Den här bilden betyder jättemycket för mig. Det är Hanna som tagit den. Ella är i förgrunden och där bak går jag, mannen de kallar pappa. Vi är på Tylösand och det är sommar. En av de första dagarna på en semester för ganska länge sedan. Mitt under några av de värsta åren i mitt liv, men jag minns att jag mådde bra där på stranden. Eftersom jag för första gången på länge skulle få vara nära mina barn, utan massor av vardagsstress och hittepå i vägen.
Nu är det lördagkväll. Det har just blivit april och året är 2016. Hanna ska fylla tjugo och Ella ska bli tolv. Om tre månader. För lika lång tid sedan, men åt andra hållet, så berättade jag för Camilla, kvinnan barnen kallar mamma, att jag vill skiljas. Tre månader alltså. Tre månader av sorg, förtvivlan, jobbiga tankar och omgångar av kaos. Under de flesta dagarna den här tiden har jag inte kunnat vara närvarande i deras vardag. Jag valde att flytta ut hit till det fritidshus vi äger i Läppe. Jag gjorde det eftersom vi gick runt i tystnad och försökte vara så orimligt hänsynstagande mot varandra i den sårade verklighet jag tagit oss till. Så för att göra det lättare för alla att andas så klev jag ut ur vårt hem på Hamnplan.
Jag tror att det gjorde några saker lättare. Men, det gjorde också några saker svårare. Framför allt för mitt eget hjärta. Jag har suttit här ensam i mörkret under februari och mars. Timmar av ensamhet, i exil. Funderat på hur barnen mår, hur de ska tänka och känna kring mig och allt som händer just nu. Vi har setts under korta stunder inne i stan, men inte haft något umgänge som liknar det vi hade innan kaoset började. Jag har helt enkelt inte känt att jag funnits nära mina barn i en tid när jag känner att de borde haft tillgång till mig. Och den tanken har inte varit särskilt bra här i mörkret, i ensamheten.
För en vecka sedan kom de hit. De hängde med mig en hel kväll och en förmiddag. Vi pratade och allt var som vanligt. På ett bra sätt. De är som vanligt fina mot varandra, och jag vet att de i varandra har en styrka som bara två tvillingar som föddes samma dag, men med åtta års mellanrum, kan ha. Ett urstarkt systerskap. Det gör mig alldeles lycklig. Jag vet att de alltid kommer att ha det där bandet. Känner det starkt.
Jag har förklarat för dem att de får fråga mig vad de vill om separationen och allt som hänt. Om och om igen. Men, de rycker mest på axlarna och lovar att fråga om det är något. Den reaktionen har gjort mig osäker. Känner de inget? Är det bara mig de inte pratar med? Hur är det egentligen med dem? Såna tankar kan jag fastna i. Särskilt i långa sömnlösa stunder i ett fritidshus långt borta.
Men igår hände något. Ella, Camilla och jag var hos kuratorn och barnpsykologen på barnkliniken vi gått hos en längre tid för att prata om diabetes och föräldraskapet. Nu i separationen är kuratorn ett fint stöd. Jag tog upp de där funderingarna och kuratorn gjorde en blixtsnabb skiss på sin whiteboard. En skiss som förklarade hur de flesta barn tänker kring relationen mellan föräldrarna under en skilsmässa. Att det finns två band mellan Camilla och mig i den här situationen:
Kärleksrelationen som är bruten
Föräldrarelationen
Kärleksrelationen, förklarade kuratorn, är inte livsviktig för barnen. Föräldrarelationen däremot betyder allt. Det som gör barn osäkra och rädda i en separation är när föräldrarna inte klarar av att ha en fungerande relation som föräldrar. Klarar vi det? Ja. Jag vet att Camilla alltid kommer att vara en fantastisk mamma, och jag tror hon vet att hon kan lita på mig, pappan, också. När vi slipper kompromissa om våra alla olikheter och olika sätt att göra saker så kommer båda att växa som föräldrar. Det känner jag.
Om en månad är jag tillbaka i stan. I en ny bostad. Då börjar nästa del av livet. När jag ska bygga mitt eget liv. Flickorna som kallar mig pappa kommer vara viktigast i det livet. Och jag kommer att finnas där för dem och de kommer att finnas för mig. Så jag är övertygad om att det kommer bli något bra av oss alla. För jag tror, när vi går igenom tiden, att allt det bästa inte hänt än.
