Jag står och borstar tänderna. Ser mig i spegeln. Något skakar till. Plötsligt känns allt väldigt konstigt. Känner inte igen rummet jag är i. Känner inte igen ögonen jag ser in i. Var är jag? Vem är jag? Varför är jag här? Misstänker att kroppen är lite för full av stresshormoner. Det har varit en sådan vecka. Långa dagar, för många uppgifter, för lite sömn.
Såna har jag haft många i mitt liv. Men, jag har aldrig haft en sån här lång period av turbulens och brist på fast mark under fötterna. De sista två åren har varit galna. En väldigt djup trötthet gör sig påmind. Ikväll som något snurrigt. De senaste dagarna har hjärtat rusat lite igen. Men det som hände där i badrummet var något annat. Som om jag såg på mig själv utifrån och undrade vem det var som stod där i ett badrum som inte ens är mitt.
Ska sova nu. Mitt barn ligger i rummet bredvid. Hunden ligger på golvet vid min säng, i sin bädd. Men vem som ligger i sängen som jag borde kalla min är jag osäker på. I ett hem som inte känns som hemma. Något eller någon kom ikapp. Men, det var nog inte jag som gjorde det.
Finns jag? Och om jag gör det, vem fan är jag?
November får gärna ta slut nu. Det kompakta mörkret och det höga tempot tar för mycket energi. Som ett svart hål. Imorgon? En ny fjorton timmar lång arbetsdag.
Trött
Biter ihop. Sov dåligt inatt. Vaken från fyra. Oklart varför. Det tog ett tag innan jag somnade. Låg bredvid Någon och lyssnade på hennes andning. Vaknade tidigt. Kunde inte somna om. Sen snabb omställning och hem till den andra bostaden för att packa träningsväska. Lyssnade på ett långt och viktigt kapitel i John Ajvide Lindqvists X: Den sista platsen.
Jag är fysiskt trött idag. Men, också psykiskt. Trött på att leva i ett förljuget och dysfunktionellt samhälle. Där så mycket går ut på att spela med i ett maktspel där jag inte passar in. Där jag inte vill vara. Vågorna från #metoo och alla efterföljare sköljer mot mig. De är kalla. Det är så mycket från det förflutna som möts här och nu.
Det är dags för någon slags frikoppling.
Mitt i livskrisen: Hej, här är Fredrik
De senaste åren.
Framförallt de senaste månaderna.
Och de tre senaste veckorna i helvetet.
Till slut brast det liksom. Det som skulle gå sönder gjorde det. Gick sönder alltså. Det viktigaste var tillräckligt starkt för att hålla. Kärleken. Nu händer något nytt. Mer ärligt. Mitt liv gick i kras och det var på tiden.
Då är det liksom lite magiskt att få vara inblandad i två olika Insights-processer med två olika arbetsgrupper. Idag fick jag den här karaktärsbeskrivningen av mig (efter ett Insights Discovery-test):
Fredrik tycker om att hålla en låg profil och har en styrka i sitt naturliga, tillmötesgående sätt. Han är kärleksfull och osjälvisk och ser kanske därför inte sin egen jagbild så klart. Han kommer inte att försöka få andra att känna sig skyldiga för att de inte svarar så som han önskar. För att kunna göra sitt bästa så föredrar han att ta reda på jobbspecifika och detaljerade instruktioner innan han påbörjar uppgiften. Han anstränger sig för att komma ihåg namn och födelsedagar och gör sitt kontor eller hem till ett trevligt ställe att arbeta på.
Fredrik tycker om att planera ordentligt och föredrar att veta varför och hur saker sker. Fredrik brukar vara väldigt observant och har ofta kusligt rätt. Man skulle kunna tro att han hade en antenn som gör att han kan upptäcka faror långt innan någon annan märkt något. Han kan vara en ganska snäll och deltagande person, men har en benägenhet att vara envis ibland. Han uppfattas som vänlig, taktfull och sympatisk. Han dras till andra människor genom sin förmåga att förstå deras behov och värderingar. Fredriks arbetsstil är en kombination av struktur och ansvar tillsammans med en klar medvetenhet om andras behov.
