fredrik welander i ett långt samtal
Klockan 22.22 fredag 7 juni kommer ett efterlängtad besked. Den skriftliga tentan i grekiskan är också godkänd vilket innebär att detta årslånga moment nu är avklarat. Lättnaden är total.
Jag är med mina bröder utanför Uppsala och hänger. Vi vandrar i naturen, äter mat och pratar om livet. Vi är runt femtio nu allihop. Saker förändras. Vi har en del att prata om och fundera över. Det är fint.
Vårt dop (första söndagen efter trefaldighet
S:t Nicolai kyrka
2 juni 2024
En inspelad version går att lyssna på i spelaren här ovanför. Jag predikade över evangelietexten (Joh 3:1-8), och texten från den hebreiska bibeln (Hes 36:25-28).
Predikan:
Första söndagen efter trefaldighet samlas vi i dopets helhet. För allt och alla hör ihop. Även om valrörelsen som pågår just nu inte alltid verkar utgå ifrån det. Människornas val kommer med villkor. Guds oändliga nåd kommer villkorslöst.
Villkorslöst kan vara svårt att förstå…och liksom rådsmedlemmen, alltså ledaren, Nikodemos i evangelietexten så går jag till Jesus med mina frågor, men idag väcker han ännu fler frågor i mig, när han säger att den som inte är född av Ande och vatten…den kommer inte in i Guds rike.
Den grekiska ursrpungstexten använder begreppet γεννηθῇ ἄνωθεν vilket kan översättas som att födas från ovan. Riktningen blir klarare, ovanifrån kommer initativet. Vi kanske snarast är andar med kropp, än kroppar som kanske har fått en ande? Och hur kommer det sig att kroppen anden lever i faktiskt mest består av vatten? Samma vatten som Anden svävade över i begynnelsen.
Vi ÄR vatten. Vi DÖPS i vatten. Och vattnet cirkulerar i evighet på vår planet. Precis som Guds nåd. Nåden, som liksom vattnet, är tillgängligt för allt och alla. Hela tiden. Nåden och vattnet som ger oss näring och tvättar oss rena.
Varför? Svaret är förunderligt.
Hesekiel profeterar att Guds nåd ska göra människornas förhårdnade hjärtan mjuka igen, med vatten. Det som en gång var mjukt och levande ska bli det igen. Hesekiel får senare en syn, av en flod som bryter fram ur templet. En flod som ger liv till allt den rör vid. Nåd och vatten.
Hur kan vi tacka för den gåvan?
Är det av tacksamhet människan tömmer vattnet på liv? Är det av tacksamhet människan fyller vattnet med avfall och plast? Kanske är det i så fall ett dåligt sätt att vara tacksam på, eftersom allt vi lägger i vattnet letar sig in i kretsloppet och cirkulerar. Idag hittar forskare plast i fostervatten och som en logisk konsekvens också i vävnaden hos nyfödda barn.
Spår av rädsla hittas också i alldeles för många kroppar.
Hur mycket rädsla har sköljt över de som dödar ett vildsvin och slänger det utanför en moské? Hur mycket rädsla föder den handlingen? Hur mycket rädsla har hällts över de som skriver hatfyllda kommentarer på internet till medmänniskor som delar goda budskap om fred? Vem har skickat all denna rädsla nedströms? Varför, varför?
Jag tror inte att vi kan ha det så här. Varför skulle människor vilja förvandla de mjuka hjärtan Gud ger oss till hårda hjärtan av plast eller sten? Och vattnet vi får, vad skickar vi själva med nedströms, i det vattnet?
I Psalm 236 sjunger vi med Bo Setterlinds ord:
“Guds källa har frälsning till brädden, en stilla, en underbar frid,
den frid som i dopet oss skänkes”
I dopet kanske Gud vill säga oss:
Var inte rädd.
Jag älskar dig.
Jag överger dig inte.
DEN villkorslösa kärleken. Nåden som Gud låter cirkulera i vattnet som går igenom oss alla. Vi döps i det vattnet. Vi döps i den nåden.
Hur mycket kärlek krävs för att omvandla rädsla? Hur mycket rädsla krävs för att omvandla kärlek till hat? Nu behöver vi kärlek, och kanske kan vi hjälpa de vi kallar våra ledare. De verkar vara rädda. De verkar tro att väljarna – alltså vi – också är rädda för dom andra människorna. Dom oönskade medmänniskorna på flykt som bombas och bränns till aska där de tror sig vara trygga för en liten stund. Även när hela världen delar AI-genererade bilder som säger att vi ser dem, men inte bilderna på dem som vi säger oss se.
