Det andra året på teologprogrammet är avklarat. Snart börjar tre veckors praktik. Intressant och lite skrämmande. Men först ska vi begrava en vän. Sen ska Ella ta studenten. Vägen fortsätter. Allt är som det ska bli.
Hur tar vi emot våra ledare?
Var kyrkvärd på mässa för små och stora (barninriktad) och vi tog emot församlingens nye herde (präst med chefsansvar för arbetslaget). Fick se två saker i välkomnandet som berörde mig.
- När de fyra präster som haft detta uppdrag närmast i historien lämnade en stafettpinne mellan sig som lämnades över till den nye – Kalle Bengtz – som kommer till Örebro från Dalarna. Ett fint sätt att gestalta det långa led av människor som hör ihop. Vi är inte först.
- När alla vi som var i kyrkan och på något sätt arbetar tillsammans med de barn som var i centrum för den här mässan lade våra händer på och runt om Kalle i en kort välsignelse. Det där handlar om att visa att han är välkommen och inte ensam i sitt uppdrag. Vi gör det här tillsammans.
Bilden här ovan visar det där. Det får mig att tänka på hur vi välkomnar ledare i vår kultur. Vem är stolligast, den som gör så här, eller den som anställer någon, ger den en blomma och sedan låter den stå ensam på toppen, stressa sönder sig och sedan gå vidare till annan chefsposition?
Femtiotvå
Vaknar med Maria. Hon grattar och jag förstår att jag fyller år. Det är första året hon sjunger för mig. Förra året vaknade vi inte på samma ställe den här dagen. Jag känner mig älskad. Får pannkakstårta och presenter. Framförallt fina ord. Jag spelar gitarr till Gessles ”Födelsedag”, men kan inte sjunga refrängen. Något dras liksom åt om halsen. Fortfarande. Spotifys sökning på just ordet ”Födelsedag” skickade mig också till Allan Edwalls inläsning av Nalle Puh och den lilla bitterljuva historien om Iors födelsedag.
Min mamma postar en gammal bild på en liten Fredrik.
Jag föddes med samma blick om Ior. Har fortfarande svårt att fylla år. Men, det gör inte ont. Det känns bara lite obekvämt att ta emot uppmärksamheten. Lancelot har skrivit en fin sång om den känslan.
”Jag är rädd som ett barn, men slåss som en man” sjunger han i första versen. ”Jag ser ut som en man men jag är bara ett barn” sjunger han i den andra. Någonstans i samma mellanrum går jag fortfarande runt och söker något. Men, jag har förstått att jag inte är ensam där. Jag kan nästan önska att jag kunde ta mig till den där lille pojken och lyfta honom högt. Hålla om honom och låta honom känna att han är omsluten och buren.
Något att tro på.
Liksom det bara är att tro på – och ta emot – tacksamheten i att ha en Puh vid min sida. En varm, kännande människa som vill mig väl.
Tryggare än tidigare
Det spelar ingen roll hur många gånger vår nuvarande statsminister upprepar att vi (misstänker att det är vi som lever i Sverige) är tryggare NU, än TIDIGARE när vi ansökte om medlemsskap i NATO. Det där är en ointressant nyansskillnad. Så länge som vi tror att det är vapen och våld som ta oss till framtiden så är vi vansinnigt otrygga. På alla sätt. Det enda den vägen leder till är lidande.
Du kan lura en människa. Men till sist så blir det som vi tänker. Tänker vi våld, så blir det våld. Våld kan aldrig vara tryggt eller skapa trygghet. Våld kan bara skapa mer våld och lidande.
Har vi givit upp?
Vaknar på stort hotell på Norra Bantorget. Vid frukosten är jag omgiven av människor i business-uniform. De pratar om kurvor och kronor och områden och säljmål. Läser i lokaltidningen att gårdagens stora samling av utvecklingsmänniskor och företagare ramades in av vapenindustrin. En av kvällstidningarna (som vi kallade dem när jag var liten) slår upp stort att Svenska kyrkan måste ställa om till krigstider, vilket innebär att det måste finnas en beredskap för att kunna begrava väldigt många människor under väldigt svåra förhållanden.
Har vi givit upp? Måste vi gå hela varvet och ned i avgrunden som ett världskrig kommer att innebära? Det har inte ens gått 100 år sedan andra världskrigets utbrott. Jag förstår inte. Eller jo, jag förstår. Som kollektiv kultur har vi tappat målet, tron på det goda. Därför är vi fullt upptagna i någon slags diabolisk mindfullness där business as usual fortsätter trots att förutsättningarna är helt förändrade.
