Valde ett senare tåg. Eftersom jag behövde gå på ett möte. Missar nu konserten jag sett fram emot hela våren eftersom loket på tåget jag åker med gick sönder.
HELVETE!
Jag vet att jag alltid ska boka med ordentliga marginaler eftersom det inte går att vara helt säker på att komma fram i tid. Jag brukar göra det. Nu gjorde jag inte det. Så sjukt trött på att ha normaliserat dålig driftssäkerhet och förutsägbarhet. Så trött på att fatta dåliga beslut. Så sjukt och inihelvete trött på att ha nollkontroll på mitt eget liv.
Tågresorna kan dra åt helvete. Pendlandet funkar inte för mig.
Splittrad
Det är torsdag. Hittills den här veckan har jag:
- Åkt tåg mellan Örebro och Stockholm 8 timmar
- Varit näringslivsstrateg
- Varit W3D3-byråkrat
- Varit partimedlem och valt vilka som ska representera mitt parti på kommunlistan
- Varit samtalsledare och pratat med två ministrar
- Varit universitetslärare
- Varit mentor och rådgivare
- Varit PR-konsult
- Tvättat, lagat middag och styrt upp lilla barnets maratonvecka med dans
- Analyserat och försökt förstå varför lilla barnets blodsocker går hit och dit
- Sprungit 7,5 kilometer
- Sovit för kort och för dåligt
- Varit väldigt förälskad mest hela tiden och försökt vara nära henne jag älskar
Jag är splittrad. Vem är jag? Vad gör jag? Varför? Kanske kommer jag på det nån gång. Under tiden lär jag fortsätta ungefär så här. Möjligen med några tillägg och justeringar.
Dansens hus
Jag vill göra något annorlunda. Så jag köpte en dansföreställning till Ella i julklapp. Så igår checkade vi in på Scandic Continental, gick på Urban Outfitters, Scifibokhandeln och hängde på hotellrummet. Kallt i Stockholm. Middag på Vapiano och sedan gick vi till Dansens hus och såg ”Until the lions”. En makalöst intensiv och vacker dansföreställning signerad Akram Khan.
Tre dansare, fyra musiker och en timmes magisk dans. Väldigt, väldigt vackert. Ching-Ying Chen var helt fantastisk.
Ja, det var något annorlunda. Något jag gärna gör igen.
Totalt jävla mörker – eller en grej som inte är så rolig att bära
Ett föräldraskap som tas över av en sjukdom kan haverera. En förälder som inte har egenskaper som behövs för att hantera en kronisk sjukdom som förutsätter ständig kontroll, beräkning, förutsägbarhet och styrning riskerar att få en havererad relation till sitt barn. En effekt av det är att barnet riskerar att leva ett kortare liv.
Jag kan alltså förkorta mitt barns liv genom att vara mig själv. Jag måste bli någon annan.
Den vetskapen.
I rusningstrafiken stannar en människa upp och gråter en skvätt
I köttfloden av hetsande och stressade människor som försöker ta sig på och av pendeltåg och till och från en plattform genom en liten för trång passage samtidigt vid ett centrum i en kranskommun stod den här morgonen en människa plötsligt still och grät en skvätt. Det var en låt i människans hörlurar som påminde om en tid i livet, men också om en hund och gråtande barn. Summan av känslorna av ett föräldraskap som inte fungerat kom ikapp. Ett minne av den här videon och en kollektiv gråtfest i ett litet kök i mellansvensk mellanstor stad blev som ett skott i hjärtat.
Människan är jag.
Men, nu är jag framme på kontoret där jag ska jobba idag och göra minst en briljant föredragning.
Söndag 28 januari 2018, klockan 15:14
Har knådat ihop en deg bestående av jäst, vatten, durumvete, olivolja, flingsalt och mozzarella. Nu jäser den. Ska bli småbröd. Planerar för kvällens löpning på ett band på Kvarnen. Ska testa maxpulsen tror jag. Förbereder mig genom att sätta ihop en spellista med hetsig, arg och snabb musik.
Bortsett från detta är livet ungefär som vanligt.
Tretton år och superstressad
Hon är tretton år. Kan inte sova på nätterna. Har ont i huvudet, ont i magen. Har diabetes. Mamma och pappa har skilt sig. Storasyster har flyttat hemifrån. Hon oroar sig för betygen. För att inte komma in på rätt gymnasieutbildning. För att inte kunna gå på universitetet. För att inte duga. För att inte bli vuxen.
