På väg till psykologen
Kort kaffestopp på väg till psykologen. Det har gått sex veckor sedan vi senast pratade med varandra. Sex veckor som känns som ett helt liv. Vad ska vi prata om idag? Jag funderar. Försöker komma fram till något slags utgångsläge.
Ska jag berätta om den frustration jag känner inför livet? Som vi pratat så mycket om redan. Eller är det bättre att vi fokuserar på den lilla skärva av stark lycka jag fått in i mitt liv sedan ett par månader i form av ren kärlek? Kanske borde vi prata om sömn, något som jag lider större brist på än jag gjort på väldigt länge? Eller ska jag försöka fortsätta gräva lite i de här tvära kasten mina dagar, veckor och år präglas av sedan jag föddes? De här topparna och dalarna? Just nu är kontrasterna skarpare än någonsin. Det är så många saker, stora och små, som liksom skoningslöst hamrar in livets ljus och mörker i mig samtidigt just nu.
Jag har svårt att leva med känslan av att jag gjort en av de människor som gjort mest mig för i livet illa. Det gör ont att veta att andra människor, som jag knappt träffat och inte ens känner också har ont eftersom jag finns. Den här känslan av att inte räcka till för barnen som kallar mig pappa är också tillbaka, liksom nån slags egenpåhittad insikt om att jag måste kämpa hårdare för att duga till på jobbet. Samtidigt vet jag ju att det här är saker jag bär på hela tiden. Som jag haft med mig hela livet. Saker jag bara har att förhålla mig till.
Det senaste halvåret har varit som ett helt liv. Med glädje och sorg. Jag anar att det kommer att bli ännu mer av den varan den närmaste tiden. Jag står på något sätt mitt livet. I den ena handen håller jag de som gått före mig, min mamma och min pappa, som inte kommer att finnas där för evigt. I den andra håller jag Ella och Hanna. På väg ut i sina egna liv. I en värld som lämnar väldigt mycket att önska.
Jag vet inte om jag orkar kämpa längre. Det är nog dags att lägga ned kampen för att leva. Och liksom leva istället. Det borde jag nog prata med psykologen om. Och att den kärlek jag känner, om än som en liten skärva av livet, är så stark att den kommer att växa och göra mig starkare. Att den kommer att påverka mig genom de dagar, veckor och år om kommer. Om jag bara släpper in den fullt ut, och slutar vara rädd för att förlora den redan innan den tagit den plats den förtjänar.
Att vara öppen för det. Att våga gå ned i floden och ta emot det som kommer mot mig. Kan vi prata om det?
45
Jag har fyllt 45. Det var både lite jobbigt och skönt.
Inte ensam
Har haft några fina samtal med människor de senaste dagarna. Mitt i en djup akut kris.Vi människor är oerhört bra när vi hjälper varandra. Och när vi ber om hjälp. Jag måste lära mig att sluta klara mig själv. Ensam är dålig. Tillsammans är bra.
Varning för känslor
Malmö. Jag har varit här för lite. Är på väg bort härifrån nu. Hem sägs det. Jag är på väg hem. Kanske mer osäker någonsin på vad det här med hemma är. Samtidigt påminner Facebook lite så där käckt om att jag borde dela med mig av mina minnen. Klickar och kollar. Ett minne från 28 februari 2011 dyker upp. En länk till en text jag skrev för fem år sedan. Läser.
”OK, vi har kommit ut. I sommar byter vi boplats. Jag och familjen lämnar Stuvsta, Huddinge och Stockholm. Eller rättare sagt, vi väljer att bo i Örebro. Anledningarna är många.
I grund och botten handlar det om att Camilla och jag inte känner oss hemma i våra egna liv. Vi vill ha mer tid över till att göra kloka och roliga saker. Själva, tillsammans och som familj. Ge våra barn bättre förutsättningar att växa upp och ha möjlighet att prova och upptäcka livet.”
Längst ned i texten finns en länk. Till en text Hanna skrev samtidigt. Eller strax innan. Hade glömt hur det kändes då. Påminns nu.
