Ligger på rygg och jobbar. För fyra dygn sedan rasade ryggen. Ett ryggskott i form av en inflammation där nerverna möts i ryggslutet. Kvällen innan jag skulle leda höstens första frukostmöte för företagare i Huddinge. Går inte att ställa in. Hundra personer i publiken, jag ska leda på scen. Ingen kan ta över. Tog mig fram och tillbaka. Sedan dess har jag försökt ligga på rygg så mycket som möjligt. Med hjälp av Alvedon, ett fårskinn och värmeplåster blir ryggen sakta bättre.
Magen har rasat samtidigt. Den Voltaren-kur som skulle hjälpa ryggen dödade magen. Har fruktansvärt ont i skov. Känner igen smärtan. Försöker dämpa den med Losec, Actimel och Proviva.
Men tråkigast av allt. Ögat. I mitten av förra veckan tog jag ett par snabba bilder av några personer. Med kort skärpedjup. Tittade som jag brukar på bilderna i kamerans stora display. Men ögat funkade inte. Väl hemma på stor skärm såg jag att fokuspunkterna hamnat knasigt på några av bilderna. Det såg jag inte på kamerans display när vi tog bilderna. Jag kan alltså inte riktigt lita på mina egna ögon längre.
Det här året är ganska påfrestande när det gäller hälsan. Att tappa så mycket funktion i ett öga på sex månader känns rätt värdelöst faktiskt. Kämpa!
Sex minuter
Det är dags nu. Peppad av Sara Dahl har jag bestämt mig att försöka komma igång med någon slags motion. Mitt liv blir onödigt kort annars. Så alla knas är bortskalat. Jag börjar på noll.
Jag ska springa. Det är inte distans som är viktigt. Det är tid som är viktigt. Jag ska försöka hitta ett sätt att lära mig att springa utan att gå i väggen. Så jag gör som Martina Haag. Börjar på noll och ser hur långt jag kommer.
Igår sprang jag sex minuter. Idag ska jag försöka springa sju.
Augusti kan dra åt helvete
Jag skulle vara ledig. Istället jobbar jag igen. Gratis. Känner mig splittrad och stressad. Sover dåligt. Det är varmt och borde kännas skönt, men klibbsvettas istället.
Fotbollen ska dra igång.
Musikmötet.
Jämställdheten.
Och de stora jobbprojekten.
När alla andra säger att de inte kan (eftersom de värnar sitt privatliv och sina egna intressen) så är jag den som får saker att hända. Och det får mig att gå sönder lite grann. Om och om igen. Men….. jag kan inte stå bredvid och se på när ingenting händer. För ingenting händer när ingen vill göra något.
Skjut mig.
20 augusti träffar jag min psykolog igen. Det ska bli skönt.
Ögat blir inte bra
Var på ögonkliniken igår igen. Blev friskförklarad för tredje gången på fyra månader. Nu efter ett par veckor med ny behandling. Och en ny läkare. Den vanliga mikroskopiska undersökningen av mina hornhinnor. Dropparna som svider och gör att jag gråter gula tårar. Noggranna betraktelser från ögonläkaren. Vi är nära varandra, andas varandras utandningar.
Det ser rent och fint ut. Helt bra. Så det tredje varvet med de där många småsmåsmå såren på mitt vänstra ögas hornhinna är över. Vi har nu övergivit virusspåret, efter blodprover och odling. De senaste veckornas behandling har istället gått ut på att motarbeta en inflammation.
Från infektion till inflammation. Under resans gång har jag skaffat läsglasögon och använt solglasögon mer än någonsin tidigare. Som en halvblind gammal rockstjärna. Och jag har haft svårt att fotografera, eftersom jag inte ser skarpt. Har svårt att sätta fokuspunkter och skärpedjup. Därför blir det nästan bara mobilkamera.
Surt.
