Omväxlande väder. Vackert. Löneadministration, CSN-koll och antagningsadministration. Ska också städa och måla. Semester. Bra. En dag präglad av häftiga skurar. Och en himmel som är en konstverk för den som ser.
Coldplay igen
Såg Coldplays tredje spelning av fyra den här sommaren. På Ullevi förstås. I regn. Men, det går inte att göra annat än att häpna över deras uttryck. Stort? Ja. Pretentiöst? Ja. Kärleksfullt? Ja.
Lite som kyrka på något vis. Liturgi.
Köln – London – Hamburg
Tågluff till London. För att träffa Marias syster. Åkte via Köln där vi stannade för att se domkyrkan och bekanta oss med Rhen-stranden. Väl i London bodde vi på The Highbury Centre och kryssade oss runt i staden med kollektivtrafiken. Hemresan stördes lite av den värsta sommarstormen någonsin i Holland. Så vi kom aldrig till Amsterdam som tänkt utan fick ett bonusdygn i Hamburg. Har kikat på magnifika kyrkor och konserthus. Ätit gatumat och fascinerat konstaterat att det bara var när vi skulle in och ut ur England som vi behövde visa våra dokument. Aldrig annars. Tillit fungerar fortfarande. Fina tio dagar. Tacksam. Noterar också hur väl klyftorna mellan människor syntes längs hela resan. Inte bara som vanligt, utan skarpare och klarare. Konstutställningarna vi såg i Köln och London underströk detta.
Något är väldigt trasigt mellan människorna. Och mellan människorna och Skapelsen.
Livet pågår
Det andra året på teologprogrammet är avklarat. Snart börjar tre veckors praktik. Intressant och lite skrämmande. Men först ska vi begrava en vän. Sen ska Ella ta studenten. Vägen fortsätter. Allt är som det ska bli.
En julhälsning
Till dig som haft ett fantastiskt år med massor av härlighet, kärlek och värme. Men också till dig som haft ett fruktansvärt år med motgångar, sorg och smärta. Även till dig som haft både härlighet och motgångar, som slank än hit och än dit. Till dig jag fick möta och lyssna på. Sitta eller gå bredvid. Som sade något som fick mig att känna. Som gjorde något som berörde mig. Som lärde mig något. Men också till dig jag inte mött än. Till dig jag saknar. Som jag inte träffat på länge. Som betyder mycket. Som brukar dela med dig av tankar och känslor. Men också till dig som sagt saker som gjort ont. Till dig som tror. Och till dig som tvivlar. Till dig som alla drar i just nu. Till dig som är ensam. Till dig som blivit ihjälkramad och till dig som törstar efter en kram. Till dig som står inför den stora gåtan och väntar på den sista vilan. Till dig som precis börjat livets vandring. Till dig som vet och till dig som tror.
Till dig hoppas jag att julen kommer. Allt gott till dig. Må din väg gå dig till mötes.
Du är den du kommer visa dig att vara. Du är den du är. Du är. Du är förlåten, förlåt andra. Du är befriad, befria andra. Du är älskad, älska andra.
Men, vem är jag att skriva det här? Ingen alls. Absolut ingenting. Precis som allting. Varför finns ens något, när det lika gärna kunde finnas inget alls?
Var inte rädd.
Allt är som det ska bli.
Det bästa har inte hänt än.
Vi är på väg hem.
Tillsammans.
Klarhet i det grå
Jag drog mig tillbaka. Behövde förstå vad som kallade. Vad det är sökandet som aldrig lugnade sig inne i bröstet ville mig. Behövde också läka efter det sista tokhetsiga varvet i prestationskarusellen. Som lärde mig en hel del, men också gav en del ärr. I snart två år har jag hållit mig på min kant. Det är ganska skönt. Att lite på avstånd gå igenom dagarna.
