Är kvar i det där glappet. Något kryper i mig. Tårarna är nära hela tiden. Känner mig uppgiven. Vill resa mig upp och ta tag i något som jag inte vet vad det är. Vill göra skillnad och ta i på riktigt. Är trött på att vara med i ett lopp där vuxna vinstmaximerar samtidigt som våra barn får allt mindre kärlek, tid och respekt. Eller något liknande. Det känns inte bra.
Jag kan inte leva med vetskapen och kunskapen om hur världen utvecklas och hur min generation och de äldre bara tar ut och tar ut och tar ut. Ekonomin är övertrasserad. Ekologin likaså. Socialt är orättvisorna kvar. Och vi ska bli två miljarder människor till de kommande trettio åren. Jag kommer dö och lämna en potentiellt hemsk värld åt mina barn. Det kan jag inte leva med.
Men, jag känner mig inte peppad. Bara rädd, ledsen och orolig. Handlingsförlamad i soffan. Utanför fönstret lägger sig novembermörkret. Stora mårran lurar därute och jag känner mig som ett litet litet knytt. Frågan är om jag ska medicinera bort känslan eller försöka agera.
Ett kort samtal och ett glapp
Skickar ett meddelande till polisen. En fråga. Hur gick det? Dagen går och i slutet av eftermiddagen ringer min telefon. En polis redogör för mig vad patrullen som var på plats har skrivit i rapporten. Vi tror nog att barnet som blev påkört kommer att klara sig bra. Lättnaden. Men jag har svårt att släppa den här upplevelsen. Den har skakat om mig på riktigt. Jag säger ofta att jag blir berörd och omskakad. Har lätt att få starka känslor när jag hör människor berätta. Men, det som hände idag var något annat.
Jag såg ett barn bli påkört. Sekunden innan det hände förstod jag att det skulle hända och då spände jag hela min kropp som att jag skulle skrika. Smällen kom innan jag hann. Och sen bara gjorde jag saker. I nuet. Jag har inta varit så närvarande någonsin känns det som. Men det som spelas upp i mitt huvud om och om igen är det där tomma och hemska. Den sekunden när jag förstår att hon går rakt ut i gatan och smällen som ofrånkomligt följer. Ett barn som tumlar runt och slår i marken. Om och om igen. Och jag spänner alla mina muskler som för att skrika.
Varför skriver jag? Det måste ut. På något sätt öppnades ett glapp i min tillvaro. Något hemskt hände som nu verkar ha slutat hyfsat väl ändå. Men, det hemska fick mig att leva en stund. Att göra något riktigt. Som jag knappt kommer ihåg vad det var. Chock är något konstigt.
Jag har pratat med mina barn. Vi har mycket att fundera över. Om här och om nu. Om fokus och närvaro. Liv och död och hur nära det kan vara om vi inte koncentrerar oss. Kanske måste jag stänga av ett tag. Leva på ett annat sätt.
Tack till polisen som hörde av sig. Det lilla samtalet gjorde det lite lättare att vara i det här glappet. Tack också Gud, änglarna, ödet och vad det nu var som hjälpte till idag. Barn ska leva och ta över.
Att gå före
Fyra fina vänner. Fyra lika fina barn. Vi har haft besök från ett tidigare liv i helgen. Stuvstakompisar och Snättringekompisar på besök. I Läppe och på Hamnplan. Härligt prat och viktiga saker. Riktiga saker. Mellan fyrtio och femtio händer en del. En av oss har pacemaker. En annan har just begravt en vän, en trummis. Bandet spelade på begravningen, utan sin vän. Istället med en metronom. Låt? Wish you were here med Pink Floyd.
Det har varit Allhelgonahelg. Min rotlösa tillvaro för mig inte till någon grav. Jag har levt med de levande. Novembermörkret känns kompakt. En sur förkylning har lagt sig i min hals. Jag är lätt febrig. Känner mig trött. Sorgsen igen. Det bräckliga i att leva skrämmer mig. Det här med att det liksom startats en nedräkning i mig som jag inte vet när den slutar. Men jag känner den, starkt.
Vi har pratat mycket om sammanhang och gemenskap. Att vara en del av något större. En sån där grej som gör att människor gått till kyrkogårdar i hela landet den här helgen. Med ljus och värme. Jag önskar att jag hade ett sådant sammanhang. Samtidigt dyker en minnesbild upp i huvudet. En av de finaste tolkningar av en poplåt jag sett. Den sjungs av en man som gick vidare inte långt efter det här uppträdandet.