Samvetet är en stark sak
Jag har straffats med ett enormt samvete. Eller begåvats med ett. Den här veckan har det jobbat mer än någonsin. Idag har det liksom töjts till bristningsgränsen och kanske börjat att dra sig tillbaka. Fy fasen vad jag har gråtit idag. Jag bet ihop när jag tömde min garderob och fyllde ett gäng papperskassar. Men när vi skildes åt i trapphuset öppnades slussarna. Hon och jag. Vi kramade om varandra. Tårar. Satte mig i bilen. Kunde inte starta. De rann ur mig. Alla de här uppdämda känslorna. Hela vägen ut till stugan. Den knappa timmen det tog att köra. Som floder ur ögonen.
Skrev en status. Fick jättemånga stöttande kommentarer. Fortsatte gråta. Lyssnade på fin musik. Mer tårar. Kramades med hunden.
Dagen gick. Nu är det snart natt. Dags att gå och sova. Ensam. För första gången på 25 år. Jag vet att allt kommer att bli bra. För C. För barnen. Och för mig. Vi ska ta tillbaka livet. Lusten och glädjen. Och för att vi ska kunna göra det måste vi dela på oss. Jag känner det så starkt och därför har jag lämnat. Men just den grejen, att jag har lämnat, plågar mitt samvete. Jag har tvingat oss alla att möta det okända. En framtid som vi inte vet något om. Så länge som allt det där som ska bli bra inte har blivit det så kommer mitt samvete att påminna mig om att det var jag. Att det var jag som gjorde det.
Lämnade.
Kanske är det så att jag fått det här samvetet för att inte göra andra människor illa. Kanske inte. Jag har ingen aning. Men det har alltid funnits där. Hela mitt liv har massor av saker känts som de varit mitt fel. Både saker som varit nära och saker som varit långt bort. Men, den här gången finns det inget som kan mildra. Jag har lämnat. Så är det.
Och idag har jag flyttat ut. Jag hoppas att vi alla ska kunna börja andas lättare nu. Titta framåt mot det som ska hända, istället för bakåt mot det som redan hänt. Jag hoppas att allting börjar nu. Allt som ska bli bra.
25 år trött, ledsen och frusen
25 år. Sen krossade jag hennes hjärta.
Ja, vi ska skiljas. Ja, det var jag som tog initiativet. Ja, det är jag som lämnar. Ja, jag känner mig som ett as. Idag, 19 januari, känns det som att jag har åldrats ett par år. De senaste veckorna har varit ett känslomässigt kaos. Överallt och hela tiden. Viljan, tvivlet, samvetet, längtan, livet, barnen, mörkret, ljuset, magontet…. det där förbannade magontet som jag levt med hela mitt vuxna liv.
Den här morgonen har jag vaknat med massor av tårar på insidan av ögonen. Tog muggen hon gjorde till mig för några år sedan till frukosten. Inser att den fortsatta vägen kommer att bli förbannat jobbig. Vad är rätt, vad är fel? Om jag verkligen vill vara den bästa pappan, vad är det då jag ska slåss för? Hur tar jag reda på vad hon vill? För första gången i livet tvivlar jag på att jag kan vara en bra pappa. Den smärtan är ny.
Just nu utmanar jag en hel kultur. En samhällsnorm. Samtidigt som jag krossat hjärtat på den som varit den viktigaste personen i mitt liv de senaste 25 åren. Och som alltid kommer vara en av de allra viktigaste, så länge jag lever.
Idag är jag trött. Ledsen. Frusen.
Tack Ulla för brevet!
Jag fick ett brev. Ett riktigt brev med frimärke. Från en kvinna som inte känner mig. Brevet är en berättelse om tillit och vikten av att inte oroa sig. Åtminstone mellan raderna. Jag känner att hon inte vill läxa upp mig eller berätta för mig hur jag ska leva mitt liv, men ändå vill hjälpa mig genom att berätta något viktigt.
Och det blev viktigt.
Jag är 44 år nu. Mina barn har haft diabetes i 11 respektive 9 år. Hon som skrivit till mig är mycket äldre än så och berättar om hur hennes föräldrar hjälpte henne när hon som barn fick diabetes. I en tid när medicinsk teknik knappt fanns för att kontrollera blodsockret. Hon skriver om en tid när dagens överkonsumtion av allt – som godis, chips och snabba kolhydrater – inte fanns. En kort stund tänker jag att dagens kost och den tidens bristfälliga diabetesbehandlingar skulle leda till snabb katastrof, men sedan kommer jag tillbaka till det som står mellan raderna.