Om hans ansträngningar inte uppmärksammas eller man inte visar honom någon erkänsla kan det leda till att han känner sig nedslagen eftersom hans självkänsla bygger på respons. Psykologi, rådgivning och undervisning är områden som torde vara av stort intresse för honom oavsett hans befattning. Han är duktig på att ta sig an andras bekymmer. Han uppskattar troligen mest ett lågmält men ärligt uppskattande ord. Fredrik visar stark lojalitet till sina underordnade.
Fredrik är sympatisk, visar stor inlevelse och är mycket älskvärd. Fredrik uppfattas av andra som mild, vänlig och tillmötesgående. Han försöker leva så att varje stund blir en personlig erfarenhet som ger honom tillfredsställelse. Fredrik är samvetsgrann och ansvarsfull och trivs med att vara behövd av andra. Han tycker om system och ordning utan många överraskningar samt att arbeta i en miljö där han känner sig säker. Han vill gärna hinna bearbeta en erfarenhet först utan att känna sig pressad att gå in i nästa. Ett av hans särdrag är att han hushåller med sin energi. Fredrik är mån om traditioner och han respekterar dem noga. Han har en förmåga att dribbla med reglerna, särskilt om de strider mot hans värderingar. Han har en förmåga att finnas där när han behövs och ger då en känsla av lugn och styrka till människor som har behov av det i den situation de befinner sig.
Kontakten med andra
Fredriks oro för att människor i hans omgivning inte skall må bra gör honom speciellt lyhörd för andras behov. Fredrik har ett osedvanligt engagerat sätt att ge support genom att jobba i bakgrunden med alla de praktiska saker som kräver omtanke och ansvarskänsla. Hans främsta önskan är att kunna hjälpa andra. Fredrik vill generellt sett inte gå i konflikt med andra människor utan i stället vara förstående och förlåtande. Han tar sig an andras problem även om det sliter på honom känslomässigt.
Fredrik ses som vänlig och omtänksam men han behåller många av sina personliga ideal och värderingar för sig själv. Han är en individualist och mycket självständig, även om det inte alltid framgår så tydligt beroende på hans önskan att upprätthålla varma och goda relationer. Finansiella framgångar är inte det som betyder mest för honom. Fredrik är uppmärksam på andras känslor och intressen och kommer bra överens även med mera komplexa eller ”svåra” personligheter. Han gör ofta en värdering av andra, men kan ha en litet idealiserad uppfattning om dem och deras potential. Fredrik söker relationer som ger tillväxt och utveckling. Att skapa balans, förståelse och gemensam acceptans är ett livslångt åtagande för honom. Han har starka familjeband och att hålla kontakt är en självklar sak för honom. Han har ett stort hjärta, men visar det inte förrän man känner honom väl. Han litar på sina egna konkreta erfarenheter och bygger inte på osedda händelser. Han tar människor och situationer för vad de är. Han vill inte ha rollen som utpräglad ledare utan arbetar hellre bakom kulisserna.
Beslutsprocess
Fredrik är stark och principfast i frågor där han har starka egna värderingar. Han utför också sina uppgifter enligt sin övertygelse. Han har föga behov av att imponera, kontrollera eller styra andra. Han är mån om att bibehålla sitt engagemang för sina värderingar och sitt arbete. Han vill helst ta consensusbeslut. Han fattar i regel sunda beslut gällande framtiden, men först efter en djupare fundering. Hans omtanke om andra påverkar starkt de beslut han tar.
Han kan oroa sig för mycket och i betydelsefulla långsiktiga sakfrågor kan han visa viss obeslutsamhet. Fredrik är verkligen engagerad i allt han gör. Information som är högteknologisk och fylld av fakta uppfattar han som tråkig och föga inspirerande och ger den inte sin fulla uppmärksamhet. Hans introverta läggning utgör inget hinder för att han skall komma med kritiska kommentarer. Han gör detta med stor övertygelse och intensitet. Han kan föredra att skriva om sina känslor i stället för att prata om dem.
Fredrik lyssnar gärna till andras idéer och åsikter, och accepterar dem och uppskattar dem även om de kan verka annorlunda eller till och med udda. Det är när han får andras acceptans som han utövar ett högklassigt ledarskap. Fredrik fattar bättre beslut när personer han känner delar hans värderingar. Han vill ha så lågt risktagande som möjligt när han tar beslut. Han kan komma att ändra sina beslut om det visar sig att någon kommer att påverkas negativt av dem.
