Imorse gick jag upp vid halv sju. Ut med hunden. Sedan tvättade jag ett par maskiner med tvätt, gjorde scones och åt frukost i lugn och ro med familjen Fortsatte dagen fram till lunch på samma sätt. Efter lunch började jag jobba. Samlade ihop och sorterade underlag till årets deklaration, dvs bokslutet i den enskilda firman för 2012. Har försökt hålla på med det sedan dess. Är nu både sur och trött och ledsen. Orkar inte med den här helvetesadministrationen samtidigt som tre människor och en hundvalp vill ha min uppmärksamhet till annat.
Klockan är strax 21:00. Nu ska vi kolla en film. Som är två timmar lång. Sen fortsätter jag jobba en bra stund till. De här förbannade nattpassen. Borde jag lämnat för länge sen. Skit.
Att vara till lags, att jobba
Hela mitt liv går ut på att att jag anpassar mig till andras vilja. Att jag kliver in och fixar saker åt andra. Det är för att jag vill vara andra till lags. Genom min uppväxt upptäckte jag att det var det enda sätt jag fick uppskattning och kärlek. Genom att göra saker andra ville ha gjorda. Jag har utvecklat det till perfektion. Så under dygnets alla timmar är det vad jag gör.
Igår var jag och såg Strömstedt & Freud – Du borde gå och prata med någon! En tvåtimmars föreställnig med Niklas Strömstedts musik och terapi tillsammans med psykoterapeuten Per Naroskin. Allt fint regisserat av Sissela Kyle. Jag kände igen mig i pratet. Knappast förvånande, jag har ju ett gäng terapitimmar bakom mig. Nu, en månad innan jag ska fylla 42 år, slår insikten mig ganska hårt.
Det här håller inte. Jag måste börja göra något för mig själv. Som att rädda livet, eller något. På onsdag träffar jag en doktor för att börja åtgärda mina skyhöga blodfetter, kolla mina nivåer av sköldkörtelhormon, be om recept på astmamedicin och kanske viktigast av allt – hjälp och råd för att ta mig ur den här onda cirkeln jag vandrar runt i varv efter varv.
Jag håller på att jobba mig till döds. Istället för att göra verklighet av något viktigare. Häromdagen såg jag en sömnforskare på teven. Han fick berätta lite kort i en morgonsoffa hur människor ska sova bättre. Han hade ett enkelt råd – ta bort allt i livet som inte har med jobb att göra. Inga fritidsaktiviteter som kräver tänkande.
För mig låter det som ett straff. Men, kanske är det precis det som är grejen. Att vegetera.
Kroppen säger något
Har mått konstigt ett par dagar. Det är som att min ämnesomsättning löper amok. Dessutom ont i bröstet och lätta små yrslingar då och då. Magen har lämnat kroppen. Tror att kroppen säger något. Mina batterier är slut efter vintern. Min sköldkörtelrubbning spökar till det och lägger på det där lilla extra som får mig att bli lite rädd och tro att det nu har blivit dags för hjärtintensiven.
Har en tid hos doktorn om en vecka. Känns viktigt.
Samtidigt har en sak blivit klar för mig den senaste tiden. Jag har inte lust att vara ensammast i världen längre. Måste hitta någon att dela mål med på jobbet. Jag har världens finaste uppdragsgivare och roligaste uppdrag, men trivs inte med att stå lite utanför. Har tokmycket att göra under våren. Kommer fortsätta springa runt som någon slags extern inspiratör, rådgivare och skrivare. Men, jag måste hitta en partner. Eller blir rekryterad. Måste få in ett par personer i mitt arbetsliv som talar om för mig att det räcker. För som det är nu slutar jag aldrig jobba. Blir aldrig nöjd.
Jag vill må bra på lång sikt. Mina gener är ju på väg till hjärtintensiven. Mitt blod är så tjockt att jag kan få en propp när som helst. Ett par gånger om dagen ser jag ut som ett stoppljus. Röd som en tomte. Det kanske skulle vara kul att leva istället.
Jag vill inte prata om dig, jag vill prata med dig
Det har gått åtta dagar sen en trettonårig flicka kände att hennes bästa framtidsval var att avsluta iivet. Veckan som gått har varit känslosam för många. Drev och mobbar har jagat åt olika håll. Människors känslor har ännu en gång visat sig göra konstiga saker med oss. Hämndbegär, cynsim och elakhet har hos några få tagit över och dominerat över sorg och uppgivenhet hos många.