I lördags morse sa Lisa Syrén något fint under Ring så spelar vi i P4. Hon pratade med ett barn om Allhelgonahelgen och att vi tänker på och minns de som gått före oss. Jag förstår inte hur jag ska kunna gå före någon. Jag vet ju inte ens var jag går eller varför.
ägd
Städar upp i lägenheten. Efter ett tag känns det som att alla papper, prylar och åtaganden äger mig. Igen. Det kryper och skriker i hela kroppen.
Vem är jag?
Jag är trött. Jättetrött. Det här med livskris och terapi har fram till idag varit toppen. Men idag öppnade jag något slags sår. Mitt i allt händer det andra saker och jag upptäcker att Värmland är en del av mig mycket mer än jag vetat om. Jag är halvtysk. Och halvvärmlänning. Så nu ligger jag och lyssnar på den här och känner mig tragikomisk.
Vem är jag?
Overkligheten
Ligger i sängen på landet. Har haft en fin helg med goda vänner från Stuvsta. Ella har hängt med sin bästis Vilma. Jag är lite trött. Lite ledsen och lite sur. Har ingen lust att åka tillbaka till stan. Veckan som kommer kulminerar den här idiotisommaren som jag planerat så fantastiskt dumt. Idag är det officiellt höst och OpenART stänger. Loppet är kört nu. Jag brände upp en sommar till utan att vara ledig.
Här och nu säger varenda cell i min kropp – LIGG STILL! Men, jag reser mig och packar ihop. Det är dags att vända tillbaka. Till det som många kallar verkligheten.
Overkligheten alltså.
När okända människor hör av sig
Under dagen har jag fått ett tiotal mail/meddelanden från andra pappor och mammor med barn som har diabetes. En intervju med mig har nämligen publicerats i tidningen Diabetes, som ges ut av Svenska Diabetesförbundet. I den intervjun berättar jag lite om min sorg och ångest och hur den liksom hela tiden påverkar mitt liv och min vardag. Att andra känner likadant är knappast något som jag blir glad över, men det känns fint att människor jag inte känner hör av sig och vill dela sina känslor och tankar.
Dessutom blir jag ju vansinnigt sugen på att se intervjun i tryck. Har inte fått tidningen själv ännu.
Ett samtal gör skillnad
För ett par dagar sedan var jag hos terapeuten. För första gången på länge. Eller rättare sagt för första gången hos just den här terapeuten. Det har gått några år sedan jag satt i en sån där stol och pratade med någon. När vi var klara gick jag hem och lade mig på sängen en stund. För första gången på mycket länge kände jag mig avslappnad.
Bra.
Att bryta ett missbruk
Försöker avsluta en treårig sejour med Losec. Så här fyra dagar utan tabletterna är resultatet att det som tidigare bara gjorde ont i magen nu också gör ont i hela strupen upp till svalget. Dessutom luktar hela jag som en syrafabrik. Försöker dock hänga i. Tänker att om jag tar mig igenom de kommande fyra veckorna utan Losec, då är jag färdig med den medicinen för ett bra tag framöver. Stresstest, liksom.
Två dagar
Söndag: Ut med hund. Hund hann kissa i trappen. In med hund. Frukost till hund. Ut med hund. In med hund. Frukost till mig själv. Dusch. Lyssna på Jonas Gardells sommarprat. Ut med hund. In med hund. (Här vaknar resten av familjen). Iväg till Slottet för att förbereda vernissage. Genomföra vernissage. Städa efteråt. Hem. Ut med hund. In med hund. Handla middag. Laga middag. Försöka planera morgondagen. Åka och handla livsmedel. Ut med hund. In med hund. Skriva underlag till pressmeddelanden och webbinformation. Ut med hund. In med hund. Försöka sova ett par timmar.
—
Måndag: Gå upp tidigt. Äta frukost. Ut med hund. In med hund. Duscha. Tjata upp åttaåringen. Förbereda dokument. Skjutsa åttaåringen till idrottsläger på Gustavsvik. Försöka snabbinstruera åttaåring och ungdomar på plats kring diabetesrutiner. Köra jättefort till annan plats. Pressvisning. Springa till annan plats. Genomgång och instruktioner till feriearbetande ungdomar på en plats. Stressa till en annan plats och göra en annan genomgång med andra feriearbetande ungdomar. Äta lunch? Möte. Sladda iväg efter möte och försöka skriva lite. Hem och försöka lösa konflikten mellan fotbollsträning och valpkurs. Ta emot svägerska med familj på väg norrut. Jobba lite i soffan. Sova.
Tisdag: Moahahahahahahahahaha……
—
Det gick bra det här med att flytta till Örebro och varva ned. Skaffa lite balans i livet. Jag är en idiot. Men, jag vet åtminstone om det.