Ligger på ett hotellrum i Stockholm. Om ett par timmar ska jag ta tåget tillbaka till Örebro och vardagen igen. Eller vardagen som inte finns. I livet mellan liv. Den här perioden i mitt liv är overklig. Och verklig.
Ligger ensam med massor av känslor i ett bröst som håller på att slitas itu. Ensam. Med vetskapen om att det finns några människor där ute som hatar mig just nu. Men också några som älskar mig.
Kärlek, hat, relationer och band som inte kan brytas. Liv.
Just nu så döms jag utan att människor vet varför. Det gör ont att veta. Det är väldigt svårt att vila i den känslan. Det händer saker i livet som är svåra att förklara. Men det gör ont. Tiden kommer, och med den förklaringar och förståelse. Allt kommer att bli bra och jag tror, när vi går igenom livet, att allt det bästa inte har hänt än.
Men just nu, i det här hotellrummet, i en vägkorsning mellan kärlek och hat, är jag ensam. I den känslan. Det är ett av de mest livsavgörande ögonblick jag varit i.
Varning för känslor
Malmö. Jag har varit här för lite. Är på väg bort härifrån nu. Hem sägs det. Jag är på väg hem. Kanske mer osäker någonsin på vad det här med hemma är. Samtidigt påminner Facebook lite så där käckt om att jag borde dela med mig av mina minnen. Klickar och kollar. Ett minne från 28 februari 2011 dyker upp. En länk till en text jag skrev för fem år sedan. Läser.
”OK, vi har kommit ut. I sommar byter vi boplats. Jag och familjen lämnar Stuvsta, Huddinge och Stockholm. Eller rättare sagt, vi väljer att bo i Örebro. Anledningarna är många.
I grund och botten handlar det om att Camilla och jag inte känner oss hemma i våra egna liv. Vi vill ha mer tid över till att göra kloka och roliga saker. Själva, tillsammans och som familj. Ge våra barn bättre förutsättningar att växa upp och ha möjlighet att prova och upptäcka livet.”
Längst ned i texten finns en länk. Till en text Hanna skrev samtidigt. Eller strax innan. Hade glömt hur det kändes då. Påminns nu.
”Förra helgen dog min hamster. Idag berättade mina föräldrar att de ska skriva kontrakt på en lägenhet i Örebro. Samtidigt har jag CPknän och tvingas gå till tandläkaren stup i kvarten. Time of my life? Nej. Jag vill inte flytta. Jag vill verkligen inte flytta och jag är supermegaarg på mina föräldrar. Jag har mina vänner här. Jag har mitt innebandylag här. Jag har Stockholm och Gröna Lund här. Jag trivs här. Mina föräldrar säger att allt kommer bli bra. Men hur jävla kul är det att börja i en ny skola när man ska börja nian? Ingen av dom gjorde det. Dom har ingen aning om hur det känns. Jag kommer ha bästa vänner i mindre än ett halvår till. Man säger att man ska vara bästisar för alltid oavsett vad som händer, men så är det ju inte. Om man bor två timmar från varandra och träffas två gånger varje halvår är man inte bästa vänner. Då är man med andra personer varje dag. De säger att jag fortfarande kan hålla kontakten med dom, men hur kul är det att sms, chatta eller prata i telefon jämnfört med att träffas på riktigt varje dag? Det är en helvetes stor jävla skillnad. De säger också att jag kommer få nya kompisar. Som att de tror att man får nya bästisar på en vecka. Är man tonåring måste man passa in. Är man inte perfekt snackar folk om en bakom ryggen på en. Det är inte så jävla lätt. Och om jag har fått nya kompisar när det är jullov så är det en termin i skolan kvar, och sedan skiljs man åt. För att gymnasiet börjar. Är så jävla arg och vill verkligen trycka upp mellanfingret i deras ansikten.
Örebro. Jävla skitstad.”
Jag tror att det där jävla skitstaden ändå har blivit ganska bra. Hon är kvar, hon är förälskad i en jazzkille nu. En ung klok och genomfin människa är hon. Med ett helt liv framför sig.
På väg hem. Eller jag har inget egentligt hem längre. Jag har ju lämnat det. Fem år efter att vi berättade att det var dags att lämna Stuvsta för Örebro så har jag ju berättat att jag måste lämna någon och något. Ett liv där jag gjort mig till något jag inte kan leva med att vara. Det har varit en vinter där jag sårat, förstört och trampat på någon annans hjärta. En skitvinter. Men det kommer en vår nu.
