fredrik welander i ett långt samtal
Från ett sjukhus och trettio grader genom ett lokalt oväder och sjutton grader till huset på slätten och tjugofem grader. Fick med mig Ella som blir med oss ett par dagar. Fint.
Hopp och glädje som kommit tillbaka i ett par prövade ögon var dagens grej. Livet lever.
Igår kväll. 25 grader varmt på slätten. Vindstilla. Vackert och lugnt. Bytte detta idag och åkte oplanerat tillbaka till Örebro pga av det som kallas att ”livet kom emellan” kom just emellan. Ibland behöver en vara på helt andra platser av helt andra anledningar helt enkelt. Ödmjuk och tacksam inför det liv vi har. Det kommer inte att vara för evigt, så just nu är varje andetag som en liten bön.
Den bönen går också ut till alla som av olika anledningar inte mår bra. Till den som ligger och kämpar med lunginflammation på infektionsavdelning. Till den som försöker hitta en trygg plats för natten i krigets landskap. Till den som söker och längtar. Till den som är rädd. Till den som inte kan sova i värmen.
Var inte rädd. Det bästa har inte hänt än. Allt är som det ska bli.
Nu är den här överlastade vårterminen i hamn. Två olika konfirmandgrupper, en kandidatexamen, vaktmästarerfarenhet, Uppsala-pendling och mycket annat gick i mål med treveckorsläger på stiftsgård.
Nu får sinnena vila ett tag. Tack. 🙏🏻
Ella och jag såg Craig Fosters personliga och vackra dokumentär ”Bläckfisken och jag (My Octopus Teacher) igår. En personlig, utlämnande och sökande berättelse om att bli hel genom att bli en del av livet igen. En vacker berättelse om ett djur som får vara den levande kännande varelse som den faktiskt är. Ett livet evangelium om livet, döden och evigheten. Där tidevarv kommer och tidevarv försvinner. Vi satt tysta, berörda och rörde inte våra mobiler en enda gång under tiden vi såg filmen.
Jag såg den för första gången när Maria och jag höll på att falla in i varandra. Det är en viktigt berättelse. Den ska nog ses med jämna mellanrum. Den får mig att känna vart rötterna faktiskt är.
Amen.
PG-kurs avslutad. Vaktmästartjänst avslutad. Det närmar sig sommar.
Kyrkan är öppen. Hit kommer han som luktar illa och gräver upp ett litet berg i sandfånget där ljusen ställs, innan han sätter ned sitt eget. Hit kommer hon som styrs så hårt av sina tvångstankar att hon måste plocka bland psalmböckerna varje gång. Hit kommer de som just den här söndagen ska få höra församlingen tacka för det liv som just deras avlidna anhörig levt och se ett i raden av ljus som tänds och ställs bredvid andra i ljusbäraren. Hit kommer människor och tittar fascinerat upp på de gamla, gamla valven. Hit kommer också människor som drar i dörrar och känner om de kan komma in någonstans. Hit kommer människor som sitter länge och ber. Hit kommer människor som gråter. Hit kommer människor som planerar sitt bröllop. Hit kommer olika människor av olika skäl. Hit kommer människor som vill vara stilla en stund. Och människor som aldrig kan vara stilla. Hit kommer människor som vill låna en toalett. De är gamla och unga. Hela och trasiga. Ensamma och i sällskap. Några vill värma sig, några andra vill svalka sig. Många tänder ett ljus. Några tror, andra tror inte. Kyrkan är öppen.
Måndag. Tillbaka till Uppsala. Lyssnar på ett intressant samtal mellan Mikael Wiehe, Neta Norrmo och Mikael Ringlander. Beställer Gustavo Gutierrez ”Theology of liberation ” och Wiehes ”Sånger för högtidliga tillfällen”. Allt är som det ska bli.
Följer begravningen av påve Fransciscus. Förstås ett stort spektakel, men samtidigt något innerligt. Pratade med min vän P igår och vi kände båda att det är viktigt att fortsätta bära Ordet i Fransiscus anda.
I sin vapensköld valde Fransiscus att skriva in ”miserando atque eligendo” från en predikan av den helige Beda, där han kommenterar Jesu kallelse av tullindrivaren Matteus (Matt 9:9): Jesus fortsatte därifrån, och då han såg en man som hette Matteus sitta utanför tullhuset sade han till honom: »Följ mig!« Och Matteus steg upp och följde honom.
Det handlar om den unge Jorge Mario Bergoglios ödmjukhet inför sin egen kallelse, alltså att identifiera sig med tullindrivaren, i utkanten. Mottot kan sägas betyda ungefär att han såg på honom med barmhärtighet och sade: Följ mig.
Begravningsmässan följs på plats av fler än 100 000 människor. Ett vackert litet brödunder i sig utspelas nu när fler än 4000 präster och biskopar delar ut nattvardens bröd på Petersplatsen till de många, många människorna från hela världen som är på plats.
Begravningens agenda är 87 sidor lång, mässan ungefär 2,5 timmar. Ett vackert spektakel. Ett avslut för en människas gärning och vandring på jorden. Förhoppningsvis inte ett avslut på det som Ordet ville göra genom Fransiscus. Men, det kanske är upp till oss som är kvar?
En tydlig tanke avslutar begravningen. Efter att inledningsvis ha handlat mycket om de olika världsledare som är på plats, eller om sedvanligt direktsändningspladder om vem som ska efterträda….så har den långa kortegen givit plats för lite mer värdighet, stillhet och tystnad. Applåderande människor längs vägen och nu tas kistan slutligen emot vid Santa Maria Maggiore där marginalens människor, de som vi vanligtvis kallar DOM ANDRA, som hemlösa, fångar, invandrare, tar emot kistan och lägger blommor på den.
Apostoliskt. Pastoralt. Mänskligt. Som ett litet evangelium på något vis.