I december 2003 hände något som fram till igår förstörde mitt liv. Något som jag trodde jag bearbetat färdigt. Hanna lades in på sjukhus i ett akut tillstånd efter att ha gått med oupptäckt diabetes i månader. Hon var illa däran. Ganska förgiftad av sin egen kropp. Men det löste sig och blev vardag. En vardag som förändrade mitt liv mer än något annat. Och igår förstod jag hur.
I snart sex år har jag varit fast i oron. Drivkraften i mitt liv har varit rädslan. Väntan på samtalet från akuten, polisen eller någon annan. En oro som blev dubbelt så kvävande när Ella fick samma diagnos. Igår låste Atle Johansen upp de här känslorna i mig, genom sin berättelse om att vara pappa till ett sjukt barn.
Genom hans berättelse och livssyn var det som att flera tusen femkronor plötsligt rasslade ned i maskineriet. Hela den jakten efter det perfekta livet, jobbet, bostaden, Stockholm eller inte Stockholm…. allt har handlat om den här oron. Jag har mått illa av att gå till jobbet. Trots roliga arbetsuppgifter, underbara kollegor och allt annat jag har tillgång till och får betalt för. Eftersom jag har velat stå och hålla mina barn i handen. Mäta deras blodsocker hela tiden. Fixa och dona med insulin. Ge dem rätt mat. Hålla dem vid liv.
Jag har inte sett Hanna på riktigt sedan december 2003. Jag har varit orolig hela tiden. Koncentrerat mig på att hålla henne vid liv. Gått vilse i blodsockerkurvor och kosthållning. Och Ella har det varit så med hela tiden, eftersom jag visste redan i december 2003, när hon fortfarande var helt ny i Camillas mage, att även hon skulle få den här sjukdomen.
Jag har inte njutit av det fantastiska i att vara deras pappa. Istället har jag varit fullständigt livrädd. Hela tiden. Klart som tusan att jag blivit psyko. Men, nu har jag fått hjälp på vägen. Tillfälligheternas spel gjorde att jag fick hjälp att hitta lösningar för att ta tillbaka mina barn. Och bygga upp det liv jag under många år jagat febrilt, trots att det fanns här hela tiden.
Utan att veta något om vad som händer imorgon eller nästa vecka, månad, år… känner jag för första gången på mycket, mycket länge lust, hopp och tro. Jag vill vara med mina barn. Den kloka trettonåringen. Den underbara lilla prinsessan femåring. Men, jag vill inte vara det för att vårda dem och hålla dem vid liv. För att jag är rädd för vad som ska hända när jag inte är med. Jag vill vara det för att jag är deras pappa och att de fyller mitt liv med de allra viktigaste saker jag kan komma på. Jag vill vara det för att jag älskar dem mer än något annat. Och för att de älskar mig. Jag vill finnas där för dem nu, inte när jag är pensionerad.
Så min jakt på ett liv med mindre arbetstid och mer pappatid fortsätter. Men, jag har äntligen reclaimat känslan jag hade på BB i Örebro den 16 juni 1996. Det tog sex långa år att komma tillbaka. Det som har varit förstört är från och med nu en liten förändring.
Det är dags för ro istället för oro.
Fint i stan
På Centralbron mellan Gamla Stan och Riddarholmen utbrister Ella: Allt är så vackert här. Vi är på Gotland!
Orättvist mot Hanna
Trots att det är lönlöst och slöseri med energi tänker jag skrika lite: HELVETES JÄVLA DIABETESJÄVEL!!!
Hanna älskar sin innebandy och har talang. Spelar i ett underbart lag. Men när blodsockret inte vill låta sig kontrolleras får hon ibland alldeles för svåra förutsättningar för att spela. Det blir tungt och lite yrsligt. Segt eller orkeslöst. Det gör ont att se. Det enda vi kan göra är att försöka få blodsockret att ligga på en bra nivå, vilket blivit allt svårare den sista tiden. Inte minst på morgonen när matcherna ligger.
Det känns orättvist. Mot Hanna. Och det är inte mycket jag göra.
Innebandypremiär
Hanna och hennes lag vinner premiären mot Tullinge på ett vackert sätt genom att vänta 0-2 till 3-2. Det är alltid lite extra kul att vinna mot Tullinge. Derbykänsla plus att de har ett ruskigt bra lag och en mycket fin organisation i sin förening. Hanna spelade bra, men hämmas lite av smärta i knän och fot. Hon ska snart till en ortoped.
Pappan, dvs jag, är stolt. Mycket stolt.
Stänger för säsongen
Nu stänger vi ritbordet för säsongen. Det ska gå en höst, en vinter och en vår innan barnen kan sitta här i solen och rita igen. Men då kommer skratten höras igen. Högt.
Nya frågeställningar i livet
I dagens post låg ett litet reklamkuvert som öppnar upp massa nya frågeställningar för mig och min älskling att diskutera angående vårt stora barn. Och ett tiotal nya gråa hårstrån skapades genast strax ovanför mitt högra öra.
Två fina citat
Jag har två citat från dagen som gick. Två uttalanden som gjorde mig glad.
De riktiga supportrarna vet vad jag har gjort för klubben. Innan jag kom till klubben hade de inte vunnit på 17 år. När jag kom vann de tre år i rad…
Det är förstås Zlatan Ibrahimovic som svarar på en fråga om hur det känns att komma tillbaka till Milano och spela Champions League mot sitt gamla lag Inter. Bra svar tycker jag.
Pappa, jag tycker du ser cool ut idag.
Ella säger sanningen till mig precis innan vi kliver på moppen för att åka hem från dagis. Ella har koll på vad som är pördigt.
Pratar med barnen
Vi snackar med barnen på Skype. De har det bra hos Magnus och Sara. Ella är trött men vill inte sova. Ungefär som vanligt. Hanna ska kolla klart på Twillight. Ungefär som vanligt.
Stora barnet är begåvat
Hanna sitter på sitt rum och spelar gitarr. Tar ut Oasis ”Wonderwall” genom att kolla på Youtube-klipp. Spelar ackord med sjuor som om hon aldrig gjort annat. Första gången hon spelar gitarr. Musikläxan lär gå bra. Och jag är stolt och förvirrad.
Lördag efter löning i Huddinge C
Familjen Welander tog sig till Huddinge C idag. Tandläkaren kollade Ellas tänder, Hanna behövde nya skor till innebandyn, vi köpte gitarrsträngar eftersom Hanna spelar gitarr i skolan och gick runt och trängdes med andra människor. Eftersom det är lönehelg och den traditionella Huddinge IK-dagen var Huddinge C fyllt av allehanda aktiviteter. En åsna, två pojkband (Sten & Stanley och EMD), glassutdelande nallar i vuxenstorlek och en lukt av popcorn.
Ungefär så här såg det ut.