I Malmö har mitt eget hjärta massor av ny kraft. Jag fortsätter att upptäcka det fantastiska i att det finns ganska många människor som tänker som jag. Att vi kanske kan göra skillnad tillsammans om vi tänker klokt. Jag fick en chans att upptäcka något. Timmar av reflektion. Vakna nätter i ett hotellrum. Stora tankar och känslor. Jag har varit där tidigare. I sömnlösheten. Men då i ett mörker av osäkerhet. Nu har jag legat i en varm känsla av absolut säkerhet.
Allting börjar nu.
Jag tror, när vi går igenom livet, att allt det bästa inte har hänt än.
Ikväll har du en vän i Malmö.
Världen är en stor plats. Livet är en stor grej. Varning för känslor.
Samvetet är en stark sak
Jag har straffats med ett enormt samvete. Eller begåvats med ett. Den här veckan har det jobbat mer än någonsin. Idag har det liksom töjts till bristningsgränsen och kanske börjat att dra sig tillbaka. Fy fasen vad jag har gråtit idag. Jag bet ihop när jag tömde min garderob och fyllde ett gäng papperskassar. Men när vi skildes åt i trapphuset öppnades slussarna. Hon och jag. Vi kramade om varandra. Tårar. Satte mig i bilen. Kunde inte starta. De rann ur mig. Alla de här uppdämda känslorna. Hela vägen ut till stugan. Den knappa timmen det tog att köra. Som floder ur ögonen.
Skrev en status. Fick jättemånga stöttande kommentarer. Fortsatte gråta. Lyssnade på fin musik. Mer tårar. Kramades med hunden.
Dagen gick. Nu är det snart natt. Dags att gå och sova. Ensam. För första gången på 25 år. Jag vet att allt kommer att bli bra. För C. För barnen. Och för mig. Vi ska ta tillbaka livet. Lusten och glädjen. Och för att vi ska kunna göra det måste vi dela på oss. Jag känner det så starkt och därför har jag lämnat. Men just den grejen, att jag har lämnat, plågar mitt samvete. Jag har tvingat oss alla att möta det okända. En framtid som vi inte vet något om. Så länge som allt det där som ska bli bra inte har blivit det så kommer mitt samvete att påminna mig om att det var jag. Att det var jag som gjorde det.
Lämnade.
Kanske är det så att jag fått det här samvetet för att inte göra andra människor illa. Kanske inte. Jag har ingen aning. Men det har alltid funnits där. Hela mitt liv har massor av saker känts som de varit mitt fel. Både saker som varit nära och saker som varit långt bort. Men, den här gången finns det inget som kan mildra. Jag har lämnat. Så är det.
Och idag har jag flyttat ut. Jag hoppas att vi alla ska kunna börja andas lättare nu. Titta framåt mot det som ska hända, istället för bakåt mot det som redan hänt. Jag hoppas att allting börjar nu. Allt som ska bli bra.
Reflektion 3 februari 2016
Jag heter Fredrik Welander. Jag är 44 år gammal. Jag är mitt inne i en av de mest omtumlande perioderna i mitt liv. Någonsin. Just den här dagen kanske ALLT möttes och manifesterades.
Att jag samtidigt är halvblind, har ont i ryggen och har en mage som checkat ut är inte så orimligt.
3 februari 2016.
25 år, 21 år, 6 månader
25 år var vi ett par hon och jag. 21 år av dessa levde vi som gifta. Ikväll har vi skrivit under ett dokument som inte lämnar några som helst utrymmen för nyanser. Det känns i magen. Hårt och iskallt. Vi har ansökt om att få skilja oss. I sex månader ska vi vänta nu. Sedan bekräfta att vi fortfarande vill skiljas.
Jag satte mig och grät i köket när jag fyllde i blanketten. Lyssnade på Tommie Sewóns fina ”Inga monster”. Tänk att jag gjort det här. Valt att ta ett steg som gör så ont. I henne, i mig och i barnen. Jag vet att det kommer att bli bra, att jag gör rätt, men de här formella stegen som måste tas får mig att känna mig usel, ledsen och väldigt liten.
Jag vill skriva jättemycket. Berätta om nyanserna. Men orkar inte lyfta händerna just nu.
25 år trött, ledsen och frusen
25 år. Sen krossade jag hennes hjärta.