Hon är skärmberoende. Hon äter för dålig kost. Hon har en självupptagen pappa som jagar runt efter nån slags egen självkänsla och inte riktigt klarar av att lugna henne och skapa en trygg miljö att vara i.
ALLT FLYTER. ALLT.
Människor säger: Hon är tretton, det går över. Jag säger: Dra åt helvete!
Jag vill bara ta henne och fly nu. Från den här förbannade samtiden. Från den här iskalla platsen vi bor på. Från all idioti. Vi ska nån annanstans. Men…. så blir det inte. Vi saknar resurser. Vi behöver hitta ro och lugn i de sammanhang vi finns i. Som är allt annat än lugna.
Hennes mamma och jag försöker att få till möten med skolkurator och samtalsmottagningen. Hon har varit hemma en vecka nu från skolan. Min deprimerade, utbrända och ledsna trettonåring. Själv sitter jag på ett försenat tåg till Flemingsberg.
Jag är ledsen, trött och osäker. Samtidigt beslutsam. Det här förbannade låtsaspajaslivet vi lever måste upphöra. Allt kan inte få fortsätta att flyta.
Söndag
Söndag 14 januari 2018. Klockan är strax efter tolv. Jag har varit uppe ett par timmar. Gått på promenad med Vilda och läst underlag, kopierat texter och försökt tänka ut hur jag ska formulera om en del skrivningar i ett viktigt dokument jag jobbat med under en längre tid, och som nu ska ändras. Snabbt, omfattande och effektivt.
Nu gör jag frukost till Ella, som ligger och sover gott. Länge.
Jag har ont i bröstet och hjärtat rusar. Huvudet bultar och jag försöker samtidigt planera resten av dagen som innehåller städning, tvätt och en betygskonferens. Imorgon går tåget till Stockholm väldigt tidigt.
Livet, eller nej existensen, är en loop. Som Stefan Sundström fångat glasklart i ”Alla ska i jorden”:
Din tid den kom, och sen så for den
Du trodde livet var en loop
Men nu skymtar du en grop
Alla ska i jorden
Livet i ett Excel-ark
Sådär. Då har jag satt ramarna för första halvåret 2018. Ett ganska ohållbart liv. Som jag hoppas ska ge mig ro att hitta vägarna fram till ett liv som är mer hållbart. En fin tanke jag tänkt i snart tjugo år. En konsekvens av mina val är att jag minskar den tid som mitt barn bor hemma hos mig. Eftersom mina måndagar kommer börja så tidigt att jag inte kan ge henne rimliga måndagmorgnar.
Det måste jag sluta med. Omedelbart. Att offra den viktigaste tiden jag har.
GBG-Kiel
Trampade runt en dag till i GBG. Tröttnade på hålögda shoppare och fikade på Science Fiction-bokhandeln innan vi tog oss till Stigbergstorget, Bengans och Sjöfartsmuséet. Hängde där en stund, träffade en gammal vän och tog oss sedan på båten och till Kiel. Här är det fyra grader, fuktigt och gråregnigt. Men vi har det fint. Det går långsamt. Skönt.
Älska Majorna.
Vi hittade Nemo igen.
Fin utställning på Sjöfartsmuséet om människor som tvingas fly över hav.
Lämnar Sverige.
Det är fint att resa med Ella nu. Vi pratar och har det bra. På färjan hade de till och med bra vegomat nu. Världen förändras.
Lägger till i Kiel. Grått.
Det är skönt att komma hem. Det här är hemmahamnen. Borta.
Krokus på väg upp. I slutet av december. Ett annat liv är möjligt.
Vi gick och kollade en samlingsutställning med unga konstnärer på Stadtgalerie Kiel. Fint.
Kassettband.
Ett annorlunda musikstycke om en av mina favoritplatser här i Kiel.
Tände ett ljus i Nikolaikyrkan och tackade för att 2018 blir ett bättre år. Det svåra åren måste pausa. Eller ta slut nu.
Kiels fula citykärna förändras. Vattnet ska få ta mer plats. Det är oerhört rimligt. Mindre betong och asfalt, mer grönt och vatten.