Kategori: Den goda konspirationen

Malmö. Jag har varit här för lite. Är på väg bort härifrån nu. Hem sägs det. Jag är på väg hem. Kanske mer osäker någonsin på vad det här med hemma är. Samtidigt påminner Facebook lite så där käckt om att jag borde dela med mig av mina minnen. Klickar och kollar. Ett minne från 28 februari 2011 dyker upp. En länk till en text jag skrev för fem år sedan. Läser.

”OK, vi har kommit ut. I sommar byter vi boplats. Jag och familjen lämnar Stuvsta, Huddinge och Stockholm. Eller rättare sagt, vi väljer att bo i Örebro. Anledningarna är många.
I grund och botten handlar det om att Camilla och jag inte känner oss hemma i våra egna liv. Vi vill ha mer tid över till att göra kloka och roliga saker. Själva, tillsammans och som familj. Ge våra barn bättre förutsättningar att växa upp och ha möjlighet att prova och upptäcka livet.”

Längst ned i texten finns en länk. Till en text Hanna skrev samtidigt. Eller strax innan. Hade glömt hur det kändes då. Påminns nu.

”Förra helgen dog min hamster. Idag berättade mina föräldrar att de ska skriva kontrakt på en lägenhet i Örebro. Samtidigt har jag CPknän och tvingas gå till tandläkaren stup i kvarten. Time of my life? Nej. Jag vill inte flytta. Jag vill verkligen inte flytta och jag är supermegaarg på mina föräldrar. Jag har mina vänner här. Jag har mitt innebandylag här. Jag har Stockholm och Gröna Lund här. Jag trivs här. Mina föräldrar säger att allt kommer bli bra. Men hur jävla kul är det att börja i en ny skola när man ska börja nian? Ingen av dom gjorde det. Dom har ingen aning om hur det känns. Jag kommer ha bästa vänner i mindre än ett halvår till. Man säger att man ska vara bästisar för alltid oavsett vad som händer, men så är det ju inte. Om man bor två timmar från varandra och träffas två gånger varje halvår är man inte bästa vänner. Då är man med andra personer varje dag. De säger att jag fortfarande kan hålla kontakten med dom, men hur kul är det att sms, chatta eller prata i telefon jämnfört med att träffas på riktigt varje dag? Det är en helvetes stor jävla skillnad. De säger också att jag kommer få nya kompisar. Som att de tror att man får nya bästisar på en vecka. Är man tonåring måste man passa in. Är man inte perfekt snackar folk om en bakom ryggen på en. Det är inte så jävla lätt. Och om jag har fått nya kompisar när det är jullov så är det en termin i skolan kvar, och sedan skiljs man åt. För att gymnasiet börjar. Är så jävla arg och vill verkligen trycka upp mellanfingret i deras ansikten.
Örebro. Jävla skitstad.”

Jag tror att det där jävla skitstaden ändå har blivit ganska bra. Hon är kvar, hon är förälskad i en jazzkille nu. En ung klok och genomfin människa är hon. Med ett helt liv framför sig.
På väg hem. Eller jag har inget egentligt hem längre. Jag har ju lämnat det. Fem år efter att vi berättade att det var dags att lämna Stuvsta för Örebro så har jag ju berättat att jag måste lämna någon och något. Ett liv där jag gjort mig till något jag inte kan leva med att vara. Det har varit en vinter där jag sårat, förstört och trampat på någon annans hjärta. En skitvinter. Men det kommer en vår nu.
I Malmö har mitt eget hjärta massor av ny kraft. Jag fortsätter att upptäcka det fantastiska i att det finns ganska många människor som tänker som jag. Att vi kanske kan göra skillnad tillsammans om vi tänker klokt. Jag fick en chans att upptäcka något. Timmar av reflektion. Vakna nätter i ett hotellrum. Stora tankar och känslor. Jag har varit där tidigare. I sömnlösheten. Men då i ett mörker av osäkerhet. Nu har jag legat i en varm känsla av absolut säkerhet.
Allting börjar nu.
Jag tror, när vi går igenom livet, att allt det bästa inte har hänt än.
Ikväll har du en vän i Malmö.
Världen är en stor plats. Livet är en stor grej. Varning för känslor.