Jag är så fruktansvärt trött på att vara så här känslig som jag är. Att jag inte klarar av att hålla saker borta. Saker som jag inte har råd att ta in. Det öppnar avgrunder mellan mig och människor jag älskar. Människor som jag behöver. Ge mig medicin. En drog. En operation. Vad som helst.
Den här jäkla ökenvandringen måste få ett slut.
I ett förhållande med Fredrik Welander
Det är jobbigt nu. Tusen och åter tusen känslor, reaktioner och små ryck i tillvaron. Hela tiden. Jag har tömt mina batterier och börjat tappa kontrollen. Eller rättare sagt insett att det är väldigt lite av det som känns viktigt för mig just nu som jag kan kontrollera. Så då blir det den här ganska käcka inställningen som måste få råda: JAG MÅSTE FÖRHÅLLA MIG TILL ALLT SOM HÄNDER! Är glaset halvfullt eller halvtomt? I en orimlig värld är det mitt förhållningssätt det är fel på. Igen.
Jag passar liksom inte in. Och det är upp till mig att göra det.
Nåväl. 2016 är ett år när ALLT händer. Konsekvenser av ett helt liv. På gott och på ont. Tillsammans med henne jag älskar har jag petat i det djupa såret i mitt bröst lite för ofta den senaste tiden. Utan att liksom få det att bli bättre. Jag känner mig värdelös på så många sätt. Och att världen inte passar mig på minst lika många sätt. I en tid när jag måste vara bättre än någonsin för mina barn, för de jag arbetar med och för mig själv.
Det funkar så där. Visst, dagarna rullar på, ingen har dött och det mesta som ska göras blir gjort. Men, det räcker inte. Jag vill att mitt liv ska vara något mer än äta, sova, jobba, dö. Jag vill att den urstarka kärlek jag känner just nu ska definiera mer än några små skärvor av tid. Jag vill känna den lyckan oftare. Istället för den olycka och frustration jag går runt och bär på mest hela tiden.
Det kommer att krävas förändringar. Oklart vilka, oklart hur. Men jag måste sluta att köra jättefort i livets vänsterfil nu. Det går inte längre. Måste ta mig in i högerfilen för att hitta nästa avfart. Där ska jag parkera den här förbannade bilen för gott. Kasta bort nyckeln och gå rakt ut i livet. För det är inte motorvägen som är världen. Det är allt det där andra.
Utanför motorvägen finns nämligen det här. Igår när vi åt middag tillsammans. Eller när vi satt i soffan och pratade efteråt så säger hon plötsligt att hon hoppas att det var okej att hon taggade mig på det där sättet. Jag förstår inget eftersom jag inte kollat Facebook på ett par timmar. Så hon förklarar. Och jag dör.
Jag lyckas inte riktigt förklara. Tiotusen tårar känns bakom ögonen. Vill komma ut. Tårar av glädje, lycka och kärlek. Men, jag lyckas inte släppa ut dem. Den här gången heller. Av allt som händer just nu så är det här det som jag vill sätta i mitten. Den punkten. HON är i ett förhållande med Fredrik Welander. JAG är i ett förhållande med Sara Richert.
Det kanske är lite fånigt, men den här lilla bilden är livsviktig.
Lördag
Försökte ta en promenad och ett samtal med en för att försöka förstå och bli förstådd. För att försöka redan ut något. Det gick inte så bra. Blev trött och ledsen. Kollade Facebook. Insåg att en annans behov av rörelse framåt hämmats av att jag inte hunnit/orkat ta tag i en liten detalj. Blev stressad. Pulsen gick upp högt och stannade där. Jag kände ett obehagligt tryck över bröstet och en stark trötthet. Försökte hantera det resten av dagen. Utan framgång. Pulsen stadigt över hundra. Gick sen för att träffa Någon på torget. För att fiska upp ett par nycklar, men kanske mest för att få en kram och en puss. För att få se henne. Gick dit i tid, satte mig på en bänk för att försöka jobba upp ett lugn och inte låta min stress märkas. Längtade efter en kort stunds närhet och ville inte låta något stå emellan. Såg ett par personer i ögonvrån som fick mig att fly från torget. Med hjärtklappning. Skickar meddelande till Någon om varför jag inte är på torget. Får till svar att jag måste sett i syne. Går tillbaka. Träffar Någon. Men allt var förstört. Kunde inte dölja något. Men, det fanns inte tid att förklara. Så jag gjorde ett taffligt försök att styra bort från Någons fråga om hur jag mår. Det blev en stunds spänt kallprat om något helt annat. Allt blev bara stelt, fel och dumt. Sen skildes vi åt igen.
Skit.
