Ligger i sängen på landet. Har haft en fin helg med goda vänner från Stuvsta. Ella har hängt med sin bästis Vilma. Jag är lite trött. Lite ledsen och lite sur. Har ingen lust att åka tillbaka till stan. Veckan som kommer kulminerar den här idiotisommaren som jag planerat så fantastiskt dumt. Idag är det officiellt höst och OpenART stänger. Loppet är kört nu. Jag brände upp en sommar till utan att vara ledig.
Här och nu säger varenda cell i min kropp – LIGG STILL! Men, jag reser mig och packar ihop. Det är dags att vända tillbaka. Till det som många kallar verkligheten.
Overkligheten alltså.
Det här med politik
Jag är medlem i två politiska partier. Igår kväll ringde en kvinna som är engagerad i ett av dem. Det partiet har börjat sin process med att hitta kandidater till de olika valen nästa år – riksdag, landsting och kommun. Det visar sig att någon har nominerat mig som kandidat till Riksdagen och Landstinget, som representant för det partiet. Jag avböjde direkt eftersom jag:
- Inte är aktiv medlem
- Inte är förankrad i partiet
- Inte är beredd att äventyra mitt företagande
- Inte är beredd att stressa ännu mer eller avskärma mig ännu mer från min famiilj
Någon gång i framtiden kommer jag ta det här steget. När är oklart. Jag känner mig både smickrad och lockad över någon faktiskt sett mig och velat föra fram mitt namn i en sådan här process. Men inte här och inte nu.
Att bryta ett missbruk
Försöker avsluta en treårig sejour med Losec. Så här fyra dagar utan tabletterna är resultatet att det som tidigare bara gjorde ont i magen nu också gör ont i hela strupen upp till svalget. Dessutom luktar hela jag som en syrafabrik. Försöker dock hänga i. Tänker att om jag tar mig igenom de kommande fyra veckorna utan Losec, då är jag färdig med den medicinen för ett bra tag framöver. Stresstest, liksom.
Äsch
Jag fortsätter driva företaget ett tag till. Gjorde ju vinst andra kvartalet också.
Jag ska inte driva företag eftersom jag hatar siffror.
Jag ska inte driva företag eftersom jag hatar siffror.
Jag ska inte driva företag eftersom jag hatar siffror.
Jag ska inte driva företag eftersom jag hatar siffror.
Jag ska inte driva företag eftersom jag hatar siffror.
Jag ska inte driva företag eftersom jag hatar siffror.
Jag ska inte driva företag eftersom jag hatar siffror.
Jag ska inte driva företag eftersom jag hatar siffror.
Jag ska inte driva företag eftersom jag hatar siffror.
Jag ska inte driva företag eftersom jag hatar siffror.
Jag ska inte driva företag eftersom jag hatar siffror.
Jag ska inte driva företag eftersom jag hatar siffror.
Jag ska inte driva företag eftersom jag hatar siffror.
Jag ska inte driva företag eftersom jag hatar siffror.
En lång väg tillbaka
Dags att ta sig tillbaka till möten och seminarier. Efter att ha sovit ut tar jag en lång promenad runt de norra delarna av Visby innanför muren. De vackra gränderna, konstutställningen i domkyrkan, dofter och färger i Botaniska trädgården och så strandpromenaden. Sköna intryck innan jag tar mig tillbaka till de mer befolkade stråken vid Almedalen, Donners plats och Hästgatan där jag träffar en annan förnyelsebyråkrat. Vi funderar på att starta någon form av poddcast. Kan bli något.
I kyrkan stod ett skepp där människor lagt lappar där de skrivit saker de vill skicka med skeppet. Oro, ångest, kärlek, lust, glädje och mängder av andra känslor. Ett skepp kommer lastat. Med liv. Jag skrev en egen lapp med darrig handstil. Blev ganska berörd av de där lapparna.
Att bli liten en stund
Fem dagar in i Almedalsveckan. Behovet av andra ljud är stort. Tofta är en bra plats att fly till. Att bli liten. Sitta en stund. Kisa in i solnedgången. Lyssna på vågorna. Räkna sandkornen. Försöka tömma huvudet.
Sex veckor ensam
Nu har det gått drygt sex veckor sedan jag isolerade mig vid mitt skrivbord hemma på Hamnplan. Känns som sex år. Intressant och lärorikt. Kommer aldrig utsätta mig för något liknande igen. Åtminstone inte när jag förväntas kunna arbeta och vara produktiv samtidigt. Status efter sex veckor:
- Självförtroendet lågt.
- Självkänslan låg.
- Smärtan i bröstet och huvudvärken gör att jag funderar på vad det är i mitt sätt att leva som kommer döda mig – hjärtinfarkt eller stroke?
- Jag tror att jag levererar, men får för lite feedback på om jag gör det eftersom de jag jobbar åt/med inte sitter här i lägenheten.
- Jag borde vara på väg att fasa ut jobbterminen nu, men istället är det mer intensivt än någonsin.
Planering. Är inte min grej. Just nu betalar jag ett visst pris för det. Men, å andra sidan, jag är halvvägs till skolavslutningen och får avlösning. Och med lite tur har valpen Vilda nu blivit så pass rumsren att jag kan flytta tillbaka till kontoret om någon vecka. Det finns alltså hopp. Heja.
Människor är framtiden – det är strategisk kompetensförsörjning
Strategisk kompetensförsörjning. Ett begrepp som handlar om hur arbetslivet ska återskapas, människor få lön och i grund botten är ganska sorgligt. Jag har just plöjt igenom en rad dokument som handlar om detta. Människosynen är trött, teknokratisk och passiv. Flickor, pojkar, kvinnor och män reduceras till små myror eller kugghjul vars roll bara är att bidra till ökad produktivitet.
Nu ska jag ta all den här kunskapen och skriva en strategi. Jag hoppas verkligen kunna föra in några nya element till de som ska fatta beslut om den strategin. Det här mantrat om att unga människor ska utbilda sig till något arbetsmarknaden/näringslivet efterfrågar måste få sällskap. Av något nytt. En vilja att bidra till att den arbetsmarknad och det näringsliv våra unga förtjänar utvecklas på ett bra sätt. Vi kommer inte skapa en framtid genom att göra som vi alltid gjort. Vi måste utmana och låta tanken, kunskapen och handlingskraften utvecklas.
Unga människor behöver verktyg för att driva sin egen utveckling. Mycket mer än en kort industriförberedande utbildning. Tänker jag. Men, det är inte antingen eller. Det är både och. Synd att individperspektivet, friheten och lusten helt saknas i alla dokument jag läst hittills.
Jag ska göra vad jag kan för att föra in de sakerna i det här arbetet. Så att den där passiva reproduktionen kan kompletteras med lite framtid också.
En vecka med hundvalp
1. Det är fantastiskt skönt att få vara ute så mycket. Solen skiner hela tiden.
2. Jag kan inte jobba längre, för Vilda tuggar på allt när hon är vaken. Kan bara jobba när hon sover eller någon av de andra familjemedlemmarna är hemma.
3. Ensamheten. Har aldrig varit mer påtaglig. Men några fina jobbmöten har ändå gått att ha här hemma på Hamnplan.
4. Hund-Jobb 3-0
5. Nöjd med beslutet? Ja.
6. Nöjd med min planering? Nej.
7. Hur får jag energi att vara vaken längre på kvällarna så jag kan jobba?
8. Det är kul att ha hund. Men, kräver fokusering.