i takt med tiden.
Det var i december 2008 bitarna föll på plats. Efter åtta år i Stuvsta och integrering i storstaden öppnade sig möjligheten för oss att skapa ett hållbart liv för oss själva samtidigt som vi erbjuder andra möjligheten att göra detsamma.
Jag hade utvecklat ett rykte som bra fotograf med ärliga och transparenta affärsmodeller för såväl familjer som företag. Vi hade skapat ett nätverk av kreativa och professionella människor som var och en erbjöd produkter som vi vår tur hade en marknad för bland Stuvstas familjer. På ganska kort tid arbetade vi in oss som en plats där familjer kan hitta smarta och hållbara produkter för livet. Från ekologiska och rättvisemärkta kläder för små barn till elmopeder för de stora. I fotoverksamheten har vi nu ett ganska stort antal familjer jag dokumenterar både i studio och verkligheten med jämna mellanrum. Från bröllop till dop och studentexamen.
Till helgen är det dags för månadens bytesdag. Den dagen vi upplåter vår flexibla butikslokal för familjer som byter saker med varann. Konceptet är enkelt. Aktiv återanvändning. Familjer kommer in och lägger upp saker de inte längre använder. Från leksaker till kastruller och assesoarer. Allt som som ligger uppe på borden är gratis. Alla betalar 100 kronor som en entrépeng eftersom vi på det sättet kan bidra till de pengar som kunde gått till handel kommer Stuvstas olika föreningar till del. Vi kallar det hållbart utbyte.
På sena eftermiddagen kommer Hanna och hjälper till. Hon bidrar med sina timmar så att vi klarar av bemanningen. Samtidigt kan vi erbjuda henne en sjysst lön med bra arbetsgivare, nämligen mamma och pappa. Strax efter klockan sex stänger vi och släcker. Vi åker hem för att hjälpas åt med middag och läxor innan det är dags för kvällens fotbollsträning.
Vårt liv har blivit hållbart. Tiden räcker till nu. Pengarna likaså. Visst behöver vi kämpa ibland, men det är upp till oss. Det är vi som sätter nivån nu. Vi arbetar lokalt och sitter inte längre i bilköer eller väntar på pendeltåg. Barnen är alltid nära och allt som tidigare kändes stressigt har blivit harmoniskt. Diabeteskollen är god och för första gången på många år räcker tiden till.
Vi har visat vår närmaste omvärld att det går att utveckla varor och tjänster för ett hållbart samhälle. Och att det går att förändra samhället i det lilla perspektivet. Steg för steg. Vi har utnyttjat de goda möjligheterna i Södra Stockholm samtidigt som vi visat ett alternativt sätt att se på företagandet och marknaden.
Det är en vacker dröm. Lika realistisk som naiv. Realistisk för att möjligheterna som beskrivs finns. Här och nu. Skulle vi våga ta språnget går det att realisera. Naivt för att realiserandet av drömmen bär en prislapp. En prislapp som innebär att vi från första början måste dra in 150 000 kronor varje månad för att ha råd med verksamhetens kostnader och det vi betalar varje månad för vårt privata boende.
Jag lever i Södra Stockholm och bär på en dröm. Jag hoppas och ber att jag någon gång kommer ha modet att förverkliga den. Och en visionär bank som backar upp mig. Det handlar inte om att bli rik. Åtminstone inte på pengar. Det handlar om att få livet att gå ihop, skapa tid för mina barn och hjälpa andra att hitta alternativa produkter och tjänster i sin vardag.
Det är på alla sätt en hållbar idé. Men eftersom jag inte har möjlighet att spara undan kapitalet på egen hand är jag beroende av finansiering.
Och ungefär där är det dags att vakna.
Driving out the Demon
Idag mår jag ganska tjuvtjockt. Näsan tokrinner och ett skönt illamående ligger som en decemberdimma från gomseglet ned till magsäcken. Det är bra. Nu är viruset på väg ut ur kroppen och efter fyra dygns zombieläge kan jag träffa vuxna människor igen.
Ellas hosta har i stort sett försvunnit också.
Boring
Det är ganska långtråkigt att vara sjuk.