Nu är jag på väg norrut igen. Med känslor som en stockad gatukorsning. Vill hem till mina älsklingar. Höra deras röster, känna deras dofter och värme. Vara nära. Men, samtidigt är det något som allt starkare vill hålla mig kvar här. Öppenheten mellan människor, i landskapet. Havet, ljuset. Närheten. Det okomplicerade.
För tredje gången i år lämnar jag Schleswig-Holstein.
Från alla riktningar kommer olika känslor som krockar och stoppar upp. Allt blir motvilligt stilla. Ikväll är det jag och jobbskrivande i en båthytt mellan Kiel och Göteborg. Saker blir som vanligt.
Men det gör lite ont.
VAB-intyget igen
Kan inte låta bli att agera lite rättshaverist när jag läser socialförsäkringsminister Christina Husmark-Pehrssons uttalande idag.
– Vab-intyget har fått föräldrar att bli mer rädda om sina vab-dagar.
Det handlar om det lilla intyget personal på förskolor och skolor måste skriva för att Försäkringskassan ska känna sig trygga i att betala ut tillfällig föräldrapenning till mammor och pappor som tar hand om sina sjuka barn. Tydligen har uttaget av dessa dagar minskat med sex procent sedan intyget infördes.
Well, Christina, för den här pappan handlar det inte om att vara rädd om dagarna. För mig handlar det om att jag vägrar låta mig behandlas som en misstänkt bedragare varje gång jag vill använda det jag har rätt till. Att jag inte vill lägga ännu mer administrativ börda på personal på förskolan som redan har för mycket att göra eftersom de är så få och barnen så många. Att mina barn är viktigare än systemet.
Därför har jag inte tagit ut en enda VAB-dag sedan blanketten infördes. Det betyder inte att jag struntat i mina barn. Eller att jag fuskat tidigare. Det betyder att jag tycker din lösning är förnedrande i varenda liten detalj. Därför kompar jag. Flexar. Tar tjänstledigt. Jobbar hemma. Varje gång jag måste ta hand om något av mina barn leker jag gummimänniska.
Jag gillar tillit mer än misstänksamhet.
Jag har frisyr för första gången på sju år
Nej till svininfluensan
OK. Nu sprids det. Är du för eller emot svininfluensan? Kanske ett av de tramsigaste sätten hittills för att få människor att vaccinera sig. Precis som att den som av olika anledningar inte vill vaccinera sig skulle vara FÖR viruset. Jag är tveksam. Av olika anledningar. Som säkert inte är rationella på alla sätt. Nu råkar det vara så att min familj redan är vaccinerad. Barnen är diabetiker och därmed riskgruppsstämplade. Min älskling jobbar i sjukvården. De är vaccinerade och har inte fått några knasiga symptom.
Själv är jag orolig över andra saker. För mig handlar det om naturlig utveckling och att jag inte är säker på att jag vill ta en ny dos vaccin varje gång ett nytt virus dyker upp eller muterar. Så länge viruset i sig inte är dödligt för mig eller de allra flesta av oss.
Kalla mig gärna egoist. Men i skenet av problemet med antibiotikaresistenta bakterier och annat som gör att vi medicinerar oss i så hög grad att vi riskerar att skapa problem som är minst lika stora som klimathotet när det gäller människans överlevnad är jag fruktansvärt osäker på att det är rätt beslut av mig att ta det här vaccinet. För mig känns det egoistiskt att ta vaccinet just nu. Det känns som ett enkelt kortsiktigt beslut. Men, notera att det är så jag känner inför mitt eget beslut. Alla jag känner som vaccinerat sig har gjort det av omtanke för andra. Knappast några egoister alltså.
Jag bryr mig inte särskilt mycket om hur andra väljer att göra. Det måste vara varje människas egen rätt att bestämma över sin egen kropp och hälsa. Så jag hoppas få höra mindre av hårda ord mot min känsla. Jag har inte tänkt döda något barn. Tvättar händerna fruktansvärt noga med tvål och sprit och slutar umgås med människor så fort det känns det minsta snorigt eller hostigt.
