Overkligt
Det är en overkligt vacker vinterdag i södra Stockholm. Jag sitter hemma och jobbar eftersom Ella är hostig idag. Hon låter som en hund och jag skriver protokoll, gör ett julkort och svarar på offerter. Saker börja lösa ut sig. De senaste veckornas tokstress är över. Jag är ikapp. Ett bra samtal med min fantastiska chef fick mig att förstå att jag faktiskt bidrar med bra saker även om jag själv inte förstår/tycker/ser det alla gånger. En jobbig period med omorganisation på jobbet är över och den tråkiga känslan av att jag kommer förlora några fantastiska människor i min vardag går nu över i att jag ser fram emot att möta dem på andra sätt framöver.
Jag känner mig overkligt närvarande idag. Här och nu är mixen bra. Överallt där jag rör mig finns fantastiska, kreativa och kunniga människor. Och nästa år kommer jag vidga cirklarna när jag går ned i lönearbetstid till 75 procent för att en vecka varje månad utveckla mitt eget företagande som fotograf hos fantastiska Jenny och Birgitta, två av Sveriges allra skönaste designers i en lokal vid Hägersten/Telefonplan.
Så nu känns det bra att ta med Ella ut i den krispiga kylan för att hämta paket från Tyskland, äta lunch, köpa gokaffe på världens bästa Mi Piace, hämta upp färg till våra golvlister och bländas av den fulländade decembersolen.
En ful dag
Idag var det en ful dag. Förvisso gjorde det ymniga snöfallet sitt för att fina till mina kvarter, men dagen var ful. Sov för lite, vaknade för tidigt, skulle hinna för mycket. Sur och tvär. Ett nytt avsked på jobbet. De gör faktiskt ont ibland. Hinna fram och tillbaka för att hämta grejer, lämna bilen, dörrar som inte går att öppna i offentliga miljöer. Tåg som är försenade. På den vägen var det. Tills plötsligt ett litet takras på kanske nån liter snö föll ned klockrent i min luva och ned på ryggen under kavajen.
Där vände dagen. Ungefär klockan halv tre jobbade den sig upp till en vanlig dag.
Sankta Lucia
Klockan är halv sex. Ella sitter nedanför min stol i tomtedräkt och läser. De andra är och handlar. Jag har fotograferat en groda, två apor och två familjer idag. Redigerat lite och klarat av leveranser av förra veckans sessioner. Noterar att mina byxor håller på att växa ifrån mig och att det snart ska bakas pepparkakor i vårt kök. Först middag. Har inte riktigt kommit in i julen än, men känner att den kommer trots allt.
Kanske världens bästa
För ett par dagar sen länkade jag upp tre av de bästa reklamfilmerna någonsin. Well. En av dem ledde fram till den här åtta år senare. Det är den fantastiska Budweiser Wazzup som tydligen användes under Obama-kampanjen. Den som kom på den idén är inget annat än ett geni när det gäller kommunikation. Därför är ovanstående klipp världens bästa. Ever.
Om fem år
Om fem år…
…har jag släppt sargen och givit mig in i politiken, eller…
…driver mitt eget företag på heltid, eller…
…så snurrar jag runt i allt och inget precis som nu och genomför andras planer istället för mina egna…
…lite mer trött.
En av trehundrasextiofem saker
365saker.se är en fantastiskt rolig blogg som nyligen vann Stora Kulturbloggspriset. De tipsar varje dag som en riktig sak du kan göra. Idag är det Sonia, Alex och jag som står i fokus. 365bilder.se är nämligen dagens grej hos 365saker.se. Och saken du kan göra är att fånga en dag.
Tar ett andetag i december
November slutade i kaos, panik och stress. December har börjat med något högre luft och försutsättningarna för att andas blev bättre. Ella har börjat äta och dricka igen och har fått tillbaka sin energi. Det gör mig gladare och mer stabil. Tillsammans ska vi snart ta en tur till mitt jobb för att jag måste göra klart ett litet korrektur. Men, vi har redan hunnit ta emot hantverkarkillarna som ska rädda vårt vardagsrum och pratat med dagis om julledigheten. Och jag ska fixa en bild och svara på några frågor till en blogg som uppmärksammar 365bilder.se.
Men, det bästa av det bästa. Jag har sovit en hel natt.
Om jag bara kunde…
Om jag bara kunde… så skulle jag se till att Ella började äta igen och återhämtade sig snabbare. Så skulle jag se till att hon som jag ser varje dag på jobbet inte hade blivit påkörd av en bil förra veckan. Så skulle jag se till att hon som jag inte ser så ofta men som jag tycker så jäkla mycket om och som lades under kirurgens kniv idag blir bra direkt efter. Så skulle jag se till att kollegorna jag var med och avtackade idag inte försvann från min vardag.
Men, jag kan inte. Så jag känner mig som ett litet barn som bara vill lägga sig på golvet och sparka, slå och skrika.