Jag är rädd för att det kommer att komma tillbaka igen. Undrar vad som krävs för att vi ska hitta rätt i behandlingen? Det känns inte helt bra. Glasögon är okej, men jag vill gärna få tillbaka skärpan och bli lite mindre ljusskygg. Och så måste jag försöka ta reda på varför det blivit så här. Har det med min sköldkörtel att göra? Min störda ämnesomsättning? Något annat?
Det känns lite tråkigt att inte veta. Att inte förstå. Och ja, jag är orolig för att mitt fotograferande inte ska kunna fungera. Jag vill inte bara förlita mig på teknik och autofokus. Jag fotograferar mer med synen än kameran.
Eller vill göra det åtminstone.
Djupa andetag
Idag handlar det ganska mycket om att ta djupa andetag och inte tappa tålamodet. Vardagen. Sällan är dess värdelöshet tydligare än när jag varit på en bättre plats.
Det här med synen
Står på kontoret. Klarar av att läsa och skriva ungefär en minut i taget. Sen blir allt tårat, suddigt och smärtsamt. Det gör att allt tar längre tid. Det är tröttsamt. Egentligen känner jag att jag borde stanna upp och försöka läka detta i lugn och ro, men hinner jag?
Provsvar på torsdag. Sedan en vecka i New York. Vad händer sen med synen tro?
Uppgivet
Usch. Känner mig sur, deppig och uppgiven. Liksom tokstressad. Det var skönt att vara ledig på landet. Jag vill hoppa av vardagen. Men, istället sitter jag här och försöker pussla ihop hjärnan, skruva på huvudet och förstå hur kalendern för den här veckan ser ut.
Att andas
Åtta minuter kan förändra livet. Åtminstone för mig. Idag spelade psykologen upp ett ljudklipp för mig. Det handlade om en andningsövning. Jag gjorde precis som rösten sade. Och oj vad jag kände. Jag kände hur lyften och syret tog sig in i kroppen kylde ned halsen på sin väg ned mot lungorna och sen liksom landade i magen där ett lugn och en energi liksom spred sig ut genom hela min kropp. Till slut kändes det ända ut i tårna och fingerspetsarna.
Jag har aldrig varit med om något liknande. Plötsligt försvann massor av intryck och ersattes av…. liv. Tänk att det kunde vara så fantastiskt att andas. Det är dagens upptäckt.
När vardagen blir livsuppehållande
Jag läser i tabellen. Kombinationen av halten blodglukos och halten ketoner i nioåringens blod leder till följande rekommendation:
Svältketoner. Extra kolhydrater och vätska behövs.
Det är gått lite mer än två år sen sist. Magsjuka. Ett mindre helvete för alla som får det. Ett mer akut helvete för mina barn. Diabetes och magsjuka är en riktigt dålig kombination. Så nu får jag ta rygg på min kloka och lugna livskamrat när vi ska vårda nioåringen. Hon har för lågt blodsocker eftersom hon inte får i sig näring. Då bildas snabbt svältketoner i hennes blod. Det närmaste dygnet eller dygnen blir en balansgång på slak lina. Vi måste få i henne söta saker. Flytande söta saker. Vi måste hela tiden mäta hennes blodsocker och ha koll på de där svältketonerna. Samtidigt som vi helst inte själva ska bli sjuka. Syror i blodet är vår fiende.
Jag har varit på Willys och fyllt matkassar med nyponsoppa, blåbärssoppa, krämer, cola och annat. Nu stänger vi in oss och ägnar oss åt lite livsuppehållande vård här hemma. Jag försöker andas djupt och inte stressa upp mig.
Genombrott
Händelserik förmiddag. Först genombrott hos diabeteskuratorn. Sen genombrott hos psykologen. Det är ganska bra mig för mig att se på mitt liv och vilka mina drivkrafter är. Jag börjar sakta men säkert komma fram till någon slags förändring. Väntar dock fortfarande. Stannar upp. Försöker vara här, nu.