Den där floden av nåd Hesekiel fick se, som ger liv till allt den rör vid, behöver nog bryta fram och göra både väljares och ledares hjärtan mjuka igen.
Teologen Björn Eidsvåg har skrivit en sång om Floden. Hans ord säger något om dopet, vattnet och nåden som Gud låter omsluta hela livet. Och hans ord säger något om människans tvivel. I Sverige har sången spelats in av Bo Kaspers Orkester som sjunger:
Det rinner en älv, en sugande flod genom livet mitt
Jag uppfylls av mildhet och frid när jag vadat uti dess mitt
Och var gång som jag vågat att bada i den blir jag hel och ren
Och jag känner ett lindrande ljus gå genom märg och ben
Nu undrar jag varför jag inte badar mer
Varför, varför när jag vet allt det ljusa och goda som det ger
Det kan nästan verka som jag försöker att undgå dig
Att jag känner mig rädd för nåden och glädjen som
Du skänker mig
Förunderligt
Nu undrar jag varför jag inte badar mer.
Varför är vi så många som tvivlar på det goda?
Sången fortsätter.
Det finns en brunn, en källa till liv i min egen kropp
När jag druckit av den fylls jag av klarhet och saknat hopp
Nu undrar jag varför jag inte dricker mer
Varför, varför när jag vet att allt det ljusa och goda som det ger
Nåd och vatten kan ge klarhet och saknat hopp.
Sången avslutas.
Jag vill trotsa det motstånd jag har att ta emot det som gör mig gott
Det kloka i att gå runt och söka det som jag redan fått
Det kan nästan verka som jag försöker att undgå dig
Att jag känner mig rädd för nåden och glädjen som
Du skänker mig
Förunderligt
Guds flod har redan brutit fram och vi får både bada och dricka.
Jag tror att det är bra för oss. Men jag tror att vi ska passa oss för att lockas in i rädslans och hatets bubbelbad. För jag tror att det är helt meningslöst för oss att bygga murar som stänger ute… eftersom murarna också stänger IN och människorna på insidan torkar ut. När vi mest av allt behöver vattnet och nåden. Som Gud ger oss.
Som Hesekiel, Jesus och Björn Eidsvåg vittnar om.
Som dagens fina psalmer vittnar om.
Vi är alla vatten och ande. Våra hjärtan är av naturen mjuka. Alla försök att göra dem hårda är dömda att misslyckas, så länge som det finns nåd och vatten. Det är alltså lika bra att vi går till fred och frid direkt – med varandra och med Skapelsen. Om vi överhuvudtaget ska bygga något så är det nog broar, inte murar.
Vi är sedda och jag tror att vi kallas att se andra.
Vi är bekräftade och jag tror att vi kallas att bekräfta andra.
Vi är älskade och jag tror att vi kallas att älska varandra.
Ingen människa som stängts in bakom murar har blivit kärleksfull.
Ingen människa som stängts ute av murar har blivit kärleksfull.
Ingen mur är nämligen byggd av kärlek.
Kanske är vi till och med – var och en av oss – som en liten droppe vatten i Guds flod? Floden som mjukar upp alla murar – och hjärtan – till sist. I vattnets och nådens eviga kretslopp. Som vi döps i. Som vi lever i. Vi som liksom ledaren Nikodemos får komma med våra frågor till den som säger oss: Jag är levande vatten och den som tror på mig ska aldrig törsta. Han som öppnar pärleporten och säger oss: Älska varandra. Snälla, gör som jag ber er. Älska varandra.
Kanske får vi ett glädjebudskap här, att ta med till alla våra medmänniskor och till våra ledare? Hjärtan är av naturen mjuka.Vi döps i nåd och vatten. Vi döps i frid och fred. Vi döps i kärlek, tillsammans. I det dopet finns det plats för fler. Kanske säger det något viktigt om Skaparens vilja?
Jag vet inte, men jag tror på Guds budskap: Var inte rädd. Du är inte ensam. Välkommen. Följ vattnet som följer vinden.
Förunderligt.
Idag blev jag godkänt. Det är något av det svåraste jag tagit mig an. Det är något av de svåraste jag klarat. Att lära mig hantera biblisk grekiska. Tacksamheten är stor. Liksom lättnaden.
