Khoma – Hyenas
Direct Management | MySpace Video
Klockan är 22:24. Det är torsdag. Jag försöker planera de kommande timmarnas och dagarnas arbete. Samtidigt är mitt huvud någonstans utanför USÖ i Örebro där livet nu rinner ur en människa jag bryr mig om. Där en annan människa jag älskar blir ensam kvar. Ett telefonsamtal. Ett SMS. Det kanske tar slut nu. Samtidigt försöker jag komma ifatt med lönearbetet. Och den egna firman. Dokument ska skrivas klart. Event planeras. Bilder ska redigeras och levereras. Nästa vecka är dygnet runt.
Jag har inte ork. Livet känns som ett hån just nu. Så jag sätter på den sorgligaste låt jag vet. ”Hyenas” med Khoma. Något måste ta slut. Något annat börja. Under tiden försöker jag hålla masken. Och agendan. Så jag öppnar InDesign. Word. Photoshop. NX2. Späder ut det som är viktigt i det oviktiga.
Väntar. Och känner mig liten, ensam och handlingsförlamad.
Ketoner
Okej. Ella klev ut ur askan, in i elden. Igen. Magsjukan är över, men hon fixar inte att äta. Så det börjar bildas svältketoner i hennes lilla kropp. Som gör att hon mår illa. Nu kräks hon upp den lilla mängd socker och vätska vi får i henne av den anledningen. Och det enda vi kan göra för att få bort svältketonerna är att få i henne kolhydrater och vätska. Som hon kräks upp.
Moment 22. Jag blir vansinnig. Vill åka till akuten och se till att hon får intravenöst glukos omedelbart.
Men, som de väluppfostrade samhällsmedborgare i kungariket Sverige vi är fortsätter vi enträget att peta i henne lite cola, blåbärssoppa och vatten. Då och då en Dextrosol. Mäter halterna av blodsocker med jämna mellanrum. Just nu går de åt fel håll. Blodsockret är för lågt och ketonerna stiger.
Bryter vi inte mönstret snart blir det akuten.
Stora barnet är det också synd om
Att vara tretton och kombinera diabetes med kräksjukan är inte ett dugg roligare än för en femåring. Så nu är det synd om stora barnet också.
Mitt lilla barn är det synd om
Jorå. Kräksjuka för en femåring som dessutom har diabetes. Det är inte jättekul för henne. Nu verkar det värsta vara över dock. Blek om nosen är bara förnamnet. Det är jättesynd om mitt lilla barn.
Faktiskt.
Ett tacktal
Strax före halv tio igår lämnade jag Allianshallen i Uppsala med fyra trötta men glada tjejer i bilen. De hade just gjort det omöjliga och vunnit över makalösa Sirius i Storvretacupens semifinal. På straffar dessutom. Nu skulle vi tillbaka till Tunbabergsskolan där de har bott under cupen för att samlas och tömma skolsalen på sovsäckar, liggunderlag och madrasser. Några minuter senare står vi och väntar vid ett rödljus när det smäller. Ingen av oss i bilen hinner uppfatta något innan det säger PANG och vi skjuts framåt någon meter. En ganska stor lastbil lyckas inte få stopp på isiga och tokhala Tycho Hedéns väg och kanar in i baken på min bil.
Det blir så där läskigt tyst en sekund eller två innan ödlehjärnan reagerar. Jag kollar att ingen av tjejerna är skadad och kliver ur bilen och pratar med chauffören. Vi rullar ut till kanten. Genast stannar en av de andra bilarna i vårt lags följe och plockar upp tjejerna medan jag och en annan pappa stannar kvar och byter uppgifter med lastbilens chaufför, som liksom jag är lite skärrad.
Sen snurrar det runt lite i mitt huvud. Jag skulle ju hämta Camilla och Ella till finalen. Måste ta bilen till verkstad. Kollar upp tjejerna som var med i bilen. Lite irrationell känner jag mig. Men, eftersom vi har så många fantastiskt kloka, omtänksamma och fantastiska föräldrar i vår stora innebandyfamilj kan jag slappna av och följa med tjejerna till Akademiskas barnakut för koll av deras nackar. Sen hinner jag själv också köra bilen till verkstad och får grönt ljus för att köra den till Stockholm.
Fem minuter innan finalen ska börja sätter jag mig på läktaren och vill gråta. Har ont i huvudet och nacken. Är trött och orolig för allt och inget. Samtidigt så fantastiskt stolt över den prestation mitt stora barn och hennes kompisar gjort. Finalen har jag inte lagt på minnet. Vi förlorar den, men vinner ett skinande silver.