Oroa dig inte i onödan.
Lita på det du gör och dina barns omdöme.
Ta till dig den kunskap ni får.
Samtidigt utvärderar vi de första månaderna med CGM. Tioåringen har haft den och jag har äntligen fått de där kurvorna jag längtat efter i många år. Hej då gissningar och spekulationer, hej fakta. Men hej då också till att sova på nätterna. Hej istället larm och vibrationer flera gånger varje natt. Högt glukosvärde! Lågt glukosvärde! Från att ha varit ganska lugn och rutinerad känner jag mig om en nybörjare igen. Mer orolig, mindre tillitsfull. Jag måste lära mig att hantera den kunskap som den här nya tekniken ger mig. Den oro jag känner går rakt ned till mitt barn.
Som för länge sedan. I början.
Ulla såg den där stressen. Hon läste både på och mellan raderna om mig. Kanske också de krönikor jag skrev. Jag tror att hon förstod. För plötsligt landar ett brev på mitt hallgolv som är som en vänlig klapp på axeln. Orden i det där brevet tar sig in i mig. De som står tydligt och de som står mellan raderna.
De här sakerna är inte alltid så lätta att göra. Framför allt inte för mig som levt mitt liv utan att våga be människor om hjälp, utan som effektivt tar livets motgångar, sväljer ned dem och går vidare. Med en mage som värker lite mer hela tiden. En klok man sa till mig en gång: Det går inte att lita på någon som aldrig behöver hjälp. Det är snällt att be om hjälp. Någon gång kanske jag själv blir så klok att jag förstår allt det där. Som Ulla. Kvinnan som generöst sträckte ut en hand till mig genom att berätta om sitt liv. Under tiden ska jag försöka förstå och lita på tekniken samtidigt som jag ska låta bli att leva i en ständig reaktion där varje insulindos är en korrigering eller en konsekvens av något tidigare värde. Det här flipperspelslivet som kommit tillbaka är inte särskilt bra för någon av oss som hamnar i det. Vi glömmer det som är viktigt.
Det krävdes ett brev för att jag skulle komma ihåg det. Tack Ulla!
—
Den här krönikan publicerades i tidningen Diabetes, nummer 3/2015.
Att ha ont i magen
Mitt lilla barn, tioårigen, har problem med magen. Jag har just hämtat henne från skolan. Hennes magont ger mig magont. Jag oroar mig. Blodprover tagna men visade inget. Nästa vecka ska vi prata med kurator OCH göra ett ultraljud. Det senare känns så oerhört läskigt.
Sjuk mage
Ella har ont i magen. Nästan alltid kvällen före skoldagar. Eller morgonen när det är dags att gå iväg till skolan. Vi har försökt ta reda på om det är något i skolan som gör henne stressad, rädd eller på något annat sätt placerar det där onda i magen.
Nej. Hon upprepar nej.
Min magkänsla säger något helt annat. Men, jag når inte fram. Alltså får vi göra en sur magutredning på henne. Frågan är bara var, via skolsköterskan? Vårdcentralen? Barnmedicin där hon redan är patient?
Diabetesmonstret
Sitter med tårar i ögonen framför skärmen. Måste torka dem och åka iväg på ett möte. Jag gråter för att jag just gick tillbaka åtta år i livet. Delade en bild i en Facebook-tråd. En bild som visar mitt lilla barn sovandes i mörkret på avdelning B88 på Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge. Den första natten efter en jobbig dag när hon precis fått sin diabetesdiagnos.
Jag tittar på bilden och tas tillbaka till rummet. Det känns som att jag står där igen. En av de få stunder jag minns i livet när jag varit fullständigt närvarande. När jag känner mitt eget hjärta slå och uppfattar varenda ljud, rörelse och andetag samtidigt som tankar och känslor flyger fritt i rummet.
Kom tillbaka dit en halvtimme igår kväll när hon hade ett väldigt lågt blodsocker och jag satt bredvid henne och tvångsmatade henne med Dextrosol. Berättade om det på Facebook och fick jättemycket stöd. Visar den gamla bilden för den som hört av sig i Facebook-tråden.
Den påminner om det svarta. Om diabetesmonstret. Och om vad jag kan göra för att slåss mot det. Vara närvarande. Möta det istället för att försöka fly från det eller förtränga det.
