Sedan jag kom tillbaka till stan har två störiga ovänner börjat göra sig påminda. Prestation och krav. Jag försöker ignorera dem.
Mittemellan
En torsdagmorgon i Huddinge. Ungdomar tar på sig den vita mössan och gör sig redo för något stort. På en förskola gör sig Monica redo för något annat stort. När arbetsdagen är över behöver hon inte längre arbeta för att ha råd att leva. Kramar. Tårar. En fast punkt i tillvaron försvinner. Kvinnan som tagit extra hand om mitt lilla barn de sista åren går i pension. Efter ett långt och hårt arbetsliv. Samtidigt som ungdomarna i de vita mössorna firar att det är deras tur att ta plats.
Någonstans mittemellan står jag och är tom och förvirrad. Solen skiner och det är en fantastisk sommarmorgon.
Trevlig helg
Ont i huvudet, check
Ont i magen, check
Ont i bröstet, check
Klar för nästa vecka, un-check.
01:20 en onsdag
Det har gått en timme sedan senaste gången Facebook kallade på uppmärksamhet för att någon uppdaterade sin status. Push-meddelandena från min äppelmärkta telefon kommer inte längre. De flesta har nog varvat ned nu. Jag läser. Och skriver. Försöker få ihop ett klokt förslag för en viktig utvecklingsinsats. Ett beslutsunderlag. Ett delprojekt.
En ganska bra tid att läsa och skriva. Natten. När inga andra tankar tar plats. Inga andra människor vill ha uppmärksamhet.
Igår var en jobbig dag. Inatt var bättre.
Hej måndag!
Söndag: Lägenhetsvisning i Årsta. För litet, för sunkigt. Byter däck. Är för svag i armarna. Skiter i det. Åker med stora barnet och köper ny vattenflaska till hamstern. Lägenhetsvisning i Årsta igen. Finfin lägenhet. Många människor. Åker till Mandy’s för en dubbel espresso. Träffar en gammal kollega vid Årstaviken. Hon har just opererat bort en knöl från sitt bröst. Hon har med sig sin livskamrat, som skrivit en bok som hjälpte mig en gång. Hon pratar om hur fantastiskt det är att se solen gå upp över vattnet och Söder från sin lägenhet där vid vattnet. Jag förstår det. Inser att vi inte har råd att flytta. Tappar sugen. Provar däcken igen. Tar i så att jag bryter sönder fälgkorset. Köper ett nytt. Däcken bytta. Tvättar bilen. Kollar jobbkalendern för nästa vecka. Funderar på att raka huvudet igen.
Hej måndag!
Ont i mössan
Det brinner i mitt huvud. Upp, ned, in och ut. Och så en gång till.
Sammanfattar Q1
En kort sammanfattning av första kvartalet:
Istiden är här. Framtiden har tittat förbi, men drog vidare eftersom ingen var intresserad. Döden har förändrat något och jag hoppas nog lite för mycket på en grej som inte kommer hända. Än.
Jag laddar för fullt för en ny besvikelse. Och en begravning. Men allra först en vecka i Tyskland. Life ain’t no rehearsal.
Livet
Idag kändes livet lite extra viktigt. Solen sken. Tio grader varmt. Jag tog några djupa andetag. Spelade upp en låt i huvudet för min pappa. Jag känner att jag vill träffa honom nu. Ge honom en stor kram och hjälpa honom att bära. Men han måste göra det han måste. På sitt sätt. Himlen blev en profil rikare igår. När min pappa förlorade sin livskamrat och C och M förlorade sin mamma.
Sorg
Khoma – Hyenas
Direct Management | MySpace Video
Klockan är 22:24. Det är torsdag. Jag försöker planera de kommande timmarnas och dagarnas arbete. Samtidigt är mitt huvud någonstans utanför USÖ i Örebro där livet nu rinner ur en människa jag bryr mig om. Där en annan människa jag älskar blir ensam kvar. Ett telefonsamtal. Ett SMS. Det kanske tar slut nu. Samtidigt försöker jag komma ifatt med lönearbetet. Och den egna firman. Dokument ska skrivas klart. Event planeras. Bilder ska redigeras och levereras. Nästa vecka är dygnet runt.
Jag har inte ork. Livet känns som ett hån just nu. Så jag sätter på den sorgligaste låt jag vet. ”Hyenas” med Khoma. Något måste ta slut. Något annat börja. Under tiden försöker jag hålla masken. Och agendan. Så jag öppnar InDesign. Word. Photoshop. NX2. Späder ut det som är viktigt i det oviktiga.
Väntar. Och känner mig liten, ensam och handlingsförlamad.
EGObilder
Egobilder. För att påminna mig om hur jag inte ska se ut. För att påminna mig hur ett tomt skal utan energi ser ut.
En solig dag om några månader kommer jag titta på de här bilderna och tycka att jag tar mig själv på för stort allvar. Kommer nog rodna lite också. Ytterligare några månader senare tycker jag förhoppningsvis samma sak. För jag vill inte hamna här igen och igen och igen och igen.
