Khoma – Hyenas
Direct Management | MySpace Video
Klockan är 22:24. Det är torsdag. Jag försöker planera de kommande timmarnas och dagarnas arbete. Samtidigt är mitt huvud någonstans utanför USÖ i Örebro där livet nu rinner ur en människa jag bryr mig om. Där en annan människa jag älskar blir ensam kvar. Ett telefonsamtal. Ett SMS. Det kanske tar slut nu. Samtidigt försöker jag komma ifatt med lönearbetet. Och den egna firman. Dokument ska skrivas klart. Event planeras. Bilder ska redigeras och levereras. Nästa vecka är dygnet runt.
Jag har inte ork. Livet känns som ett hån just nu. Så jag sätter på den sorgligaste låt jag vet. ”Hyenas” med Khoma. Något måste ta slut. Något annat börja. Under tiden försöker jag hålla masken. Och agendan. Så jag öppnar InDesign. Word. Photoshop. NX2. Späder ut det som är viktigt i det oviktiga.
Väntar. Och känner mig liten, ensam och handlingsförlamad.
EGObilder
Egobilder. För att påminna mig om hur jag inte ska se ut. För att påminna mig hur ett tomt skal utan energi ser ut.
En solig dag om några månader kommer jag titta på de här bilderna och tycka att jag tar mig själv på för stort allvar. Kommer nog rodna lite också. Ytterligare några månader senare tycker jag förhoppningsvis samma sak. För jag vill inte hamna här igen och igen och igen och igen.
Före och efter vecka nio
Före (planering):
Jobba i egna studion ett par dagar. Åka skidor med stora barnet i slutet av veckan. En lugn och behaglig vecka där jag skulle passat på att klara av en del gamla grejer som ligger och väntar.
Efter (utfall):
Kräskjuka barn. Inte jobbat en sekund. Nu ett barn som vägrar äta annat än godis. Som skulle behöva dropp istället och en omstart. Och ett barn som säger att det är perfekt skidväder på fredag. Den enda dag jag kan jobba den här veckan. Mailen från lönerarbetet meddelar mig om att högarna av saker som måste fixas växer snabbt.
Konsekvens:
Jag blir galen. Hur fan kan jag leva så här? I mitt liv finns det inte utrymme för sjukdom. Ändå lever jag med den 24 timmar om dygnet. Well, jag hoppas lilla barnet börjar äta och blir stabil. Då kan jag åka skidor med stora barnet på fredag. Sen har jag ju hela helgen på mig att göra veckans lugna arbete.
Rop på hjälp? Nej. Det stadiet är passerat sedan länge. Där här är mest ångest som pyser ut ändå.
Jag kanske behöver lite dropp också. Psykodropp.
Verkstad, macken och iTunes
Saker jag hunnit med på morgonen:
- Lämnat in bilen som nu ska lagas efter krocken i Uppsala. Två veckor får den vara på verkstaden.
- Stannat på macken och köpt Gott & Blandat och en chokladkaka som jag nu försöker truga i mitt matvägrande barn.
- Inhandlat Nikola & Fattiglapparnas samt Peter Moréns nysläppta musik på iTunes.
Nu lägger jag allt krut på punkt två.
Ketoner
Okej. Ella klev ut ur askan, in i elden. Igen. Magsjukan är över, men hon fixar inte att äta. Så det börjar bildas svältketoner i hennes lilla kropp. Som gör att hon mår illa. Nu kräks hon upp den lilla mängd socker och vätska vi får i henne av den anledningen. Och det enda vi kan göra för att få bort svältketonerna är att få i henne kolhydrater och vätska. Som hon kräks upp.
Moment 22. Jag blir vansinnig. Vill åka till akuten och se till att hon får intravenöst glukos omedelbart.
Men, som de väluppfostrade samhällsmedborgare i kungariket Sverige vi är fortsätter vi enträget att peta i henne lite cola, blåbärssoppa och vatten. Då och då en Dextrosol. Mäter halterna av blodsocker med jämna mellanrum. Just nu går de åt fel håll. Blodsockret är för lågt och ketonerna stiger.
Bryter vi inte mönstret snart blir det akuten.
Gib mir sonne
Dagens låt. Gib mir sonne av Rosenstolz. Ganska ostig video. Lite över gränsen. Men den skickar ut en ganska så viktig signal. Ett lite ljusare sätt att säga något viktigt på.
Gib mir Sonne
Gib mir Wärme
Gib mir Licht
All die Farben wieder zurück
Verbrenn den Schnee
Das Grau muss weg
Schenk mir ´n bisschen Glück
Våren. Kom. Snälla.
Heutes lied. Gib mir Sonne von Rosenstolz. Ein überaus wichtiges Signal. Ein bisschen leichter Weg, um etwas Wichtiges zu sagen.
Frühling. Komm. Bitte.
Stora barnet är det också synd om
Att vara tretton och kombinera diabetes med kräksjukan är inte ett dugg roligare än för en femåring. Så nu är det synd om stora barnet också.
Mitt lilla barn är det synd om
Jorå. Kräksjuka för en femåring som dessutom har diabetes. Det är inte jättekul för henne. Nu verkar det värsta vara över dock. Blek om nosen är bara förnamnet. Det är jättesynd om mitt lilla barn.
Faktiskt.
Tre sätt att börja mars
Toksnöfall
Kräksjuka
Måndag
Pratade med doktorn
Idag träffade jag doktorn. Vi pratade om mina blodfetter. De är för höga. Men, de har gått ned. Nu ligger P-kolesterolet på 7.6. Det ska ned mellan 3.3 och 6.9. Eftersom jag gått ned tjugo kilo nu och dessutom gjort mig av med nikotinbegäret kom doktorn och jag överens om att inte sätta in några mediciner. Istället är det dags för steg tre i min livräddningsaktion av min egen hälsa.
Motion.
Jag fortsätter med LCHF och försöker hitta något bra sätt att börja få pulsträning. För första gången någonsin, typ. Börjar på crosstrainern. Efter sommaren kollar fettkollar vi blodet igen.
Firar lite modest med tre citybilder. Landet grå. Farbror grå.