Några rader om innovatörer, diabetes och mina barn
Sedan några månader har mina barn en ny diabetesbehandling. De får förstås fortfarande insulin, men nu i en smart insulinpump, Omnipod. Jag har länge velat att de ska prova insulinpump istället för sprutor/pennor, men de har vägrat ha en traditionell pump i bältet med en slang in i magen. Men, när möjligheten att prova Omnipod kom tog de chansen. Omnipod är en pump som sätts direkt på kroppen. Slangen sitter under själva podden och de bär den på magen eller överarmens baksida. En pod sitter i tre dagar, sen byts den ut.
Har deras blodsocker blivit bättre? Ja. De första månaderna gick bägge barnens HbA1c ned. Nu har de haft sommarlov, och då har de gått upp. Men det brukar de göra, pga av ändrad dygnsrytm och ändrat ätande.
Omnipodden har en liten handdator som också fungerar som blodsockermätare. Insulindoserna går att ställa in oändligt mycket mer finjusterat än med sprutor/pennor och det går att räkna kolhydrater i mätaren. I takt med att de (och vi, deras föräldrar) lär oss att leva med den här tekniken, desto smartare använder vi den. Det är bra. Mycket bra.
En kort tid efter att barnen gick över till Omnipod fick vi också chansen att prova en helt ny blodsockermätare. Det är MODZ, en innovation som Carina Rajala och hennes kollega Salla Koski arbetat fram i Finland. En helt makalös blodsockermätare där fokus ligger på gränssnittet och användarupplevelsen. För att göra en kort sammanfattning för dig som inte har diabetes kan jag säga att skillnaden mellan en traditionell blodsockermätare och MODZ är som skillnaden mellan en gammal mobiltelefon från 1995 och en smartphone från 2014. Ungefär så. Carina och hennes kollega har gjort själva användandet av mätare till en kul upplevelse. Enkelt och mänskligt, det handlar om färger, former och att göra mätningen lite roligare. Lite spelifiering (gamification), delande och Angry Birds. Allt är bättre i en MODZ. Inställningar, använding och uppföljning.
Bara en sån enkel liten detalj att varje mätning går att logga och skicka med SMS till andra personer. Hade jag haft glädje av alla år av oro och ångest i förskola och grundskola.
Jag dubbelgillar innovationen MODZ och önskar (och tror) att även de andra tillverkarna av såna här produkter kommer ta efter. Gör om gränssnitten. Nu. Båda mina barn testade MODZ ett par tillfällen och gillade den skarpt. Nu kommer de inte att använda den då Omnipod-systemet förutsätter att vi använder en annan mätare. Men jag uppmanar Ominpod (och alla andra företag som gör pumpar och annan teknisk utrustning som hjälper flickor och pojkar, män och kvinnor med diabetes att leva sina liv) att titta på hur MODZ gjort
Det svåra ordet barnperspektiv. MODZ är ett strålande exempel på en produkt som inte funnits utan barnperspektiv.
Mina barn och jag ser fram emot att bättre gränssnitt, roligare mätning och uppföljning och enklare delningsfunktioner. Förhoppningsvis också integration via appar in i mobilen. För mig som inte ens är intresserad av teknik har de senaste månaderna varit hoppfulla när det gäller barnens framtid. Fler såna här innovationer kommer göra deras liv bättre. Så till er som tänker, funderar, testar, riskerar och utvecklar de här innovationerna – tack för det.
Tack är ett litet ord i sammanhanget, men jag hoppas att ni förstår att ni behövs. Oavsett hur det går för era färdiga produkter rent kommersiellt.
Några rader om att vara pappa till Hanna arton år
Jag har nog aldrig varit lyckligare än den där söndagen i juni 1996. 16 juni. När hon föddes, min dotter Hanna. Jag har nog aldrig varit räddare en de där två dagarna senare när en trött AT-läkare sade att hon hade hål i hjärtat och att jag skulle ta henne till ultraljud.
Det är lite så det har varit sedan dess. Lycka och rädsla, hand i hand. Det där hålet läkte och nu när Hanna fyller arton är det dags för mig att skriva ned talet jag inte får tillfälle att hålla. Eller inte vågar. Jag är en skrivande människa.