Jag har läst många kloka saker som skrivits om det här. Och mycket knasigt också. Människor som delar med sig av sina känslor är bra människor tycker jag. Även om jag inte alltid delar perspektiven. Men, den här morgonen letar sig en liten smärta in i min mage. Det är många som drabbats i den här händelsen. Som fått smaka på drevet. Mannen som oskyldigt hängdes ut. Rektorn på en skola. Ett antal andra barn/ungdomar. De har hängts ut, blivit hetsade emot och även försvarats. Jag har också läst fina formuleringar om det tragiska arbetmiljödilemma landets lokförare lever med. Och nu hängs en annan man, som sitter häktad ut, tillsammans med sin familj. Jag minns en hemsk episod i Huddinge, när en man begick övergrepp mot barn. Han bodde med sin familj i en villa i samma område som jag och min familj. Samma dag som han greps och historien blev känd vandaliserade några familjens hus. Drev en oskyldig kvinna och två barn som utsatts för övergrepp på flykt.
Samtidigt rasar debatten om REVA. Jag blickar tillbaka och tänker på pepparkaksgubbar och Kalle Ankas jul. Viktiga frågor drunknar i kränkningar och hämndbegär. Hela tiden startas nya drev och mobbar. Vi lever alla i olika verkligheter och i min känns det så här den här morgonen.
Bara åtta dagar efter att den trettonåriga flickan fattade sitt framtidsbeslut har vi slutat prata om henne. Varför hennes liv slutade där på spåret. Mobbingen slutade vara intressant när det visade sig att en vuxen man var inblandad. Bakgrunden suddades ut. Jag känner att det flickan kan lära oss andra genom att vara öppna för ungdomar och ta oss in i de där rummen och vara med i samtalen. Visa att vi lyssnar och tycker om dem. Det kommer hon inte få chansen att lära oss nu. Istället hör jag många ropa på att vi ska sluta oss lite till. Stänga av och kontrollera. Skapa fler dolda rum så att vi slipper se eller till och med kan förbjuda andra att prata. jag tänker att det var just det som fick henne att fatta det där beslutet.
Hon hette Linn och förtjänar ett bättre arv. När hon levde pratade vi inte med henne. De flesta av oss pratade inte ens om henne. Nu kan ingen prata med henne längre, men väldigt många har pratat om henne. Kan vi inte försöka blir bättre på ordet MED? När vi pratar MED varandra istället för OM varandra, då kan alla som jagats, hetsats, hatats, hånats, hängts ut, kränkts och drabbats få det de förtjänar istället. Respekt och möjlighet att lära oss andra något. När du pratat MED mig kan du få recensera mig, kritisera mig eller gilla mig. Men visa mig den respekten att lyssna på mig först.
Och framför allt måste barn och ungdomar förstå att de är värda lika mycket. Som dig, som mig och alla andra. Alla människor är värda lika mycket. Överallt, hela tiden och utan undantag. Det har vi pratat om alldeles för lite. Den här veckan också.
Trött på att inte riktigt få ihop livet, igen
Sitter i soffan, fast i en känsla jag känner igen. Känner mig trött och lite håglös. Har nog bränt lite för mycket energi på lite för kort tid igen. Utan att ha kommit ur det mörka halvåret riktigt. På väg in i nytt roligt omfattande uppdrag, dock som projektanställd på halvtid ett par månader. Ungefär samtidigt som mitt AB registrerades. Så nu har jag två halvtidsuppdrag, plus tre-fyra andra större åtaganden och utvecklingsprojekt. Hundvalp på gång om fyra veckor som jag behöver tillbringa i stort sett all vaken tid tillsammans med de första månaderna.
Det kommer bli intensivt. Och jag är redan lite trött. Konstaterar tre saker i känsloläget:
- Jag behöver anställa någon som ser till att jag producerar ibland och inte lägger så mycket tid på möten och resor.
- Eller så behöver jag pausa det här företagandet och ta anställning hos någon som ser till att jag jobbar och gör det jag ska, men sen tar hand om allt det där andra. Så jag får tid över till annat.
- 06:38 går tåget imorgon mot Stockholm och en planeringsdag.
Tänker på den där läkaren jag inte hittat än. Mina blodvärden. Stressen och det tjocka blodet. Tänker på att jag älskar att jobba och gör det hela tiden. Det är kul, det är mitt liv. Funderar på när, var och hur jag ska få ekvationen att gå ihop. Det här livet där jag springer runt och sprutar ur mig tusen idéer om dagen utan att ta betalt. Kul men krävande.
Går och lägger mig.
Magen säger hej
En månad klarade jag mig utan Losec. Men, idag var jag tvungen att ta till det här knepet igen. Kaos i magen. Halsbränna galore. Hoppas inte att det tar två år innan jag slutar (som det gjorde förra gången).
Lördag med två träningspass
Gick upp tidigt. Lördagar är fotbollsträningsmorgon. 9:00 kliver sex spelare och tre tränare in i Navets fina hall och vi har en toppenträning. Vi vuxna är med under träningen, bland annat i spel tre mot tre. Ett bra första träningspass där mitt hjärta fick jobba. Puls igång och ett skönt sätt att börja dagen.