Det fanns en tid när människor frågade sig hur det var möjligt för nazisterna att ta över makten på demokratisk väg i Tyskland på 1930-talet. I vår tid ställs den frågan allt mer sällan, eller nästan aldrig. Men till skillnad från det som har hänt, så är det som inte har hänt än i viss mån möjligt för oss att påverka. Därför tror jag att vi behöver prata om:
Oss, istället för mig.
Ansikte mot ansikte, istället för i kommentarsfält.
Saker vi tror på, istället för saker vi inte tror på.
Nyfiket, istället för ängsligt.
Det är så uppenbart att vi inte klarar av att leva i det fragmentariska, egoistiska samhälle vi byggt. Därför måste vi bygga något annat. Vägen framåt, lär inte den här gången heller, gå via livsfientliga diktatorer med villiga medlöpare.
Hjälparen kommer (Söndagen före pingst)
12 maj 2024
Den här betraktelsen utgår från Johannesevangeliet 15:26-16:4 samt Romarbrevet 8:16-18 samt The Beatles låt ”Help!”.
Hjälp, jag behöver någon
Inte vem som helst
Du vet att jag behöver någon
Hjälp
När jag var mycket yngre än idag.
Då behövde jag aldrig någons hjälp.
Men, de dagarna är borta.
Och jag är inte lika säker längre.
Jag inser att jag ändrat mig.
Att någon har öppnat mig.
Så hjälp mig om du kan, jag känner mig liten.
Och jag är tacksam för att du är här.
Hjälp mig att ställa mig upp igen.
Snälla, kan du hjälpa mig?
I en stjärnklar natt för ganska länge sedan så låg en liten pojke och såg upp genom den glappande persiennen. Han låg där och kunde inte sova. Alldeles för stora tankar i en alldeles för liten pojke och det var som att han föll genom natten åt fel håll. Uppåt, mot stjärnorna. Vem är jag? Varför finns jag? Varför är jag så ledsen? Han föll fritt. Uppåt.
Jag var kanske tre år gammal. När jag upptäckte vad ensamhet var. Hur stor existensen är. Jag minns det som igår. När det blev för jobbigt där i natten, så kröp jag över och lade mig i min storebrors säng.
Jag skulle tro att vi alla varit med om saker som fått oss att känna oss små och ömtåliga. När vi känner att vi behöver hjälp. Den lille pojken som var jag växte upp och lärdes att bli så där oberoende som en människa lärdes att bli. Duglig, kapabel och konkurrenskraftig.
Men, mitt liv förändrades på många sätt.
Och mitt fåfänga oberoende gick över.
Jag är inte lika självsäker längre.
Nu vet jag att jag behöver någon, som aldrig förr så vet jag det.
Så hjälp mig om du kan, jag känner mig liten.
Och jag är tacksam för att du är här.
Hjälp mig att ställa mig upp igen.
Snälla, kan du hjälpa mig?
Jo, för några av oss blev det svårt att be om hjälp. Av olika anledningar. Kanske fick vi lära oss att “bra karl reder sig själv” eller “sköt dig själv och skit i andra” eller något annat av tidsandans individualistiska självhjälpstips. Ta för dig, annars gör någon annan det.
Självhjälp, förresten. Ett konstigt begrepp. Kanske är det ett av de sista stegen för att vi själva som kollektiv ska kunna bli gudomliga? Eller tro oss kunna bli det i alla fall. Men, vi är människor. I ett värdsligt och kosmiskt perspektiv små och ömtåliga varelser.
Vi är inte den treenige guden som i evighetens perspektiv hjälper sig själv att skapa och förstå. Vi kan hjälpa varandra att medskapa och försöka förstå, men vi är inte Sonen som sänder sanningens Ande från fadern till oss själva. Vi är inte Gud. Men, vi kan lita på den treenige guden. Kanske är det just det som Jesus berättar för lärjungarna i dagens evangelium. Orden uttalas i det långa avskedstalet i Johannesevangeliet. Jesus förklarar att de kommer att få lida, men att hjälpen kommer. Hjälparen kommer.
Jag har sagt er detta för att ni, när den tiden kommer, skall minnas att jag har sagt det.
Kanske kan vi ta det som ett löfte? Kanske är det svårast att komma ihåg det löftet, eller lita på det löftet… när vi har det som svårast. När vi behöver hjälp. Om vi inte litar på löftet, då finns det risk för att vi blir en ängslig mänsklighet som skapar lidande istället.