Är det en klyscha det där om att livet inte blir det samma i det ögonblick en man blir pappa? Nej. Från det där ögonblicket på förlossningen i Örebro fick mitt liv mening på djupet. Och ja, jag har varit beredd och kommer alltid göra allt jag kan för att hjälpa till, stötta, lyfta upp, krama, stärka… eller bara älska. För det där med att älska någon förbehållslöst, utan krav och utan något syfte har jag lärt mig under de arton år jag fått kalla mig Hannas pappa.
Det betyder inte alltid att jag gjort saker som hon gillat. Jag har ryckt upp henne med rötterna. Två gånger. Från den underbara miljön hos Ingegerd i Nasta till ett stökigare Myrängen. Från vännerna, innebandyn och pulsen i Huddinge till helvetes-Örebro och fucking-OP-skolan. Någonstans djupt inne mig känner jag att jag gjorde rätt. För min egen skull, och för hennes. Livet är inte logiskt.
Man måste dö några gånger innan man kan leva, som en sångare sjöng en gång.
Det har funnits stunder jag varit livrädd. I kulverten på dåvarande RSÖ på väg till det där ultraljudet. Helt ensam. Ditt barn har hål i hjärtat, vi måste undersöka det. Mitt uppdrag var enkelt, rulla henne i den där transparenta plastbädden till ultraljudsundersökningen. Stark som en björn, manlig som en superhjälte? Nej, snarare livrädd som en liten ensam ankunge bärandes på det sköraste som går att tänka sig. Åtta år senare och de där sekunderna när Camilla ringer mig och panikgråter och hulkar fram något iltransport till akuten och diabetes och jag hör samma panikgråt från Hanna, som sitter bredvid i bilen. Minuterna i taxin från Näringsdepartementets lokaler på Jakobsgatan till Huddinge sjukhus. En liten vardagsepisod när hon cyklade iväg på sin trehjuling från vårt lilla radhus på Ronnebygatan hela vägen ned till Parkhallen utan att vi visste var hon var under några minuter som kändes som en evighet.
Men, det var aldrig värre, eller gjorde aldrig mer ont när hon vägrade prata med mig. De där dygnen efter att vi berättade att vi skulle flytta tillbaka till Örebro. Minnet gör att jag gråter. När jag gjorde mitt barn så ont att hon vägrade prata med mig. När jag trodde att hon skulle hata mig för alltid.
Värdelöst. På riktigt.
De här känslorna. Det handlar om den där kärleken. Paniken jag får av att känna att mitt barn inte vill ha mig. Kanske den mest egoistiska känslan av alla? Jag vet inte. Men hon är det viktigaste jag har. En av de två finaste saker jag gjort, eller fått uppleva (den andra kommer jag skriva en annan text om, 16 juni 2022). Tacksamheten jag känner för att det blev vi. Att Camilla och jag fick bli Hannas mamma och pappa. Jag kan inte beskriva den tillräckligt.
Jag har sett henne lära sig gå på en gräsmatta på Närkesslätten. Missade stunden hon lärde sig cykla på en gräsmatta i Bodträsk by, men var med efteråt på gatorna i Stuvsta. Jag har spelat mig igenom Halo tillsammans med henne. Vi har skrattat rått när vi fäller varandra i PES eller FIFA. Hon krossar mig på några sekunder i COD. När hon ramlade och slog sig bad jag henne att ställa sig upp och komma till mig för att få tröst. Vi har spelat gitarr tillsammans. Piano. Vi delade fotbollslag i flera år. Jag har tagit tusentals bilder av henne och hennes kompisar i Stuvsta IF F96 och Huddinge Hockey Innebandy F96. Vi har varit på turné och kollat Springsteen i Oslo och nu senast Håkan Hellström i Göteborg. Hon har lärt mig upptäcka ny musik och nya filmer och jag har försökt betala tillbaka med mina favoriter. Från den där dagen hon satt på mina axlar och öste för fullt när Nicke och Mojje spelade i Vasaparken. Sedan de där sköna showerna med discosoulsvänget tillsammans med Ola & Gorillan.
Du får inte stoppa köttbullar i näsan, Marcus.
Det är så härligt att bara tänka på detta. Jag hoppas och tror att det här kommer att fortsätta. Är jag redo att släppa taget och låta henne flytta och bygga sitt eget liv? För några år sedan hade jag skrikit högt i panik, NEJ! Men något har hänt. Jag har blivit klokare och tryggare. Sanningen är att jag aldrig haft något tag att släppa. Hanna är sin egen. Från dag ett har hon gått sin egen väg. Den är inte rak. Nej, den har svängt hit och dit och det har varit ganska mycket uppför. Diabetes, tandreglering från helvetet, polyper, halsmandlar och allt det andra. Vi har vunnit matcher och förlorat. Jag har sett henne på scener och blivit stoltare än ordet räcker till för. Vi har rest. Både i tanke och handling.