Följde upp med två varv runt trekilometersspåret i Karslund tillsammans med Camilla. Vi invigde våra nya skidutrustningar. Kändes oerhört bra. Tror att längdskidåkning passar mig bra. Det är asjobbigt och min puls är hög, men inte så att jag spränger mig som jag gjort på löpband och crosstrainers. Det här känns skonsammare och jag har lättare att anpassa tempot till vad jag orkar. Ligger nu på rygg och känner en behaglig trötthet sprida ut sig i hela kroppen.
Ett blogginlägg om att jag utövat motion, det har jag inte skrivit sedan 18 oktober 2009. Läget är lite likadant nu, men jag är osäker på LCHF. Vill ha effekten, men inte äta allt det där köttet. Jag vill ju sluta med kött, eller åtminstone kött som inte varit på naturbete eller simmat fritt.
Hur som helst är jag glad över att jag kan röra på mig. Måste fortsätta med det. Så i år för snön gärna ligga kvar länge.
För fet för ett par skidor
Holocaust on a Conveyor Belt – Assembly Line of… by Explore2
Det här sex minuterna här i klippet sammanfattar ganska mycket. Från mitt perspektiv väldigt tydligt när jag och Camilla åkte skidor idag. På längden. I spåret runt Ånnabodasjön. Det för första gången i vuxen ålder för båda av oss. Vi hyrde skidor. Mina bar mig inte riktigt. Inget glid. För fet. Men ändå lovande. Sol, snö och skidspår kändes skönt. Vi åkte till XXL Sport för att köpa egna skidor. Så vi kan åka oftare. Den typ av skidor jag vill ha (vallningsfria, enkla instegsskidor) fanss inte i en längd som kan bära min vikt. Jag är för fet för att köpa skidor.
Camilla lyckades dock hitta ett par.
Jag har tänkt ett bra tag på det här med livsstilen. Tröttnat på konsumtionen, stressen och hetsen. Men inte riktigt lyckats vända runt mig själv. Det får väl vara dags nu, igen. Min hälsa och hela min upplevelse av att vara jag kräver det. Den här filmen kan vara en sammanfattning. Så nu ska jag hitta skidor som orkar bära mig och sluta äta den här industrimassakrerade maten som inte gör mitt liv bättre.
Det känns som att jag tänker göra den här förändringen med glädje.
Jag har en berättelse att skriva ned
För ett år sedan var jag på föräldramöte och mingel med andra mammor och pappor med diabetesbarn i Örebro för första gången. Då lärde jag mig nya saker och såg sammanhang jag inte sett tidigare. På något sätt var det livsförändrande.
Ikväll var det dags för ett likadant möte. Inte lika omvälvande efter kunskapen inte var ny den här gången, men likförbaskat en inspirerande och värmande upplevelse. Jag blir inspirerad och peppad av det fina diabetesteamet på barnkliniken vid Universitetssjukhuset i Örebro. Så nu är det dags att fundera på disposition och finansiering. Jag har något att skriva och producera. Det handlar om kunskap, forskning och känlsor kring diabetes. Saker som kommer bli en del av allt fler flickors, pojkars, mammors och pappors liv. Jag har levt med det här i snart nio år. Samlat på mig en hel känslor, erfarenhet och kunskap.
Jag vill vara med och berätta. Göra saker lättare. Så nu måste jag skaffa mig förutsättningar för att skriva. Finansiering är en förutsättning. Kanske dags att prova crowdfunding. Jag behöver en projektledare som driver mig framåt och ser till att jag skriver ned den här berättelsen. Som kan hjälpa mig att tänka ut vilka delar som är angelägna och hur de ska förmedlas. Jag har gått och burit på ganska många saker som jag på olika sätt saknar i det liv jag lever som pappa till två flickor med diabetes.
Dags att göra något åt det. Som kanske kan göra livet lättare för andra i samma situation.
På bilden ligger mitt lilla barn och sover. En lång mardrömslik dag på Karolinska universitetssjukhuset är över för hennes del. Traumatiska upplevelser för en tvååring med mängder av stick, prover och infarter. När det var som värst halvlåg jag på en brits med henne i knäet/på magen och försökte hålla fast hennes armar, huvud och ben med hjälp av sjuksköterskor för att kunna få in en infart. Om och om igen. Det gick inte. Men, här är det klart. Hon sover lugnt. I droppet insulin. Det är en höstkväll 2006. Då har hennes storasyster redan haft diabetes i två år.
Julmagen
Känner att min mage är lugn och fin. Frågan är om det är den totala ledigheten jag befinner mig i eller det faktum att jag tar 2 cl Jägermeister efter varje måltid? Fortsätter gärna med bägge alternativ.