Vi är omslutna av Gud. Himlen ger oss livsviktigt solljus och regn. Som gör att marken kan ge oss bärkraft och mat. I Skapelsens eviga kretslopp. Det finns nog för att möta alla människors behov. Inte alla girighetens begär, men alla livets behov. Kretsloppen söker hela tiden att läka sig själva. Som en del av det som kallas treenighetens eviga procession. Kanske den enda självhjälpen som faktiskt fungerar… så länge som inte någon liten del i det kretsloppet kommer på andra tankar och försöker ta sig ur både Skapelsen och kretsloppet.
Vi är födda och lever som små delar i Skapelsen. I Romarbrevet skriver Paulus att Anden själv vittnar tillsammans med Anden i oss att vi är Guds barn. Och Kristi medarvingar. Om vi delar hans lidande. För att också dela hans härlighet. Och kanske kan det läsas som en kort programförklaring av livet som medmänniska: Vi delar lidandet, och vi kan dela härligheten.
I var och en av oss så tror jag att det planterats ett litet gudsfrö. Ett frö som behöver hjälp för att växa till något som också har kraft och lust att hjälpa och bära. Hjälparen kommer till oss. Som treenighetens helige Ande. Och som en medmänniska påfallande ofta. Anden i oss vet inte sällan vad som är rätt. Vi kan alla tas i anspråk. Kallas.
Av den Gud som säger oss:
Var inte rädd.
Jag älskar dig.
Jag överger dig inte.
Vi är fria att tro på det. Vi skulle också kunna tro att det är snällt att be om hjälp. Att det till och med är en gåva, ett förtroende och ett uttryck av tillit. För den vi ber om hjälp får faktiskt en gåva. Det skulle till och med kunna växa till någon slags folkrörelse av behövande och hjälpande. Som säger högt till varandra. Medmänniska, detta ska du veta. Om du gått vilse i förtvivlans djupa skog och behöver hjälp…. så finns vi här. Med ficklampor, filtar och termos. Vi letar efter dig. Du är inte ensam. Du behöver inte klara dig själv.
Vi ser dig. Vi behöver dig. Vi älskar dig.
Kanske är det något som Gud ber oss om? Att våga be om hjälp? Hans son, Jesus Kristus, vandrar med oss och visar. Han stiger upp till himlen igen och Anden sänds till oss för att väcka anden i oss. För att hjälpa. För att be om hjälp. Att förklara för oss att vi aldrig kan bli oberoende av varandra. Vi är skapade att vara ömsesidigt beroende av varandra. Liksom allt i Skapelsen.
Så hjälp mig om du kan, jag känner mig liten.
Och jag är tacksam för att du är här.
Hjälp mig att ställa mig upp igen.
Snälla, kan du hjälpa mig?
Som de skrev, John Lennon och Paul McCartney i Beatles låt “Help”.
Gud, tack för hjälpen. Tack för tilliten och förtroendet du givit oss.
I faderns och sonens och den heliga andes namn.
Amen.
Bönsöndagen
S:t Nicolai kyrka
5 maj 2024
En inspelad version går att lyssna på i spelaren här ovanför. Jag predikade över evangelietexten, Lukasevangeliets kapitel 18, verserna 1-8 och Psaltaren 13, verserna 1-6.
Predikan:
Den här liknelsen från Lukasevangeliet har stört mig. Den likgiltige domaren. Det är en av väldigt få liknelser i evangelierna som faktiskt handlar om en kvinna, men hon riskerar att tolkas negativt trots att hon har rätt. Liknelsen känns nästan lika cynisk som min samtid. Där planeringen har blivit själva målet. Där värdegrundsarbetet ofta står i vägen för själva grunden, och värdet. Där du ber om något via en ansökan, genom att ta in en offert eller genom att förbinda att betala tillbaka med något. Men, den som är satt i skuld är liksom inte fri, och vi verkar ha blivit väldigt, väldigt bra på att sätta varandra – och oss själva – i skuld. Mellan varandra – och mellan oss som kollektiv mänsklighet och den Skapelse vi har förändrat i grunden med alla våra framsteg och framgångar. Vi har givit oss själva massor av rättigheter, men verkar ha glömt bort många av skyldigheterna. Mina begär står ofta i vägen för andras behov.