”Förra helgen dog min hamster. Idag berättade mina föräldrar att de ska skriva kontrakt på en lägenhet i Örebro. Samtidigt har jag CPknän och tvingas gå till tandläkaren stup i kvarten. Time of my life? Nej. Jag vill inte flytta. Jag vill verkligen inte flytta och jag är supermegaarg på mina föräldrar. Jag har mina vänner här. Jag har mitt innebandylag här. Jag har Stockholm och Gröna Lund här. Jag trivs här. Mina föräldrar säger att allt kommer bli bra. Men hur jävla kul är det att börja i en ny skola när man ska börja nian? Ingen av dom gjorde det. Dom har ingen aning om hur det känns. Jag kommer ha bästa vänner i mindre än ett halvår till. Man säger att man ska vara bästisar för alltid oavsett vad som händer, men så är det ju inte. Om man bor två timmar från varandra och träffas två gånger varje halvår är man inte bästa vänner. Då är man med andra personer varje dag. De säger att jag fortfarande kan hålla kontakten med dom, men hur kul är det att sms, chatta eller prata i telefon jämnfört med att träffas på riktigt varje dag? Det är en helvetes stor jävla skillnad. De säger också att jag kommer få nya kompisar. Som att de tror att man får nya bästisar på en vecka. Är man tonåring måste man passa in. Är man inte perfekt snackar folk om en bakom ryggen på en. Det är inte så jävla lätt. Och om jag har fått nya kompisar när det är jullov så är det en termin i skolan kvar, och sedan skiljs man åt. För att gymnasiet börjar. Är så jävla arg och vill verkligen trycka upp mellanfingret i deras ansikten.
Örebro. Jävla skitstad.”
Jag tror att det där jävla skitstaden ändå har blivit ganska bra. Hon är kvar, hon är förälskad i en jazzkille nu. En ung klok och genomfin människa är hon. Med ett helt liv framför sig.
På väg hem. Eller jag har inget egentligt hem längre. Jag har ju lämnat det. Fem år efter att vi berättade att det var dags att lämna Stuvsta för Örebro så har jag ju berättat att jag måste lämna någon och något. Ett liv där jag gjort mig till något jag inte kan leva med att vara. Det har varit en vinter där jag sårat, förstört och trampat på någon annans hjärta. En skitvinter. Men det kommer en vår nu.
I Malmö har mitt eget hjärta massor av ny kraft. Jag fortsätter att upptäcka det fantastiska i att det finns ganska många människor som tänker som jag. Att vi kanske kan göra skillnad tillsammans om vi tänker klokt. Jag fick en chans att upptäcka något. Timmar av reflektion. Vakna nätter i ett hotellrum. Stora tankar och känslor. Jag har varit där tidigare. I sömnlösheten. Men då i ett mörker av osäkerhet. Nu har jag legat i en varm känsla av absolut säkerhet.
Allting börjar nu.
Jag tror, när vi går igenom livet, att allt det bästa inte har hänt än.
Ikväll har du en vän i Malmö.
Världen är en stor plats. Livet är en stor grej. Varning för känslor.
December
Jag jobbar mer än någonsin och har nog aldrig haft så kul som nu. Får dela en intensiv vardag tre fantastiska människor och tillsammans försöker vi förvalta och bära en viktig idé under vår tid tillsammans på bästa sätt. Nu när vi splittrats för helgerna känner jag hur trött jag är. Går igenom lite administration. Pengarna börjar ta slut. Tiden kommer ikapp. December.
Hoppas på den goda konspirationen.
Att ta sig ut på sjön
Den här stunden. Jag har längat efter den i ett par år nu. Att få komma ut på sjön i en båt tillsammans med Camilla och barnen. Idag hände det. Sol och vind som inte var för jobbig. Allt packat och klart och dessutom med bonusen att Hanna kom ut till oss på eftermiddagen.
Så vi kom ut på Södra Hjälmaren. Trots att min hjärna flippade ut lite när vi skulle lägga ut och det var bryggfest på gång. Min plan var ju att liksom smyga ut lite osedd för att slippa känna mig som en nybörjare, vilket jag ju faktiskt är i båten. Det där stora gänget på bryggan gjorde att jag inte kunde ta befälet, så då gjorde Camilla det och styrde oss ut med säker hand samtidigt som jag tog hand om tamparna. Ute på sjön så klarade vi oss finfint. Sen lade vi till med samma bryggfestande gäng som publik. Det gick fint. Jag försökte styra oss in och det gick fint fram till dess att jag började ratta konstant åt fel håll. Lämnade då över till Camilla och hoppade i land med tamp istället. Jag tror vi har koll på hur vi ska göra nu.
