Före (planering):
Jobba i egna studion ett par dagar. Åka skidor med stora barnet i slutet av veckan. En lugn och behaglig vecka där jag skulle passat på att klara av en del gamla grejer som ligger och väntar.
Efter (utfall):
Kräskjuka barn. Inte jobbat en sekund. Nu ett barn som vägrar äta annat än godis. Som skulle behöva dropp istället och en omstart. Och ett barn som säger att det är perfekt skidväder på fredag. Den enda dag jag kan jobba den här veckan. Mailen från lönerarbetet meddelar mig om att högarna av saker som måste fixas växer snabbt.
Konsekvens:
Jag blir galen. Hur fan kan jag leva så här? I mitt liv finns det inte utrymme för sjukdom. Ändå lever jag med den 24 timmar om dygnet. Well, jag hoppas lilla barnet börjar äta och blir stabil. Då kan jag åka skidor med stora barnet på fredag. Sen har jag ju hela helgen på mig att göra veckans lugna arbete.
Rop på hjälp? Nej. Det stadiet är passerat sedan länge. Där här är mest ångest som pyser ut ändå.
Jag kanske behöver lite dropp också. Psykodropp.
Verkstad, macken och iTunes
Saker jag hunnit med på morgonen:
- Lämnat in bilen som nu ska lagas efter krocken i Uppsala. Två veckor får den vara på verkstaden.
- Stannat på macken och köpt Gott & Blandat och en chokladkaka som jag nu försöker truga i mitt matvägrande barn.
- Inhandlat Nikola & Fattiglapparnas samt Peter Moréns nysläppta musik på iTunes.
Nu lägger jag allt krut på punkt två.
Ketoner
Okej. Ella klev ut ur askan, in i elden. Igen. Magsjukan är över, men hon fixar inte att äta. Så det börjar bildas svältketoner i hennes lilla kropp. Som gör att hon mår illa. Nu kräks hon upp den lilla mängd socker och vätska vi får i henne av den anledningen. Och det enda vi kan göra för att få bort svältketonerna är att få i henne kolhydrater och vätska. Som hon kräks upp.
Moment 22. Jag blir vansinnig. Vill åka till akuten och se till att hon får intravenöst glukos omedelbart.
Men, som de väluppfostrade samhällsmedborgare i kungariket Sverige vi är fortsätter vi enträget att peta i henne lite cola, blåbärssoppa och vatten. Då och då en Dextrosol. Mäter halterna av blodsocker med jämna mellanrum. Just nu går de åt fel håll. Blodsockret är för lågt och ketonerna stiger.
Bryter vi inte mönstret snart blir det akuten.
Gib mir sonne
Dagens låt. Gib mir sonne av Rosenstolz. Ganska ostig video. Lite över gränsen. Men den skickar ut en ganska så viktig signal. Ett lite ljusare sätt att säga något viktigt på.
Gib mir Sonne
Gib mir Wärme
Gib mir Licht
All die Farben wieder zurück
Verbrenn den Schnee
Das Grau muss weg
Schenk mir ´n bisschen Glück
Våren. Kom. Snälla.
Heutes lied. Gib mir Sonne von Rosenstolz. Ein überaus wichtiges Signal. Ein bisschen leichter Weg, um etwas Wichtiges zu sagen.
Frühling. Komm. Bitte.
Stora barnet är det också synd om
Att vara tretton och kombinera diabetes med kräksjukan är inte ett dugg roligare än för en femåring. Så nu är det synd om stora barnet också.
Mitt lilla barn är det synd om
Jorå. Kräksjuka för en femåring som dessutom har diabetes. Det är inte jättekul för henne. Nu verkar det värsta vara över dock. Blek om nosen är bara förnamnet. Det är jättesynd om mitt lilla barn.
Faktiskt.
Tre sätt att börja mars
Toksnöfall
Kräksjuka
Måndag
Pratade med doktorn
Idag träffade jag doktorn. Vi pratade om mina blodfetter. De är för höga. Men, de har gått ned. Nu ligger P-kolesterolet på 7.6. Det ska ned mellan 3.3 och 6.9. Eftersom jag gått ned tjugo kilo nu och dessutom gjort mig av med nikotinbegäret kom doktorn och jag överens om att inte sätta in några mediciner. Istället är det dags för steg tre i min livräddningsaktion av min egen hälsa.
Motion.
Jag fortsätter med LCHF och försöker hitta något bra sätt att börja få pulsträning. För första gången någonsin, typ. Börjar på crosstrainern. Efter sommaren kollar fettkollar vi blodet igen.
Firar lite modest med tre citybilder. Landet grå. Farbror grå.
En västerländsk medelåldersmedelmåttas krämpa
Jag är lite sur. Mina blodfetter har inte blivit bättre. Eller lägre. Eller vad de nu skulle blivit. Enligt mina förhoppningar. Jag har gått ned en hel massa kilon i vikt. Slutat röka. Blivit ännu tråkigare. Men, blodfetterna festar på som tidigare. Skit också känner jag.
Så därför tog jag en knarkarbild på mig själv. Den djupare innebörden i detta är oklar. Kanske handlar det om självförakt. Eller oron för att bli gammal. Och tanken att jag kommer dö av hjärtinfarkt.
Well, nästa vecka träffar jag doktorn. Och går hem med ett nytt recept.
En plats att fly till
Jag behöver en plats att kunna fly till. Ett ställe där jag kan vara ifred. Titta ut över havet. Vila ut. Jag letar på olika ställen. Efter ett rum eller två. Och pengar att finansiera dem med. På den här platsen tänker jag vara med mig själv. Kanske ibland med henne jag älskar. Eller hela familjen. Ett litet avskalat krypin där vi kan vänsterprassla med oss själva. Utan massa vardagstjafs och skräp. En fast flyktväg. Ett rum och kök, typ.
Ett par dagars intensiv medelålderskris. En obalanserad dans på gränsen börjar ta slut. Nu letar vi lägenheter. På olika ställen och av olika anledningar.
Men ändå av samma på något sätt.