En snäll pappa kör min bil hem och jag sitter bredvid eftersom jag känner att jag inte kan köra. Väl hemma äter jag lite mat för första gången sedan frukost innan jag duschar och åker till akuten här hemma. Där hinner jag knappt säga ont i nacken och krock innan två myndiga syrror tar tag i mig, sätter på mig en sån där stenhård och obekväm nack-krage av plast och lägger mig på en brits. Ligger så ett par timmar innan jag skickas in på magnetröntgen och ligger sen någon timme till i väntan på resultaten. Som är goda.
Sedan smällen och fram till nu har jag känt mig lite skakig, men också omhändertagen av några finfina människor. Så därför måste dagens största tack gå till de Huddinge IK F96-föräldrar som såg till att tjejerna och jag som blev krockade togs om hand. Ni är bara bäst. Dagens största tack del två går till alla ni finfina människor som brytt er, visat omtanke via Facebook och telefon. Det värmer att ha så fina vänner och en sån härlig familj. Och sist men inte minst ett alltid lika imponerat tack till personalen i sjukvården. Ni inte bara tar hand om mina barn på det bästa av sätt. Utan mig också när det behövs.
Ni är liksom änglar allihop. Och nu ska jag ta en stor Ipren, gå och lägga mig och känna mig sentimental och lyckligt lottad. Lär inte gå till jobbet imorgon. Det känns som att jag kommer vara stel som en istapp i nacken och att jag behöver varva ned.
Tack änglarna. Allihop.
En måndag i elva ord
Försova, avdelningsmöte, besparingar, Cesarsallad, uppdatering, mobilkrångel, vårdcentral, Vårdguiden, väntan, öronakuten, debriefing.
Dags att byta liv
Regnet strilar ned. Jag är hemma med Ella som fått en rejäl förkylning. Jobbar med laptopen i knät. I eftermiddag ska vi på vernissage. Dagisbarnen ska sjunga och visa upp allt de gjort under våren. Sen ska jag på ett möte, som sponsor. Har just kollat igenom kommande vecka och inser att jag är en idiot.
Måndag
Jobba hemma på dagen eftersom dagis är stängt.
17-20 juryarbete (sponsorsåtagande)
Tisdag-torsdag
8-17 på kontoret
17-20 juryarbete (sponsorsåtagande)
Fredag
8-15 på kontoret
Lördag
10.00 hämta Hanna och klasskompisar i Vaxholm med bil
14.00 fotografera bröllop i Södertälje
Samtidigt hålls ett event jag borde vara med på som sponsor.
Söndag
8-21 jobba som valförrättare under EU-valdagen
Innan nästa vecka ska jag hinna göra klart en lång lista med andra saker. Det här håller inte. Jag går sönder. Energin tog slut redan i mars. Sedan dess har jag gått runt på någon konstig vilja, men i stort sett utan glädje. Jag känner trycket över bröstet, huvudvärken och håglösheten allt för ofta.Inget räcker till. Det är alltid något återstår att fixa. Någon som behöver uppmärksamhet.
Det är dags att byta liv. Det här funkar fan inte. Alls. Jag är fel person på fel plats med fel förutsättningar i fel tid.
Högt och lågt med Hanna
I två dygn har Hanna gått med samma symptom som Ella med skyhögt okontrollerat blodsocker. Hon ringde mig vid lunch på jobbet och lät lite orolig. På vägen hem kom jag på problemet. Troligen är det en laddning insulin som är obrukbart. Nu har vi bytt ampull även i Hannas spruta och jag hoppas det ska fungera nu.
Att insulinet inte fungerar händer ibland. Det är ganska ovanligt, men varje gång det händer är det oförlåtligt. Det tar inte jättelång tid för barnen att bli ganska risiga när insulinet inte biter.
Har sovit hela natten
Tjohoo! Har sovit hela natten och när jag vaknade nu på morgonen kände jag mig ganska normal igen. Har ätit en macka och druckit ett stort glas blåbärssoppa. De enda sviterna är stela muskler lite överallt på överkroppen. Jag överlevde även denna gång, vilket i sig inte är så förvånande men likförbaskat känns som en seger eftersom jag får dödsångest varje gång jag är kräksjuk.
Så jag är glad idag. På riktigt. Idag är det karantändag. Ska försöka jobba lite med saker som legat på kö ett tag.
Mörbultad
Jag har tillbringat natten och förmiddagen i intim samvaro med kräksjuka. Känner mig ganska mörbultad och om jag ska tro på de gängse definitionerna av vad vinterkräksjukan har med sig för symptom så är det den jag har. Febrig, ont i hela kroppen och sen den där lilla detaljen att kroppen gör sig av med allt vatten som finns i mage och tarmar.
Nu vill jag att magen slutar snurra så jag kan sova i tolv timmar. Och få i mig energi.