Den arma, rättslösa änkan som står utan skyddsnät reduceras till en surtant och Jesus som ifrågasätter att människorna är redo och rättfärdiga. Eller gör han det? Han om någon borde ju veta.
HERREGUD!
Jag vill inte tänka mer nu.
Jag vill känna något.
Jag lyfter liksom ögat mot himlen.
Jag tror inte att jag är ensam om det. För samma utrop – HERREGUD! – görs dagligen av många olika människor. Till och med här, i det som sägs vara världens mest sekulariserade land. En vädjan till någon, eller något större. I mitt fall, en bön om att få känna något.
Då kom de gotländska systrarna Marie och Josefin till mig. Som en sång i bakgrunden. När jag förberedde den här predikan.
“Min Gud, var finns Du nu?
Jag undrar bara var, säg var finns Du?
Så kom, kan jag få ro?
I mitt sinne kom, kom ge mig mod”
Systrarna Nilsson sjöng den från D-dur till Bess moll. De tog mig från tanke till känsla. För frågorna de ställde var också mina. Jag tror att de frågorna lever i mångas sökande och i mångas böner.
Kanske i den sömnlösa natten. För där väcks frågor. På samma sätt som frågor väcks när ett flygplan kastas av och an och skylten med säkerhetsbältet tänds. Och så känns det allt oftare för mig. Jag förstår människornas skapade samhälle allt sämre. Ledare har blivit mobbare och nyheterna får mig att känna kraftig turbulens varje kväll. Men, vad ska vi hålla oss i? Sätet som handen kramar i flygplanet är ju bara fäst i samma flygplanskropp som kastas av och an i världsalltet. Vi blir sällan lugnade av att hålla oss själva i handen… i nattens ensamhet. Kanske kan vi få hjälp att rikta våra frågor, vår oro, vår ångest någonstans? Så kom, kan jag få ro? Som de sjöng.
Vi kommer att pendla hit och dit i våra liv, men pendeln behöver nog ha ett fäste. Om Gud får vara det fästet, då finns en riktning. Någonstans att vända sig. Som Marie och Josefin gör i den här sången:
“Om man är liten och svag
Och blir slagen med slag
Ingenting man begriper men hjärtat det skriker; VARFÖR?
Om man är liten och svag
Varje natt varje dag
Av allt ont blir man blå inuti utanpå: Varför finns jag?
Men hemskhet kan vända
och maskrosor tända sina knoppar
att växa upp i gryningen.
När spökena glufsar mot jaget
då lufsar hon till oss mig och dig
med all sin kärlek
Jag mötte Lassie”
Versen går i moll, refrängen, bönesvaret kommer i dur som en hund, Lassie. Kan en hund vara ett bönesvar? Jag säger som ärkesbiskopen: Det vet inte jag.
Rationellt tänkande kanske inte hjälper oss här heller? Gud kommer att svara som Gud vill. Bönen och svaret finns bortom förnuftet. Kanske som ett språk, en sång, ett samtal i mystiken. Ett andetag in, ett andetag ut. Och ett till. Kanske blir vi fria att göra något riktigt bra, när vi faktiskt inte vet svaret, utan måste ställa frågan?
För någon är bönen ett desperat rop på hjälp i ett akutrum. För någon annan ett glädjefullt utrop av tacksamhet efter ett provsvar. För en tredje förtvivlan när allt är över och förbi. För en fjärde lättnaden som också kan infinna sig när allt är över och förbi. En bön kan vara en omsorgsfull handling till någon alldeles nära, eller någon långt borta. Bönen kan vara som ett ständigt pågående samtal med Gud… som pendlar hit och dit.
Bönen kanske är att rikta sig mot pendelns fäste? Att se, känna den där starka tråden som håller oss fästa? Någon är fäst vid oss och uppmanar oss att be som vi vill. Hoppet i fästet påminner mig om att jag inte är en kula som skjuts hit och dit i samhällets flipperspel. Bönen påminner mig om tacksamheten. Psalmisten skriver skriver i Psaltaren 13 bland annat:
“Se på mig, svara mig, Herre, min Gud!
Ge ny glans åt mina ögon.
…
Jag litar på din godhet.”
