Ella ligger och sover vid min sida. Vi slåss mot hostan och tröttheten. Försöker ta oss ur den nedåtgående spiralen av dålig aptit som fyller kroppen med syror. Vi ligger länge på morgonen. Noterar i periferin hur Camilla och Hanna tar sig upp och iväg till jobb och skola. Somnar om. Jag, som de senaste veckorna gått upp alldeles för hårt i jobbet, känner mig lycklig, ledsen, osäker och stark på samma gång. Nu ska jag göra det jag rimligen borde vara bäst på, ta hand om mitt lilla barn.
Nu väntar ett besök på Apoteket. Kanske också på Coop för att hitta saker hon vill äta.
Antibiotika, men B88 väntar?
Vårdcentraler och jag går inte ihop. Dels för att jag går dit med dålig inställning från början, dels för att sjukvårdens första försvarslinje ofelbart falerar i försvaret av mina barn. Ella har fått en tid 15:20. En tokstressad läkare springer in i lokalerna 15:50. Andfådd tar han emot oss och försöker lyssna på Ellas lungor. Sedan beställer han sänka, halsodling och urinprov. Vi fixar labbet och sätter oss för att vänta. En timme senare konstaterar han att Ellas sänka är hög, men att streptokockprovet är negativt. Med tanke på hennes diabetes skriver han ut Amimox, men uppmanar mig att åka till barnakuten om hon inte blivit bättre inom två dagar.
Diagnosen är fortfarande oklar. Jag tror på lunginflammation. Tror också att vi sitter på barnakuten eller B88 inom fyrtioåtta timmar eftersom Ellas blodsocker är svårt att kontrollera just nu och hennes aptit är obefintlig. Vi gjorde den här resan julen 2007 och det känns som att vi kommer göra den igen. Min mage säger det, och den brukar aldrig ha fel.
Det kanske till och med är önsketänkande, eftersom jag vet att de tar bra hand om Ella på B88. Att specialisterna alltid kommer kunna ta hand om mina barn på det sätt som deras diabetes kräver. Det sätt som Vårdcentralen inte klarar av, vilket jag innerst inne har förståelse för.
Mitt i februari
Går upp för att göra frukost. Börjar med att sanera köket i tjugo minuter för att kunna börja laga frukosten. Det är kallt. Sexton grader i köket. Tänder värmeljus för att få upp lite värme. Går och funderar över Ellas symptom (hon har hostat kraftigt i två veckor med sporadiska febertoppar och dålig aptit) och ställer diagnosen lunginflammation (igen). Så efter frukost tar sig Camilla an sjukvårdsupplysningen och vid tretiden träffar vi någon läkare.
Det känns som att februari redan varat för evigt. Så konstigt att det bara är den femtonde idag.
Ella om Star Wars
Ella och Hanna pratar lite Star Wars över kvällsmaten. Ella berättar pedagogiskt:
Dan Mål, han är jätteläskig.
Ella om sagoväsen
Alldeles nyss läste Ella och jag Herkules tillsammans som kvällssaga. Alltså, vi bläddrade i den superkorta barnboksversionen av Disneyfilmen… Ella har koll på sina sagoväsen visade det sig innan jag hann läsa.
Filoktetes är killen med älgbenen.
Älgben? I det antika Grekland? Well, varför inte?
Ella om Melodifestivalen (och trovärdighet)
Precis när Shirley Clamps hår fångas av fläkten och hon tar i under tonartshöjningen i sin ostiga schlagerballad ”Med hjärtat fyllt av ljus” kläcker Ella en klokhet (med ett tonfall som är lika upprört som besserwissigt):
Hon sjunger ju fel. Hjärtat är ju fullt av blod.
Och därmed är hela den första deltävlingen sammanfattad.
En eftermiddag med pappa
Ella har varit hemma i fyra dygn nu. Utan att lämna hemmet. Anledningen är en envis infektion i de över lufvägarna som yttrar sig i kruppig hosta och snorig näsa. Även en dissonant röst gör sig påmind om kvällarna. Men, idag tog jag med henne ut för att förena nytta med nöje. Ena bilen behövde tankas och sen svängde vi förbi min mamma där vi fikade, pratade och spelade spel. Tror att det faktiskt piggade upp oss alla en aning.
Nya ögon
Jag har blivit med glasögon. Optikern säger att jag ska ha dem när jag jobbar vid skärm. Vilket jag gör ganska ofta. Glasögonen ska göra att min tröttma och huvudvärk tar lite längre tid på sig innan den sätter in. Arbetsgivaren betalar och jag tror det kan funka. De är lätt korrigerade, ungefär som läsglasögon. Dessutom får de mig att se lite smartare ut.
Hanna ville också prova. Och goddamn, hon är inte någon liten flicka längre. Jag har närt en mörk intellektuell skönhet vid min barm.
Sen passade båda barn på att posera lite. Ella mest.
Ella om koncentration
Pappa, varför har du såna bucklor i pannan?
Frågan ställdes när jag koncentrerat rynkade pannan i samband med att gav henne insulin.
Hanna kämpar
Det ÄR jobbigt att spela innebandy. Särskilt när laget är utan ordinarie backar och en av de hårdast kämpande spelarna, min Hanna, är tjock i halsen och lätt hängig. Men hon kör på, tar korta byten och försöker vila så mycket hon kan. Det lönar sig.
I slutet av första perioden slänger hon in ett hårt skott från sin vänsterkant och bollen letar sig via stolpen in i mål. Det betyder att Huddinge kan gå till pausvila med 2-2. Hur det gick sen läser du här.