Just nu läser jag om en teologisk inriktning som kallas Radical Orthodoxy. Det är klargörande på många, många sätt. Egentligen går det inte riktigt att sammanfatta på något enkelt sätt. För mig så skapar de här teologerna klarhet genom att göra det tydligt att vår samtidskultur här i norr egentligen bara är en dålig kopia på religionen/tron. Modernitetens historia, och även post-modernitetens, gav oss normativa idéer som precis som religionerna försöker ge oss något att sträva mot, något att tro på. Men, utan en djupare koppling till Existensen. På filosofispråk så beskrivs det som entydigt varande eller immanens i sig själv. Meningen och värdet uppstår i en tillplattad verklighet där allt ska vara oberoende. Allt går att mäta och existerar i sin egen rätt. I vår tid kan vi se det i skenande indivualism och ensamhet.
Kapitalismen. Egoismen. Liberalismen. Övertron på juridiken och tillväxten. Vi skapade tro utan mening och mening utan tro. Det finns snart inget bortom här och nu. Omedelbar begärstillfredsställelse. Det förflutna är borta, framtiden också. Inget har konsekvenser. Vi självmedicinerar oss från denna tillplattade tillvaro. Alla på sitt sätt. Sitt sätt. Likt himlakropparna dras vi isär. På väg mot entropin.
Teologerna i den här riktningen visar en alternativ väg framåt. Genom att titta bakåt. Mot Platon och Augustinus. Genom att se Thomas av Aquinos tankar i nytt ljus. Genom att försonas med tanken att det måste finnas något transcendent för att det immanenta ska vara meningsfullt. Att det vi upplever i sinnevärlden (verkligheten) måste ha någon slags koppling till idévärlden (det vi inte kan se eller mäta). I kristen tradition kallar vi det Gud. Ibland håller det oss vakna om nätterna. Det kan få oss att göra olika saker för att slippa uppleva svindeln som kan uppstå i det existentiella glappet. Livets mellanrum som håller oss vakna om natten.
Någon gång ska jag försöka hitta ett sätt att förklara det här tydligare. Men, jag behövde pausa läsandet, eftersom det gör något med mig. Något jag behöver sätta ord på.
Versa est in luctum
Versa est in luctum.
My harp is tuned for sorrow.
Morgonens nyhetsflöde. Kapprustningen fortsätter. Vi är på väg. Vintern kommer. Så länge som vi förnekar det så kommer vi inte att kunna byta kurs. Det är ganska fruktansvärt att se det hända. Självmedicineringen gör att vår kultur är helt fast i sig själv och inte ser vilken väg vi slagit in på.
Jag fortsätter att studera. Ju mer jag läser, desto klarare blir det. En annan väg är möjlig, men den kräver tro. Vi måste tro på något. Något vi kan enas kring och sträva mot. Något större.
Musikstycket är skrivet av skrivet av Alonso Lobo på 1500-talet. Texten kan översättas ungefär såhär:
Min harpa är stämd i moll, för sorg
Min flöjt är de gråtandes röst
Ta hand om oss, Gud
Våra dagar är inget
Människor har känt existentiell oro i alla tider. Länge kunde människor hantera denna oro.
Multitasking är värdelöst
Idag har jag gjort något som präglat mitt liv alldeles för länge, nämligen för många olika saker samtidigt. Det är värdelöst. Jag tappar fokus. Hela omvändelseresan verkar förutsätta att jag tok-multitaskar för att komma ur det. Det känns som att det inte kommer att funka.
Människor och systemen vi bygger. Är liksom dömda att gå under så länge som de inte är rotade. Min tro är rotad. Den har nog alltid varit det, men nu har jag fått djupare insikt och tillit. Därför känns mötet med människornas system allt mer outhärdligt. För att kunna göra något positivt måste jag fortsätta göra något destruktivt liksom. Det går inte.