Men nu är hon sin egen. Vuxen. I höst kommer hon att rösta för andra gången. Vi har börjat prata om de stora frågorna. Om idéerna och tron. Om alla människors lika värde och det faktum att det är olikheterna som är intressanta. De samtalen är fantastiska i all sin enkelhet. När vi kommer fram till att vi inte vet. Och att det finns mycket att upptäcka. Hon gör mig mer öppen och ödmjuk. Att jag får vara med och prata om detta med henne är oerhört stort. Mitt i det lilla, liksom.
Jag vet inte vilken del jag har i Hanna. Det jag vet är att jag aldrig kommer släppa taget om känslan av att jag är beredd att alltid stå där jag behövs. Framför, bakom eller bredvid. Jag kommer att kramas, hålla handen och jag kommer att gråta. Floder i glädje och sorg. Som de där två smärtsamma bilturerna mellan villan i Stensängen och jourveterinären vid Roslagstull. När den döende hamstern Puma skulle få hjälp. När jag sätter på en spellista med lugna låtar för att det ska vara behagligt ljud i högtalarna i denna jobbiga stund. När jag själv börjar gråta och försöker dölja det, istället för att vara den där urpappan jag tror att hon behöver. Jag tror ingen av oss kan lyssna på Band of Horses ”The Funeral” utan att minnas den här stunden. Jag trodde jag hjälpte. Men kanske skulle det varit tyst.
Jag kommer att finnas där så länge jag lever. Nära eller på avstånd. Men, jag kommer aldrig att bli den där stabile Stålmannen. Jag får finnas där som mig själv. Ofta orolig och rädd. Ibland knasig. Alltid stolt. Eftersom jag älskar mitt barn. Mitt stora fina barn.
Om jag hade hållit det här talet hade jag avslutat så här:
Hanna!
Du är en viktig människa. För alla som möter dig och låter sig beröras. Vi är några som är beroende av dig. Din mamma, din lillasyster, din pappa. Dina mor- och farföräldrar, kusiner och andra släktingar. Dina vänner. Det har aldrig handlat om att ha flest. Men de du har är bäst. Och det är rättvist. Livet fungerar så att det en människa ger får hon också tillbaka.
Du kommer nog att fortsätta leva ett liv där du får tillbaka. För du är en alldeles unik och fantastisk människa. En generös klippa att lita på. Ett ljus. Jag är stolt och tacksam över att det blev jag som fick kalla mig Hannas pappa. Och det kommer jag alltid göra. För det finns inget finare jag kan kalla mig.
Men nu håller jag inte det här talet. Istället är det en text. Så jag slutar med att citera en gemensam inspirationskälla, Håkan Hellström. Han har skrivit några rader som jag känner blir en bra avslutning. De avslutade hans fantastiska konsert på Ullevi för en vecka sedan. Och jag älskar den här texten. Jag förstår att det inte kan vara glasklart för någon annan, men för mig sammanfattar den vad jag känner för att vara pappa. Tack Hanna för att det blev jag.
Jag vaknade en morgon, från en dröm jag hade
Jag drömde att jag kunde sjunga, men det kan jag inte
Jag gick ut en kväll, för att känna lukten av våren
För jag trodde att jag kunde känna igen, men det kan jag inte
Universum är ett monster, men det har skonat dig och mig
Och jag gör vad som helst för att få ditt liv att verka bättre
Bättre..
Bättre..
Ibland är en lögn det finaste man har
Men det här är ingen lögn. Varenda ord är sant. Och jag är världens stoltaste och mest tacksamma pappa.
69349
Tillsammans med 69347 andra var jag med Hanna på Ullevi och kollade på Håkan Hellström i lördags. En fantastiskt fin upplevelse på så många sätt. Mest glad är jag för att jag fick chansen att gå på en riktigt bra konsert tillsammans med min dotter. Ett minne vi kommer att dela för livet. Kvällen då en svensk artist satte publikrekord på Ullevi.
En fantastisk spelning på alla sätt.
Och den hår låten håller på att bli min nya nationalsång. Det kommer aldrig vara över för mig. En fin sång om att leva.