Ja, vi ska skiljas. Ja, det var jag som tog initiativet. Ja, det är jag som lämnar. Ja, jag känner mig som ett as. Idag, 19 januari, känns det som att jag har åldrats ett par år. De senaste veckorna har varit ett känslomässigt kaos. Överallt och hela tiden. Viljan, tvivlet, samvetet, längtan, livet, barnen, mörkret, ljuset, magontet…. det där förbannade magontet som jag levt med hela mitt vuxna liv.
Den här morgonen har jag vaknat med massor av tårar på insidan av ögonen. Tog muggen hon gjorde till mig för några år sedan till frukosten. Inser att den fortsatta vägen kommer att bli förbannat jobbig. Vad är rätt, vad är fel? Om jag verkligen vill vara den bästa pappan, vad är det då jag ska slåss för? Hur tar jag reda på vad hon vill? För första gången i livet tvivlar jag på att jag kan vara en bra pappa. Den smärtan är ny.
Just nu utmanar jag en hel kultur. En samhällsnorm. Samtidigt som jag krossat hjärtat på den som varit den viktigaste personen i mitt liv de senaste 25 åren. Och som alltid kommer vara en av de allra viktigaste, så länge jag lever.
Idag är jag trött. Ledsen. Frusen.
Sjuk mage
Ella har ont i magen. Nästan alltid kvällen före skoldagar. Eller morgonen när det är dags att gå iväg till skolan. Vi har försökt ta reda på om det är något i skolan som gör henne stressad, rädd eller på något annat sätt placerar det där onda i magen.
Nej. Hon upprepar nej.
Min magkänsla säger något helt annat. Men, jag når inte fram. Alltså får vi göra en sur magutredning på henne. Frågan är bara var, via skolsköterskan? Vårdcentralen? Barnmedicin där hon redan är patient?
Det här med synen
Står på kontoret. Klarar av att läsa och skriva ungefär en minut i taget. Sen blir allt tårat, suddigt och smärtsamt. Det gör att allt tar längre tid. Det är tröttsamt. Egentligen känner jag att jag borde stanna upp och försöka läka detta i lugn och ro, men hinner jag?
Provsvar på torsdag. Sedan en vecka i New York. Vad händer sen med synen tro?
Hur berättar jag för mina döttrar att de inte kan våldtas?
Läser i DN om en dom mot två män som våldtagit en flicka på en fest. Inte första gången jag läser om detta, men den här gången handlar det om en flicka som har diabetes. Som på grund av sin sjukdom hamnar i ett hjälplöst tillstånd. Ett tillstånd som två unga män tycker är ett utmärkt läge att utnyttja till något helt oförståeligt och oförlåtligt. Så det borde nog handlar mer om dem. Två medmänniskor som tycker att en lealös, hjälplös, avtuppad, försvarslös [plats för valfri egen synonym] ung flicka är ett utmärkt tillfälle att utnyttja för att tillfredsställa något oförståeligt begär eller hat.
Domen? Jag citerar DN:
”Den yngre mannen döms till villkorlig dom och 80 dagsböter för sexuellt tvång. Den andre döms för barnpornografibrott och utnyttjande av barn för sexuell posering till villkorlig dom och 50 dagsböter. Bägge är tidigare ostraffade. Flickan tilldöms skadestånd på 50.000 respektive 5.000 kronor för kränkning, sveda och värk.”
Jag exploderar. Eller imploderar. En domstol i Sverige lämnar ett dubbelt kvitto till mina barn. Ni är en liten minoritet som samhället inte värderar alls. I dubbel bemärkelse. Först för att ni är flickor/kvinnor. Sen för att ni har diabetes. Jag har inte hunnit stiga upp ur sängen den här morgonen och tappar lusten att göra det. Det här är något jag måste prata med mina flickor om så snart jag kommit på hur jag ska förklara det.
Så jag måste tänka.
Sedan mitt stora barn fick sin diagnos för drygt tio år sedan har jag oroat mig hela tiden. Ett stort orosmoln har varit tonårstiden, alkoholdebuten och festandet. Kombinationen diabetes och alkohol är ganska dålig och jag har projicerat bilder på akututryckningar och livsuppehållande åtgärder. Men så har det inte blivit. Mitt stora barn, som fyller 18 i sommar, har inte levt upp till mina förhågor. Hon är klokare än så.
Men nu har vi fått ett annat samtalsämne.
Jag vill ta mina barn och fly. Till en annan plats där män inte får ta för sig av hjälplösa kvinnor. Där kvinnor är lika mycket värda som män. Där diabetes (och andra sjukdomar, symptom och tillstånd) inte ger oss män ett frikort till att göra vad vi vill med kvinnor och barn. Finns den platsen?
