Regnet strilar ned. Jag är hemma med Ella som fått en rejäl förkylning. Jobbar med laptopen i knät. I eftermiddag ska vi på vernissage. Dagisbarnen ska sjunga och visa upp allt de gjort under våren. Sen ska jag på ett möte, som sponsor. Har just kollat igenom kommande vecka och inser att jag är en idiot.
Måndag
Jobba hemma på dagen eftersom dagis är stängt.
17-20 juryarbete (sponsorsåtagande)
Tisdag-torsdag
8-17 på kontoret
17-20 juryarbete (sponsorsåtagande)
Fredag
8-15 på kontoret
Lördag
10.00 hämta Hanna och klasskompisar i Vaxholm med bil
14.00 fotografera bröllop i Södertälje
Samtidigt hålls ett event jag borde vara med på som sponsor.
Söndag
8-21 jobba som valförrättare under EU-valdagen
Innan nästa vecka ska jag hinna göra klart en lång lista med andra saker. Det här håller inte. Jag går sönder. Energin tog slut redan i mars. Sedan dess har jag gått runt på någon konstig vilja, men i stort sett utan glädje. Jag känner trycket över bröstet, huvudvärken och håglösheten allt för ofta.Inget räcker till. Det är alltid något återstår att fixa. Någon som behöver uppmärksamhet.
Det är dags att byta liv. Det här funkar fan inte. Alls. Jag är fel person på fel plats med fel förutsättningar i fel tid.
Högt och lågt med Hanna
I två dygn har Hanna gått med samma symptom som Ella med skyhögt okontrollerat blodsocker. Hon ringde mig vid lunch på jobbet och lät lite orolig. På vägen hem kom jag på problemet. Troligen är det en laddning insulin som är obrukbart. Nu har vi bytt ampull även i Hannas spruta och jag hoppas det ska fungera nu.
Att insulinet inte fungerar händer ibland. Det är ganska ovanligt, men varje gång det händer är det oförlåtligt. Det tar inte jättelång tid för barnen att bli ganska risiga när insulinet inte biter.
Har sovit hela natten
Tjohoo! Har sovit hela natten och när jag vaknade nu på morgonen kände jag mig ganska normal igen. Har ätit en macka och druckit ett stort glas blåbärssoppa. De enda sviterna är stela muskler lite överallt på överkroppen. Jag överlevde även denna gång, vilket i sig inte är så förvånande men likförbaskat känns som en seger eftersom jag får dödsångest varje gång jag är kräksjuk.
Så jag är glad idag. På riktigt. Idag är det karantändag. Ska försöka jobba lite med saker som legat på kö ett tag.
Mörbultad
Jag har tillbringat natten och förmiddagen i intim samvaro med kräksjuka. Känner mig ganska mörbultad och om jag ska tro på de gängse definitionerna av vad vinterkräksjukan har med sig för symptom så är det den jag har. Febrig, ont i hela kroppen och sen den där lilla detaljen att kroppen gör sig av med allt vatten som finns i mage och tarmar.
Nu vill jag att magen slutar snurra så jag kan sova i tolv timmar. Och få i mig energi.
Måste. Ha. Medicin. Nu.
Det finns de som menar att ett benbrott är den värsta smärtan. Andra menar att förlossningssmärtan är outhärdlig. Själv konstaterar jag att urinvägsinfektion är riktigt riktigt riktigt smärtsamt. Hoppas Camilla kommer hem snart så jag kan åka till Apoteket.
Hostar igen
Ett steg framåt, två tillbaka. Nu på morgonen har Ella hostat rejält igen. Det innebär att jag måste jaga läkare för intyg igen. Annars kan vi inte fortsätta vara hemma med henne.
Mitt i februari
Går upp för att göra frukost. Börjar med att sanera köket i tjugo minuter för att kunna börja laga frukosten. Det är kallt. Sexton grader i köket. Tänder värmeljus för att få upp lite värme. Går och funderar över Ellas symptom (hon har hostat kraftigt i två veckor med sporadiska febertoppar och dålig aptit) och ställer diagnosen lunginflammation (igen). Så efter frukost tar sig Camilla an sjukvårdsupplysningen och vid tretiden träffar vi någon läkare.
Det känns som att februari redan varat för evigt. Så konstigt att det bara är den femtonde idag.
En eftermiddag i källaren
Har tillbringat eftermiddagen i källaren. Först med att grovstäda i det som en gång var garaget. Fyllde bilen med skräp som ska till återvinning, gjorde i ordning garagestudion för foto eftersom jag har några jobb på gång och gjorde plats för de tre ton pellets som väntat utanför ett par dagar.
Nu, strax före 18:00 är det färdigt. Vi kan hålla oss varma resten av den kalla tiden, om brännaren och pannan samarbetar. Efter vissa justeringar av Camilla och rörmokaren Uffe har den faktiskt hostat igång och fungerat ett par dagar utan avbrott. Känslan är skön, men kamrat Epikondylit i min armbåge lever om som tusan. Ont, det gör ont.
Jag har inte rekryterat kamrat Epykondylit genom hårt kroppsarbete. Nej kamrat Epikondylit hälsar på mig eftersom jag rör mig oergonomiskt med tung kamera och arbetar för mycket med laptop. Jag spelar inte tennis och lyfter inte särskilt mycket. Min förslitning är helt enkelt väldigt mycket samtid.
Men, det gör inte mindre ont för det.