Jag har kämpat mot det där. Jag har fått en del stryk. Har nya ärr på insidan av kroppen. 99 procent av det där som kom ut av testet tycker jag mig redan känna till. Plus ganska mycket mer. Men, den djupare innebörden i allt detta är ännu oklar.
Så det är nog dags att försöka upptäcka den.
Jag ska någonstans
Pratar med barnen. Flickorna som kallar mig pappa. De är hundra mil norrut. Har inte hört deras röster på länge. Jag blir glad av det. Det ska gå lite mer tid, sedan reser jag de där hundra milen norrut igen. Vi längtar efter varandra. Så jag måste åka. Vi behöver varandra.
Men, hjärtat börjar slå lite fortare igen så snart vårt samtal är avslutat. Det skaver och ett litet stråk av panik passerar. Vad är det jag åker till? Varför? Vad kommer att hända när jag kommer fram? Det är så mycket jag måste göra annorlunda. Och det är så mycket jag vill ska vara annorlunda när jag kommer fram. Men, det mesta kommer inte att ha förändrats.
Jag ska andas. Försöka hitta andra vägar, samtidigt som omgivningen kommer att bjuda på ungefär samma saker. Och den här gången är inte bara mitt förhållningssätt till den där omgivningen som måste förändras. Jag måste byta omgivningen. Eller åtminstone sluta vara i sammanhang där stress, aggressivitet och kamp präglar relationerna. Där jag inte vill vara, inte passar in eller inte är välkommen.
En röst inne i mig säger: Åk inte. Du är hemma här. Bland människor som bryr sig om dig. Vid havet. Bland ekarna och bokarna, fälten och det fria synfältet.
Jag kan inte lita på något som inte hänt än. Det är en av de stora utmaningarna. Men, det är flickorna jag just pratade med som är själva anledningen. Till att jag behöver göra den där resan. Det är det behovet, hos både dem och mig, som måste vara utgångspunkten nu. De där eviga banden.
Kärleken? Den också. Jag hoppas och vill tro på den. Behöver den. Men, jag har ingen aning om hur den ska få plats. Det finns fortfarande krafter som försöker kväva den. Inifrån och utifrån. Och den har blivit ganska sargad nu. Det bandet gick av. Nu måste det vävas ett nytt.
Sakta och hemma
Sakta och hemma kommer jag tillbaka till livet. Eller nej, jag kommer nog inte tillbaka. Det måste nog bli något annat. Dagens promenad längs havet och in i en makalös vacker liten skogspark som växte till ett helt Narnia på insidan fick mig att förstå något väldigt viktigt. Och fint. Som jag vill ha mer av.
It's the end of the world as we know it
Läser apokalyptiska nyhetsnotiser från olika delar av Europa om att solen inte går upp, har fel färg eller bara beter sig konstigt. Well, här där jag ligger och vilar nu kan jag titta upp i en väldigt orange sol. Och ja, det är väl underligt, den brukar ju vara vit.
Jorden kanske är på väg att gå under. I så fall så tackar jag för den här tiden.
Jag tog mig ut på promenad idag. Genom en tunnel och in i en lövskog och längs med den stilla kanalen som förbinder Östersjön och Nordsjön. Molnen släppte aldrig riktigt taget så det blev inte någon tur till havet. Mamma lyssnar på mig. Får mig att tänka. Men, framför allt får hon mig att släppa taget och slappna av. Det är skönt.
Och det är skönt att liksom prata med bokar och ekar. Saker som får växa långsamt tillsammans skapar bra sammanhang. Som liksom blir eviga på något sätt. I en sådan skog är det en välsignelse att vara högkänslig. Det finns väldigt mycket vackert att känna in. Idag behövde jag det.
På andra sidan
På andra sidan. Där väntar Tyskland. Hamnstaden, kanalen och mamma. Det har nog aldrig känts mer som hemma. Det är hit jag valt att fly när kärleken och framtiden gått sönder. Jag tror inte att jag flyr bort, jag flyr…. hem.
