Började dagen med ett mycket bra möte. Tre timmars diskussion med beslutsfattare, tjänstemän och företagare om utveckingsfrågor. Öppet, förhållandevis prestigelöst och inspirerande. Jag fylldes av idéer och lust att arbeta. En skön känsla som återkom för första gången på ganska länge. Sen tog förmiddagen slut och jag gick iväg på nästa diskussion.
Där stod ytterligare tre timmar på programmet. Fler utvecklingsfrågor, ännu fler deltagare. Men när en forskare sakligt och länge redogjorde för utvecklingen i en annan del av Stockholm (jag vill inte hänga ut någon, men det handlar om ett ganska välkänt område i nordvästra Stockholm som förknippas med IT, teknik och ett högt hus med glasfasad) inte inneburit något för att göra det bättre för de som bor där blev jag alldeles bedrövad. På punkt efter punkt visade forskaren att utvecklingen och dess positiva resultat helt och hållet isolerades ifrån de boende i området. Att de boende på de flesta sätt fått det sämre under samma tid som den del av området som utvecklades fick det bättre och bättre.
Det känns som att samhället utvecklas primitivt och organiskt. Kanske är det bra, men när det känns som att dumhet gör att tillväxt inte ges utrymme att sprida sig är det inte bra. Inte bra alls.
Sen åkte jag för att hämta Ella på dagis, lite tidigare än vanligt eftersom personalen skulle ha APT.
B.S.
Tidigare i min karriär var jag ambitiös och trodde att jag skulle bli bättre på mitt jobb om jag hade koll på dagensmedia.se. Idag gjorde jag ett återbesök för första gången på något år. Fastnade bland annat för den här ingressen:
Andreas Morne, vd på Abby Norm, har tröttnat på alla självutnämnda experter som lobbar för sina särintressen när branschen söker svar på frågan om hur man maximerar sina kommunikationsinvesteringar i det nya medielandskapet.
Sen insåg jag:
- Att jag inte har de där ambitionerna längre.
- Att bullshit aldrig blir värre än när den konstrueras av kommunikatörer.
- Att jag lugnt kan ha koll på helt andra saker även framöver.
Så gick en förmiddag
Först tidig morgon med frukostmöte för företagare. Sen skriva referat från samma möte. Så gick den här förmiddagen.
Skeppet sjunker men det finns ingenstans att hoppa
Jag är trettioåtta år. Genomlever min tredje djupa lågkonjunktur som arbetstagare. Det blir nog den sista. Livet som arbetstagare var en dröm när jag var sjutton. Ta ett jobb, tjäna pengar, skaffa en bostad och sen är livet ditt. Så såg mina naiva ögon på möjligheterna. Nu, tjugo år senare är jag trött på hela skiten. Trött på att anpassa mig till döds för en lön som gör att jag precis klarar av boendekostnader och att hålla mina barn hela och rena. Trött på att i varje ekonomisk samhällssvacka gå igenom omorganisationer där jag eller någon jag bryr mig om tvingas lämna arbetsuppgifter.
Jag är bra sugen på att lämna det sjunkande skeppet. Det jobbiga just nu är dock att det är hela världen som är skeppet. Det finns ingenstans att hoppa.
Barnet mår bra
Ella har följt med mig till jobbet. Hon skapar whiteboard-konst för fulla muggar. Blodsockret ligger ok. Hon blir nog deporterad till dagis efter en lunch hos köttclownen.
Molnen börjar skingra sig
Det börjar hända saker på fotograferingsfronten efter en lång period av kreativt lågtryck. Om några veckor ska jag göra en ny session med LipFish och säsongens första bröllopsförfrågan har kommit. Känns som att suget börjar komma tillbaka.
Är trött på Stockholm
Stockholm fungerar inte. Anledningen är enkel. Staden och dess kranskommuner styrs av människor som inte klarar av att lyfta blicken från det egna navelluddet. Jag vill påstå att Stockholm inte kommer funka förrän antalet kommuner i Stockholms län minskats till EN. Det visar sig gång på gång på gång att de som styr länet på vårt uppdrag inte klarar av att fatta kloka beslut för regionen. Politikerna värnar SIN kommun. Vilket känns ganska långt ifrån verkligheten.
Därför blir det aldrig någon ordning på infrastrukturen. Därför är vi inte så bra som vi kan vara på nyföretagande. Därför blir boendemiljöer allt mer segrerade och delaktigheten allt mindre.
Sveriges dyraste område att bo i på alla sätt styrs tyvärr sämre än de flesta andra städer i Sverige. Allt på grund av ineffektivitet och det faktum att kortsiktiga politiska beslut som förväntas leda till förnyat förtroende snarare än utveckling fattas på helt fel grund.
För mig återstår snart bara två val: bli politiker och försöka göra något för att påverka eller flytta härifrån.
I en bil på väg hem
Under de fem timmar det tar att åka från Mora tillbaka till Stockholm hinner min kropp återanpassa sig till vardagen. De tre dagarna i Mora gjorde gott. Ett enkelt liv med tydliga uppgifter och riktiga känslor. För varje mil vi närmar oss Stockholm börjar hjärnan snurra runt och magen sluta sig. Så lagom till jag kommer fram till de tre filerna vid Upplands Väsby har jag lätt ont i både huvud och mage igen. Tankar om orsak och verkan kring alla ogjorda saker av mer eller mindre viktig karaktär är tillbaka.
Då vet jag att jag har kommit tillbaka hem igen.
På jobbet
En vanlig dag
Idag har jag gjort ungefär sjuhundrafemtio kopior i ett kopieringsrum. Och så har jag tömt diskmaskinen på jobbet två gånger eftersom jag har kaffevecka. Dessutom hann jag fylla trettioåtta och få kalsonger, strumpor och tårta av världens finaste Ella, världens finaste Hanna och världens allra finaste Camilla.