Äntligen ut på vattnet. Där är luften lättare att andas och perspektiven skönare. Gott.
Jag tänker på ett samhälle
Jag tänker på ett samhälle. En värld där alla människor är lika mycket värda. Där flickor och pojkar föds med samma rättigheter och skyldigheter och växer upp på sina villkor. Där gränser suddats ut och konflikter kring ägandet av naturresurser försvunnit. En verklighet där människan förstått att inte utnyttja och exploatera naturens resurser på ett sätt som gör att framtida generationers möjlighet att leva med samma resurser förstörs. I det här samhället spelar det ingen roll vad eller vem du tror på. Ditt människovärde degraderas inte av någon självutnämnd manlig tankepolis. Ditt människovärde definieras av dig själv.
Jag tänker på ett samhälle där varken försvar eller anfall behövs. Där vi hjälper våra systrar och bröder istället för att hata dem och låta dem drunkna. Ett sammanhang där vi inte utnyttjar andra individer för att göra mat, kläder och andra basprodukter av. En värld där teknologi och pengar inte är viktigare än kött, blod, känslor och kärlek. Där delande är den största lönsamheten. En värld där vi inte behöver lika många bilar, sticksågar, klotgrillar, badbollar, badmintonrack, mobiltelefoner, datorer, flygplatser… en värld där vi delar med oss av det vi har. Eftersom allt ändå tagits ur samma jordskorpa och därför rimligen kan delas med andra.
Jag heter Fredrik Welander och jag tror djupt på att alla och allt levande har samma värde. Så tänker jag leva mitt liv. De finns de som tycker jag är en PK-feminist-kulturmarxist-bögälskare-muslimkramare. Det finns andra som tycker att jag är en naiv fåntratt. Kanske någon som tycker att jag är gullig. Som en liten flicka.
De är lika mycket värda som jag.
Dags att gå vidare
Du som tycker det räcker nu, med mångfalden, jämställdheten och bögeriet. Som inte riktigt vill vara med. Du som har dragit din gräns – hit men inte längre. Det är okej. Jag förstår att det inte är lätt alla gånger att vara en rädd liten människa. Är det själv ganska ofta. Det krävs trots allt en del mod att våga upptäcka sina egna fördomar. Eller att våga erkänna att man inte kan och vet allt. Den som inte har lust att lära sig mer om världen och andra människor har det inte lätt. Jag menar, världen förändras så snabbt. Plötsligt ska alla människor vara lika mycket värda på riktigt, inte bara i ord. Det är inte lätt för alla att hantera.
Du behöver inte.
Men, räkna inte med att jag tänker stanna och hålla dig sällskap där du står och muttrar något om att det var bättre förr. När män var män och kvinnor var kvinnor, chokladbollar kallades negerbollar och bögar låstes in. När det var okej med blyad bensin och hastigheten var fri. När barn fortfarande var uppfostrade och sopor slängdes i sjön. På den tiden när städer byggde parkeringsplatser istället för mötesplatser. När vi fortfarande fick röka på kontoret och kärringar skulle hållas kort. Det räcker nu. Jag har nämligen inte tid att lyssna på ditt rädda och okunniga trams längre. Istället följer jag med den stora majoritet av modiga, öppna och nyfikna människor som rör sig framåt och uppåt. Som vill vara med och bygga en bättre värld där vi tar hänsyn till varandra. Där respekt för ordet olika är grunden och där framtidens lösningar på dagens problem faktiskt tar hänsyn till jordens resurser inte är oändliga.
För här drar jag min gräns. Jag har inte tid längre. Du får gärna stanna kvar. Jag respekterar ditt beslut att inte följa med. Men jag tänker fortsätta framåt. Tack för den här tiden. Hej då.
Ni där framme, vänta på mig!
Vårtecken på väg
Jag vet att det är för tidigt. Men under dagens lunchpromenad kändes det som att de är på väg. Årets första vårtecken. De tidiga knopparna har börjat ladda upp. Flödet i ån är högt. Fågelkvittret blir allt starkare och solen kändes även bakom molnen. Det kommer förstås att frysa på igen. Säkert faller det mer snö många gånger innan våren tar över, men precis som vanligt vid den här tiden på året börjar jag ana tecken på att livet kommer tillbaka i år också. Hurra för det!