Klockan dog nästan
När jag sitter med hjärtklappning på en brygga i Köpenhamn och tårarna bara rinner och rinner, då kommer min klocka med det här äppelkäcka rådet. Nu var det jäkligt nära att jag kastade ut den i en hamnbassäng. När till och med tekniken hånar en.
Hej då Sverige – jag vill göra slut
Sverige, jag vill göra slut med dig. Vår dysfunktionella och destruktiva relation fungerar inte längre. Du gör mig illa. Du vill inte ha mig och mina känslor. Du står inte ut med mitt högkänsliga läge och tycker mest att jag är jobbig. Du vill hantera mig och göra mig till något du ha nytta och glädje av, men eftersom jag är jag och du är du så går det inte så bra för oss. Trots att vi försökt i mer än 46 år nu.
Så om det nu är så att det blivit så jobbigt för dig att leva med mig. Om vi nu kommit fram till en punkt där du börjar ta avstånd från mig för att du inte orkar. Svara gärna på den här frågan Sverige: Varför ska jag stanna kvar hos dig?
Du vill att jag ska äta, sova, jobba och dö. Gärna med ett härligt leende på läpparna. Gärna hejande på dig, full i acceptans av att du gör massor av saker som håller på att ta dig och de som behöver dig i jättekonstiga riktningar. Du kränger, Sverige. Många drar och sliter i dig och du kämpar så hårt för att vara alla andra till lags. Du har skapat regler och system som du inte är beredd att avvika ifrån, även när de gör dig, mig och andra människor illa. Kompromisser som inte är ärliga, snarare nån slags absurda och tvingande överenskommelser ingen riktigt vill ha.
Regler ska följas. Förutsägbarhet är viktigt. Känslor betyder inget.
Jag måste åka ifrån dig nu, Sverige. Igen. Behöver andas. Ett möte med en människa jag trodde förändrade allt förstörde mig. Jag bryter ihop nu och det finns väldigt små möjligheter för mig att hitta ro, lugn, tillit och en känsla av att du verkligen vill att jag ska komma tillbaka. Att din famn också har plats för mig.
Biljetten i min hand är enkel. Jag vill aldrig komma tillbaka.
Nu lär det inte bli så, eftersom du har människor som behöver mig kvar hos dig. Två flickor som fortfarande är kvar. Jag önskar att jag kunde hämta dem och börja om någon annanstans. Det kan jag nog inte. Så jag är rädd för att jag måste komma tillbaka till dig. Och vår trasiga relation lär på något sätt fortsätta. Nu på en ganska obehaglig distans. Inte för att du lär märka det, dina försvarsmurar är ju ganska kompakta och helt immuna mot mina känslor. Så du lär inte ens märka att jag kommer tillbaka. Du har ju aldrig varit intresserad av hur jag mår egentligen. För dom få gånger du sett djupt in i mig, då har du blivit så rädd för att behöva hantera ännu en människa, för att bara möta mig. Spåren av mig i dig är obefintliga.
Jag är inte viktig för dig, Sverige. Passar inte in i den overklighet du skapat. Du vill inte ha mig och gör mig illa. Så varför fortsätta?
På en patetisk flykt
Jag står inte ut med känslorna. Står inte med tanken på att vara kvar i Örebro och trampa runt i samma fotspår. Att hela tiden konfronteras med den helt vidriga känslan av att stå bredvid och titta på mitt livs stora kärlek, och samtidigt veta att den är enkelriktad.
Jag försöker att ta mig hem till min mamma. För att få gå sönder utan att behöva tänka på konsekvenserna. Känslorna river och sliter i mig. Jag har flytt med en vrede som är starkare än något jag känt tidigare. Samtidigt är jag mindre än någonsin, ledsen och väldigt rädd.
Jag sitter på fingrarna för att inte skriva saker jag inte borde skriva. Men, det finns ord som måste ut. Så nu kommer det att komma några inlägg som kanske inte är så smickrande för mig. Det är ju iofs den här bloggen fylld av till brädden, så det kanske inte gör så stor skillnad.
Men nån slags disclaimer är detta. Jag är mitt i ett sammanbrott. Det jag skriver nu är tänkt för mig själv. För att jag inte bara ska lägga mig ned och ge upp.