För mig framstår den här kampanjen som rätt tramsig. Fem statliga myndigheter skapar en kampanj som kommer slå in kilar mellan människor. Skapa ett helt onödigt polariserande element. Och jag har fått nog, nog, nog av paranoia, misstro och vi mot dem-tänkande. Jag tror INGEN är för svininfluensan. Och är helt övertygad om att de som av olika skäl väljer att inte vaccinera sig kommer göra vad de kan för att hindra smittan att spridas vidare.
Om någon dag kommer jag få ett konkret erbjudande om vaccinering. Kanske ändrar jag mig och tar dosen. Kanske inte. Men, jag kommer aldrig använda detta för att köra ned min åsikt i halsen på andra. Jag vill lita på andra. Tro på den goda viljan.
Världen är inte en kampanj. Världen är människor.
En förödande fundering
Det du gör på jobbet idag – kommer det innebära någon skillnad på lång sikt? Kommer någon bry sig om det du gör idag, om fem år? Kommer du bry dig om fem år?
För några dagar sedan ställde nån mig inför den här tankebanan. För att få mig att förstå att jag oroar mig och engagerar mig för mycket i saker jag inte kan påverka. Funderingarna är ganska förödande. Inte minst för en relativist som jag.
Förbannad
Jag är trött. Rutten och förbannad. På allt. Jävla skitvärld. Nu ska jag gå och duscha.
Bob the Builder must die
Fucking hell! Att sätta igen en dörröppning bör även jag klara, tänker jag. Krävs ju inte så mycket list och finess. Lite regling och tillskärning av gipsskiva, vad kan gå fel? Så vi sätter igång, Camilla och jag. Det skiter sig ganska omgående. OK, att såga till reglarna gick bra. Men sen visar det sig att skruvarna jag köpt har nåt jäkla specialhuvud som jag inte har bits till. Alltså kan vi inte skruva i reglarna ordentligt. Försöker spika, men kröker både spikar och hammare. Double fucking hell! Här är jag liksom hjärtinfarktsmässig.
Men, några djupa andetag och två timmar senare sitter åtminstone gipsskiva på ena sidan av dörröppningen. Jag vet inte riktigt hur, men lovar och svär för mig själv att när den här lilla detaljen är klar (återstår bara väggfix och målning + fondväggstapetsering i vardagsrummet och samma i köket + inköp av ny kyl och frys) ska jag aldrig mer försöka mig på något mer händigt i hela livet.
Jag är inte skapt för den här typen av saker. På något som helst sätt.
En måndag i elva ord
Försova, avdelningsmöte, besparingar, Cesarsallad, uppdatering, mobilkrångel, vårdcentral, Vårdguiden, väntan, öronakuten, debriefing.
Efter trettio dagar: första träningspasset
För trettio dagar sedan slutade jag äta kolhydrater. Och raka skallen. De första tre veckorna rasade jag åtta kilo i vikt. Magen som varit trasig i många år började läka från insidan och problem jag haft med hyn började ge med sig. Fjärde veckan började det plana ut. Viktminskningen saktade ned. Men jag mår bra. Bättre än på länge. Inga blodsockerfall och humörpendlingar. Jag känner mig nästan aldrig hungrig.
Nu tar jag nästa steg. Idag ställde jag mig på crosstrainern igen. För första gången på mycket länge. Efter trettio minuter och tio kilometer tog orken slut den här gången. Nästa gång, minst trettiotvå minuter.
Håret, det får växa i takt med processen. Om jag skulle upp med rakat huvud igen, då har jag givit upp.
Dagens lunch: FETT
Dagens lunch: sex prinskorvar och två skivor fläsk. Sköljde ned det med en aeropressad latte gjord på fet laktosfri mjölk. Artärblockadlunch tänker du? Well, med den här kosthållningen har jag gått ned snart åtta kilo på arton dagar. Min mage har lagt ned sina vapen och min hy har blivit bättre. Banne mig om jag inte mår lite bättre överlag. Trots att den delen av min tunga som känner av sötma inte riktigt får vara med längre.
Jag vet fortfarande inte om LCHF-dieten funkar. Provar fortfarande. Känns spännande, motiverande och riktigt bra. Snart är jag redo att sätta upp riktiga mål för vart jag vill ta mig med detta.
Och, jag vill bara påpeka att middagarna innehåller grönsaker också. Men, inte dagens lunch.