Biter ihop och håller käft
Har hamnat i ett gammalt tillstånd igen. Som jag provat så många gånger. Någon slags uppgivenhet. Därför biter jag ihop och håller käft. Försöker hitta vägar ut, uppåt och framåt. Utan att fly. Försvinner bort från de sociala medierna. Orkar inte riktigt ta del av allt som kommer i de kanalerna. Det går för fort och händer för många saker samtidigt. Jag måste pausa och hitta ett sätt att hänga med i det ohållbara tempot igen.
Men, det lämnar mig lite tom och värdelös. För prata, skriva och tycka är ju typ det enda jag kan. Ibland känns det som att jag byggt mitt 45-åriga liv som ett korthus. Det står fortfarande, men stabilt är det inte.
Flyktsoda
Varenda liten flyktcell i min kropp (och tro mig, de är ganska många) jobbar hårt just nu. Min tro på att saker kommer att bli bra sviktar. Jag tror inte att staden jag lever i kommer att bli rimligare. Jag börjar tvivla hårt på att det jag gör för att få lön gör någon som helst skillnad. Jag är trött och vill bort. Starta om, reboota, stänga av.
Men, det går förstås inte. Jag måste ju ha en inkomst för att kunna bo någonstans. Jag har ett barn kvar hemma som måste få tak över huvudet, mat och värme. Hon, och den kärlek jag känner till S och några vänner, är det enda i mitt liv som känns värt något just nu. I övrigt är jag mest ägd.
Jag är tillbaka i flyktläget. Igen. Vad gör jag den här gången?
På låtsas?
Är livet på låtsas eller på riktigt?
Skit
Lämnar in papper till tingsrätten. Meddelande om fullföljande av äktenskapsskillnad. Två personbevis och några korta rader på ett A4. Men, bara en underskrift. Ett litet byråkratiskt steg. Som ändå får mig att känna mig som en usling. Jag vill aldrig mer känna så här. Aldrig.
Livet går vidare men jag är tröttare än på länge
Vi har lämnat Hamnplan. Det var jobbigt och gjorde ont och tidsbrist skapade tunnelseende och sömnbrist. Men i måndags kväll gick jag in i den tömda lägenheten. Flyttstädad och ekande kall. Det var som att de senaste fyra åren bara raderats ut. VI har ingen gemensam bostad längre. För första gången på 25 år har hon och jag inte ett gemensamt hem.
Vi fortsätter att dra i olika tempon och rörelser i den här processen att dela på oss. Det gör förbannat ont ganska ofta. Ibland kan vi prata bra med varandra, men ofta inte. Det finns flera öppna sår som inte kommer läka på ett tag. Barnen känns stabila och finner sig i situationen. Hunden är stressad av att inte känna igen sig i nya bostäder och nya kvarter.
Jag är jättetrött. Så här matt och tom på energi och inspiration har jag inte varit på många, många år. Har kommit lite för nära gränsen för vad jag orkar med. Kombinationen av känslokaos, ett vansinnigt roligt och krävande arbete i högt tempo och sömnbrist är inte bra. Plus all den vanliga vardagsångesten med diabetes och ett stort barn som inte riktigt mår bra i sitt unga vuxenliv.
Jag lever två liv just nu. Det ena är det jag just skrivit om. Men, sen finns det annat liv också. Små fragment och skärvor av framtiden som liksom lyser igenom den där mörkare väven av här och nu. Där finns det massor av kärlek och inspiration. Där finns ett hjärta som slår för mig. En fin människa som jag vill dela mycket av min framtid med. Men, den framtiden är inte riktigt greppbar ännu. Eller lätt att berätta om.
Men, tiden kommer.
Biter ihop, städar ut
Hon som kallade mig sin man och jag har packat, röjt och städat ut idag. Vinden och källarförrådet är tömda. Vi packar flyttkartonger. På tisdag kommer de och hämtar bohaget. På onsdag flyttar hon in i sitt nya hem. Den här delen av våra liv är över. Det är en känslomässigt väldigt påfrestande period, men jag vet att allt kommer att bli bra. Allt.
Men den här processen med att gå igenom våra saker, dela upp dem och överallt hitta påminnelser av bra och mindre bra saker vi upplevt har ett pris. Hjärtat får ont.
Kris + tålamod
Tålamod. Just nu är jag inne i något som gör att jag måste utveckla ett tålamod som jag aldrig varit i närheten av. Människor i kris gör konstiga saker. Ibland dåliga saker. Saker som jag inte kan förstå att människor kan göra mot varandra. Och jag står bredvid och tittar på. Anar. Känner. Kämpar mot min egen vilja att lägga mig i, ställa till rätta och ordna upp. Tränar på tålamod.
Det är svårt.
Det gör ont.
Om det härdar? Jag vet inte.
Men, jag tror att allt kommer att bli bra.