Tjohoo! Har sovit hela natten och när jag vaknade nu på morgonen kände jag mig ganska normal igen. Har ätit en macka och druckit ett stort glas blåbärssoppa. De enda sviterna är stela muskler lite överallt på överkroppen. Jag överlevde även denna gång, vilket i sig inte är så förvånande men likförbaskat känns som en seger eftersom jag får dödsångest varje gång jag är kräksjuk.
Så jag är glad idag. På riktigt. Idag är det karantändag. Ska försöka jobba lite med saker som legat på kö ett tag.
Mörbultad
Jag har tillbringat natten och förmiddagen i intim samvaro med kräksjuka. Känner mig ganska mörbultad och om jag ska tro på de gängse definitionerna av vad vinterkräksjukan har med sig för symptom så är det den jag har. Febrig, ont i hela kroppen och sen den där lilla detaljen att kroppen gör sig av med allt vatten som finns i mage och tarmar.
Nu vill jag att magen slutar snurra så jag kan sova i tolv timmar. Och få i mig energi.
Måste. Ha. Medicin. Nu.
Det finns de som menar att ett benbrott är den värsta smärtan. Andra menar att förlossningssmärtan är outhärdlig. Själv konstaterar jag att urinvägsinfektion är riktigt riktigt riktigt smärtsamt. Hoppas Camilla kommer hem snart så jag kan åka till Apoteket.
Hostar igen
Ett steg framåt, två tillbaka. Nu på morgonen har Ella hostat rejält igen. Det innebär att jag måste jaga läkare för intyg igen. Annars kan vi inte fortsätta vara hemma med henne.
Mitt i februari
Går upp för att göra frukost. Börjar med att sanera köket i tjugo minuter för att kunna börja laga frukosten. Det är kallt. Sexton grader i köket. Tänder värmeljus för att få upp lite värme. Går och funderar över Ellas symptom (hon har hostat kraftigt i två veckor med sporadiska febertoppar och dålig aptit) och ställer diagnosen lunginflammation (igen). Så efter frukost tar sig Camilla an sjukvårdsupplysningen och vid tretiden träffar vi någon läkare.
Det känns som att februari redan varat för evigt. Så konstigt att det bara är den femtonde idag.
En eftermiddag i källaren
Har tillbringat eftermiddagen i källaren. Först med att grovstäda i det som en gång var garaget. Fyllde bilen med skräp som ska till återvinning, gjorde i ordning garagestudion för foto eftersom jag har några jobb på gång och gjorde plats för de tre ton pellets som väntat utanför ett par dagar.
Nu, strax före 18:00 är det färdigt. Vi kan hålla oss varma resten av den kalla tiden, om brännaren och pannan samarbetar. Efter vissa justeringar av Camilla och rörmokaren Uffe har den faktiskt hostat igång och fungerat ett par dagar utan avbrott. Känslan är skön, men kamrat Epikondylit i min armbåge lever om som tusan. Ont, det gör ont.
Jag har inte rekryterat kamrat Epykondylit genom hårt kroppsarbete. Nej kamrat Epikondylit hälsar på mig eftersom jag rör mig oergonomiskt med tung kamera och arbetar för mycket med laptop. Jag spelar inte tennis och lyfter inte särskilt mycket. Min förslitning är helt enkelt väldigt mycket samtid.
Men, det gör inte mindre ont för det.