Kategori: Att vara pappa

Vi ser inte helt stabila ut på uppvärmningen, men när domaren blåser igång första perioden är vi på tårna. Varken vi eller motståndarna lyckas etablera någon tyngre press, utan bollen rör sig nästan på handbollsmanér från planhalva till planhalva. Men det är vårt lag som gör målen. Med en stor portion tur och en gnutta skicklighet lyckas vi göra ett ryck och skaffa oss ett par måls marginal till vår fördel innan perioden är slut. Vi har visat oss vara en ganska obehaglig överraskning för våra motståndare och går stärkta i karaktären till pausvila.
I andra perioden mattas vi något. Motståndarna kommer tillbaka och börjar äta sig ikapp. Men precis när vi behöver stänker vi in ytterligare ett par mål och tack vare att perioden är fem minuter kortare än den första lyckas vi hålla undan. Efter matchen påstår motståndarna att de tagit det lite lugnt eftersom de inte ville krossa vår självkänsla eller fysiska hälsa. Måhända tog de det lite för lugnt, eller så underskattade de vår vinnarinstinkt.
Jag pratar om årets innebandymatch. När Huddinge IK:s F96:or ställdes mot sina föräldrar. Det finns stunder då föräldrar låter barnen vinna. Det händer i situationer under hela uppfostran. Det finns stunder när vi inte låter dem göra det. Ikväll var det en sån stund. Och om du tycker det verkar en aning opedagogiskt eller kanske burdust ber jag att få upplysa om att det här nog var vår enda chans att vinna mot tjejerna.
Klart vi tog den!
Min egen insats? Tung högerback med toppar och dalar. Ett mål och det är jag mycket nöjd med. Camilla var löpvillig vänsteranfallare och hade ett snyggt långskott som strök målvaktens bortre stolpe. Men likt Hanna var hon en plåga för högerbacken i motståndarlaget. Ella satt bredvid och hejade.
På sin storasyster.