Systrarna som lämnat oss, Marie och Josefin formulerade något liknande:
“Så svara mig och säg att Du är där
Om Du letar, så finns jag här”
Änkan i liknelsen ber inte om något hon fåfängt vill, utan om det hon har rätt till. Skaparen ger oss det vi behöver, men inte alltid det vi begär. Han som är livets bröd och livets vatten. Han som stillar hunger och törst. Jesus själv… han ber oss att be innerligt från hjärtat, och säger oss att:
Bönesvaret kommer inte sällan som en människa. I precis rätt tid. Vi är alla människor och kan tas i anspråk. Gud kanske ber oss om något? Överallt i vår värld, i vårt Örebro, finns böner. Människor som behöver något eller någon. De fanns igår, de finns idag och de kommer att finnas imorgon. Gud är inte en likgiltig domare. Gud omsluter oss alla, och säger oss: Människa, be! Du är en bön. Jag hör dig. Behöver dig.
Var inte rädd.
Jag älskar dig.
Jag överger dig inte.
Jag tror på dig.
Vi får be en kort stund i tystnad.
Jag tror att Gud hör var och en av oss.
…
Gud tack för att du omsluter oss och bär oss Ge oss en klar blick att följa din son Jesus Kristus och hjälp oss att lita på, och älska varandra. Låt din Ande ge oss mod att höra vad du ber oss om. Vi vet att du är där. Om du letar, så finns vi här.
Herre hör vår bön.
Amen.
Vaknar på morgonen. Maria kommer in med frukostbricka. Hon bäddar in mig i kärlek och värme. Och fina presenter. Jag har inte gjort något för att förtjäna hennes kärlek, men får den. Vi ramlar mot varandra. Vi går tillsammans. Det är fint. Min mamma postar en bild på Facebook. Det har hon gjort tidigare. Jag tittar på den lille killen med blicken långt, långt bort. Undrar hur det går för honom. Jag tror att han finns kvar i den som blev jag. Den där blicken som aldrig riktigt hittade sitt fäste… har gjort det nu. Allt är som det ska bli.
Jag längtar efter mina barn. Jag känner ett stråk av skuld röra sig runt mig. Människor jag tappat bort. Saker som inte blev. Mest av allt körs jag över av den vänliga och varma våg av hälsningar som kommer in under dagen.
Vi hör ihop.
Det ligger en lågintensiv men gnagande känsla och stör. En gammal känsla har kommit tillbaka. Någon slags osäkerhet inför människor jag samarbetar med. När kampen, krampen och prestationen tar plats. Konkurrens och strävan. Märker att jag har svårt att stå ut med det. Och så har det nog alltid varit.
Vi hör ihop. Men agerar inte alltid så. Det nöter ned mig ibland.
31 mars 2024.
Påskdag på Sollidens kursgård.
För en tid sedan så sade en person som jag sett upp till hela mitt liv, men på något sätt förlorade under några avgörande år i livet, så här till mig:
Det finns tid till försoning
Innan dagen är förbi
För jag tror, jag tror på friheten
Jag lever i
Helt oväntat citerade min far Ted Gärdestad. Efter att vi haft ett viktigt samtal. Som vi väntat in i årtionden.
Och jo, det finns tid till försoning. Kanske är det påskens viktigaste budskap? Genom passionsberättelsen, som berättats i tvåtusen år, med alla sina stora, starka och djupa känslor. När Jesus går upp till Jerusalem. När han dödas för maktens skull. När han dör för mänsklighetens skull. Som ett försoningsoffer. Och i den försoningen dras vi alla med, allt och alla som lever.
Enligt kristen tradition sammanfattar påskens budskap hoppet och frälsningen som kommer genom Jesu Kristi död och uppståndelse. Påskdagen – idag – markerar livets seger över döden och kanske säger något om Guds kärlek till mänskligheten.
Kanske är det där en svår berättelse? Mystik och abstrakt? Jo, men det är kanske inte meningen att vi ska förstå den rationellt?
Där det firades påsknattsmässa i natt så ropade massor av människor ut: Kristus är uppstånden, ja han är sannerligen uppstånden!
Kanske kan det kännas lite….konstigt? Men, jag tror, att vi alla, oavsett vad vi tror när det gäller Jesus, kan försonas med något. Och glädjas åt att våren är här. Tron kan vara en ny början. En möjlighet till förvandling. En vår till. Det finns tid till försoning.
Nu är den tiden.
Kan vi tro på det? Inte på något särskilt sätt, eller enligt någon förutbestämd ordning. Livet ger oss det vi behöver. Våren kommer efter vintern. Oavsett om vi tror på det eller inte. Men, om vi tror på den, hoppas med den och känner tacksamhet inför den…. då kanske något försonas?