Det är något helt absurt i att jag ska lära mig att verka i det omätbara varandet genom att tokprestera i det mätbara görandet. Lite som att hela ohållbarhetsrörelsen sammanfattas i den tanken. För att kunna lämna det destruktiva måste jag destruera det. Världen, existensen och alltet fungerar nog inte så, men eftersom jag inte kan bevisa det måste jag gå galningens väg för att bli fri.
Så känns det.
Havet
Åkte till Halmstad för att fira fina vänner. Fick en stund vid en känd hamn och ett riktigt hav. Väldigt skönt, men lite kallt i vinden. Saknar havet. Alltid.
Tänk om
Tänk om Gud är energin som efter att den lämnat solen aldrig kan förstöras utan bara hittar nya vägar.
Tänk om Gud är kolatomen som inte kan förstöras.
Tänk om Gud är den där värmen som du känner i ansikten i klarblå dag i mitten av januari.
Tänk om Gud är det där skrattet som du inte kan låta bli att smittas av.
Tänk om Gud är den där pigga morgonen när alla andra sover och du får saker gjorda.
Tänk om Gud var den där goda middagen du bjöd på.
Tänk om Gud är det perfekta moll-ackordet.
Tänk om Gud är blicken du möter som inte behöver ord.
Tänk om Gud är värmen du känner när du hjälpt någon.
Tänk om Gud är modet när du vågar be om hjälp.
Tänk om Gud är den perfekta isen på sjön när du skrinnar ut.
Tänk om Gud är vågorna som slår mot stranden där du står.
Tänk om Gud är den gamla eken du sitter lutad mot.
Tänk om Gud är sucken som kommer när du tar den första klunken.
Tänk om Gud är orden “God natt, älskling. Sov gott.”.
Tänk om Gud är din mamma.
Tänk om Gud är låten som alltid får dig att dansa.
Tänk om Gud är killet i magen när du tar det modiga språnget.
Tänk om Gud är levlingen.
Tänk om Gud är jäsningen som får brödet att resa sig.
Tänk om Gud är författaren du läser.
Tänk om Gud är känslan av tillsammansskap i havet av människor framför den stora scenen.
Tänk om Gud är artisten på scenen.
Tänk om Gud är den spegelblanka kvällstystnaden i ljum kajaktur i augusti.
Tänk om Gud är den krispiga klarkalla morgonpromenaden.
Tänk om Gud är du i någon annans liv.
Tänk om Gud är den där ellipsen alla himlakroppar rör sig i.
Tänk om Gud är livets cirkulära flöden i årstidernas skiftningar.
Tänk om Gud är mellanrummet där saker kan uppstå.
Eller å andra sidan.
Tänk om Gud är nätterna du inte kan sova.
Tänk om Gud är punkan på cykeln på morgonen när du har bråttom.
Tänk om Gud är sjukdomen som inte ger sig.
Tänk om Gud är hotet och hatet och polariseringen.
Tänk om Gud är rädslan du känner för det okända.
Tänk om Gud är pandemin.
Tänk om Gud är pusselbiten som försvann.
Tänk om Gud är låten som alltid får dig att gråta.
Tänk om Gud är orättvisan som aldrig släpper människorna ur sitt grepp.
Tänk om Gud är den trasiga manicken du behöver betala någon för att laga.
Tänk om Gud är plutonium i en stidsspets riktad mot din stad.
Tänk om Gud är slaget som dödar en människa.
Tänk om Gud är paniken som får dig att sluta andas.
Tänk om Gud är det tomma kontot i slutet på månaden.
Tänk om Gud är tystnaden i ensamheten i ditt liv.
Tänk om Gud är gåtan du inte löser klart.
Tänk om Gud inte är svaret, utan frågorna?
Tänk om Gud är ett litet ord skapat av människor.
Tänk om Gud inte är något som existerar, utan själva existensen.
Kanske är det något att tro på, istället för att tänka på.
Något som varken går att fly ifrån eller prestera sig till.
Existensen. Tänk om du är en del av den.