Det kanske är dumt att skriva saker i affekt. Men jag måste eftersom jag just den här morgonen går till kontoret med en känsla av total hopplöshet i magen. Som jag läser den här domen blir det ju fritt fram för mig att penetrera en avsvimmad kvinna på torget. Eller ett trafikskadat barn på ett övergångsställe. Varför inte en förlamad medmänniska som omöjligen kan försvara sig.
Som mina barn när de får ett tillräckligt lågt blodsocker. Eller hamnar i insulinkoma.
Jag ger upp på juridiken och lagstiftarna nu. De klarar inte den här utmaningen. Mina döttrar kommer i lagens mening att vara mindre värda. Därför ber jag er som har söner. Eller nej, jag kräver: PRATA MED ERA SÖNER OM TJEJER OCH KVINNORS RÄTTIGHETER. ATT DE RÄTTIGHETERNA ÄR PRECIS SAMMA SOM ERA SÖNERS. TALA OM FÖR ERA SÖNER ATT GE FULLSTÄNDIGT FAN I ATT VÅLDTA OCH UTNYTTJA TJEJER OCH KVINNOR, ÄVEN NÄR DE ÄR AVSVIMMADE ELLER HJÄLPLÖSA PÅ ANNAT SÄTT.
Det är ni som har söner som kan förändra det här. Pappornas ansvar är tungt. Liksom mammornas. Vi har alla ett ansvar. En ung flicka med diabetes har vi svikit rejält nu. Och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Hur jag ska prata med mina döttrar på ett klokt sätt om detta?
Hur kan jag ens prata om att mina barn är sjuka när det är två uppenbart sjuka unga män det borde handla om? Och ett obotligt sjukt rättssystem.
Människans undergång, del 9629
Stephen Hawking, inte sällan kallad världens smartaste man, har skrivit en artikel i Washington Post. Den handlar om Syrien och mänsklighetens oförmåga att utveckla kollektiv intelligens. I sig är texten inte något nyhet. Men när Stephen Hawking skriver då sprids texten och blir en nyhet över hela världen. Han utgår ifrån Aristoteles tankar på att universum är oändligt och att mänskligheten liksom återställs med jämna mellanrum genom naturkatastrofer, sjukdomar och annat som nästan utplånar oss och kastar oss mellan olika civilisationer. Mellan raderna menar Hawking att vi börjar närma oss en sådan återställning.
”But it does not feel intelligent to watch as more than 100,000 people are killed or while children are targeted. It feels downright stupid, and worse, to prevent humanitarian supplies from reaching clinics where, as Save the Children will document in a forthcoming report, children are having limbs amputated for lack of basic facilities and newborn babies are dying in incubators for lack of power.”
Vi har vapen och vi använder dem för att utplåna varandra. Medan andra står och tittar på. Min kollega Ali brukar ibland uttrycka skepsis när vi pratar om hållbar utveckling. Han tycker vi ska sluta prata om att rädda planeten. Den kommer nämligen att överleva även när mänskligheten förstört sina egna möjligheter att överleva. Vi måste prata mer om hur vi kan rädda oss själva, menar han.
”What’s happening in Syria is an abomination, one that the world is watching coldly from a distance. Where is our emotional intelligence, our sense of collective justice?”
Det ligger något i det som Stephen Hawking skriver. Det är nån slags konstig förbannelse över oss människor. Jag har aldrig träffat någon ond människa, ändå läser jag om deras dåd varje dag. Tänker på den där teorin om att människor som är fler än fem i grupp inte längre kan fatta kloka beslut. När vi slutar ta personligt ansvar för det vi gör och ber andra att göra. När vi slutar tänka med magen.
Människor är smarta, kloka och goda. Men mänskligheten klarar inte av att vara det. Varför lyckas vi inte utveckla en kollektiv intelligens?
”We now know that Aristotle was wrong: The universe has not existed forever. It began about 14 billion years ago. But he was right that great disasters represent major steps backward for civilization. The war in Syria may not represent the end of humanity, but every injustice committed is a chip in the facade of what holds us together. The universal principle of justice may not be rooted in physics but it is no less fundamental to our existence. For without it, before long, human beings will surely cease to exist.”
Plötsligt känns den där bilden på fyraåringen som vandrat ensam genom en öken väldigt levande. Han sammanfattar oss alla på något sätt. Vi har oerhört vilsna som kollektiv. På väg mot vår egen undergång. Men, det är ju ganska underhållande att titta på de som dör först. Eller?