Vill vi ha fred och rättvisa och hållbarhet? Då får vi det. Vi vill ha krig, död och lidande? Då får vi det. I det ena fallet behöver vi anstränga oss, i det andra behöver vi bara fortsätta som vi gör. Själv fortsätter jag vägen som öppnade sig för mig. Oavsett framtid så kommer jag nog att vara till större nytta om jag fortsätter på den.
En cirkus i mitt huvud och en gråsten i mitt bröst
Per Persson fyller sextio och firar med konsert med extra allt i form av gäster på Cirkus. Winnerbäck, Anna Stadling, Tomas Andersson Wij, Staffan Hellstrand, Jakob Hellman, Annika Norlin och andra på scen. Jag ligger nu på mitt rum på Clarion Sign och försöker smälta. Hjärtat åker upp och ned och Persson har skrivit så många texter som är ledmotiv till ett liv. Till mitt liv.
Det låter inte lika bra som med Packet, men texterna talar sitt språk ändå. Som ett evangelium. Jag är tacksam och har lite ont i magen. Precis som det är. En cirkus i mitt huvud och en gråsten i mitt bröst, sjunger han i ”Hanna”.
Amen, liksom.
Vem är jag?
En timmes genomgång av personlighetstest med psykolog. Logiktestet (BOMAT-Short) gav följande sammanfattning.
”Det verkar som att din förmåga att lösa problem och att se den underliggande logiska strukturen är tillfredsställande. Du fungerar troligtvis bäst med arbetsuppgifter där det ställs medelhöga krav på problemlösningsförmågan. Ett testresultat kan dock påverkas av flera olika faktorer. Du kanske fick ett lägre testresultat om du till exempel blev störd under testningen, om du missförstod instruktionerna, om du inte mådde bra eller hade svårt att koncentrera dig eller om du saknade den rätta motivationen.”
Personlighetstestet (baserat på 200+ frågor) gav följande:
”Känslomässig instabilitet
I allmänhet är du lugn och stresstålig, men kan också uppleva känslor av skuld, ilska och oro.
Utåtriktning
Du är måttligt aktiv och entusiastisk. Du tycker om andras sällskap, men trivs också bra med att vara ensam.
Öppenhet
Du är fantasifull och öppen för nya upplevelser. Du har ett brett spektrum av intressen och föredrar kreativ och begreppslig problemlösning.
Vänlighet
Du är empatisk och medgörlig och föredrar samarbete framför tävlande.
Målmedvetenhet
Du är pålitlig och ganska välorganiserad. Du har oftast tydliga mål men kan även koppla av från ditt arbete.”
Ord som sammanfattar 23 sidor med detaljerade kurvor och inplottningar av mig, baserat på mina svar, i någon slags helhet bland andra svenskar som gjort testet. Jag är fortfarande en människa alltså. Skönt ändå.
Ett varmt mottagande
Idag var jag i Strängnäs. I Biskopsgården. I Domkyrkan. På Stiftskansliet. Antagningsprocessen igång. Ett varmt mottagande. Tacksam. Stort är trons mysterium och livets vägar tar en med på olika vandringar. Eller om det kanske är en lång vandring som tar oss hit och dit? Just nu är jag i fint sällskap och njuter av varje steg.
Jag är med i antagningsprocessen
””Hej Fredrik!
Vi har tagit emot din ansökan och välkomnar dig till att vara med i Strängnäs stifts antagningsprocess 2023. Upptaktsdagen äger rum i Strängnäs den 28 februari – se bif program för dagen.”
Så stod det i ett mail jag fick strax före lunch idag. Tacksamheten. Lättnaden. Jag tar ingenting för givet. Allt är som det ska bli. Idag vände det här beskedet ut och in på mig. På alla bra sätt.
Dags för ansökan
Imorgon lägger jag ett kuvert på en postlåda. Det innehåller en ansökan, två rekommendationer och ett registerutdrag. Jag skickar det till Strängnäs stift. Nu tar jag steget och ansöker om att antas som prästkandidat. Slutligen avgörs det i september då biskopen lämnar besked. Processen fram till beskedet kommer att vara lärande och prövande. Jag har liksom inget val. Det är hit jag ska nu. Det är nog hit jag längtat i sökandet efter mening.
Det är en lång och svår väg vi ska vandra.
Men när vi ramlar, så ramlar vi mot varandra.