Just idag firar vi. Uppståndelsen. I Bibeln är graven tom. Han som var död är det inte längre. Här utanför håller naturen på att fyllas upp. Isen släpper taget om sjön. Knoppar växer till sig. Det som kändes så dött har sedan snödropparnas första små skott såg den bleka solen växt till sig. Under de fyrtio dagar som fastan pågått så har fler knoppar anslutit, allt fler nyanser av fågelkvitter har tillkommit och nu är det som att allt det där som kallas Skapelsen, alltså det som vi människor inte har skapat, väntar på att få brista ut i någon slags lovsång.
Och är det inte verklighet
Så drömmer jag
Sjunger Ted Gärdestad, men det här är verkligt. Verkligen verkligt.
I många av oss lever kanske Ronjas vårskrik, utan att riktigt släppas ut? Jag skulle tro att vi många av oss härinne har upplevt glädjen när någon föds. Och sorgen och smärtan när någon dör. Livet ger oss bägge delar. I just i påsken som möts allt. Visst gör det ont när knoppar brister, som Karin Boye skrev. Varför skulle annars våren tveka? När allt blir nytt?
Det är rimligt att tveka. Att tvivla. Tro och tvivel vandrar inte sällan tillsammans. Men… allt är som det ska bli. Livet ser till att äggskalet brister….för annars kan inte livet se dagens ljus. Livet bor också i krisen. Ursprunget till det ordet är grekiskans KRISIS – som har en bredare betydelse. Ordet används för att beskriva en avgörande punkt eller situation där ett viktigt beslut måste fattas eller där en viktig förändring sker.
Hoppet kanske inte är att blunda och stänga in sig? Hoppet kanske är att gå ut och göra något tillsammans med andra? För ingen av oss är ensam. Vi har möjlighet att be om hjälp. Vi har möjlighet att hjälpa. Vi har varandra och vi kan förändra det som inte är bra.
Ställda inför de största utmaningarna är det lätt att ge upp. Det är mänskligt och fullt naturligt att ha en realistisk syn på det som verkar oöverstigligt och oövervinnerligt. Särskilt i vår tid med krigslarm och klimatkris.
Vår tid är så fylld av utmaningar att känslan av hopplöshet breder ut sig i vårt samhälle både bland äldre, men kanske framför allt bland de barn och unga som växer upp just nu. Det vi hoppas på och längtar efter känns långt borta.
Därför är påsktiden så viktig. För i vårt påskfirande bor den starkaste kraften i vår mänsklighet: Hoppet.
Någon har sagt att hoppet inte bara är en känsla, utan också ett ansvar att förmedla. Kvinnorna som går till graven där deras älskade kamrat vilar, går dit medan det ännu är mörkt. Och om vi lever oss in i berättelsen och sammanhanget när Jesus hade dött, så fanns det inget hopp om liv. Men trots att det var mörkt, trots att det var omöjligt att tro på någon som helst uppståndelse, så går kvinnorna till Jesus grav. När de vandrat genom mörkret möter dom det omöjliga. De möter det nya livet.
Vågar vi hoppas på det nya livet? På våren? Hoppet förvandlar det som verkar dött och begravt. Hoppet utmanar våra gränser, kan få oss att vandra genom mörker, möta det oöverstigliga och till synes omöjliga. Utan hopp vi orkar nog inte leva.
För hoppet handlar om livet som det är. Det förnekar inte mörker, död och elände, men bär på ett löfte om att livet är möjligt.
Den världsvida kyrkan firar varje påsk livets seger över döden när Gud uppväcker Jesus ur gravens mörker. Att Jesus uppstår är ett mysterium och omöjligt att förklara. Det är tro. Men det som är möjligt att begripa är att vi som lever i påsktiden, tiden efter Jesus uppståndelse, får tillgång till hoppet som livskraft.
Och om det hoppet kan vi berätta för varandra och för våra barn och barnbarn. Vi har ett ansvar att berätta om livet som det är, men också om hoppet som bär.
Var inte rädd.
Så säger han, Jesus. Han som enligt berättelsen offrar sig för hela världens skull. Jesus. Som ger oss tid för försoning. Och om det är svårt att förstå, gå ut efter måltiden och se hur naturen försonas. “Med blid och livlig värma, till allt som varit dött, se solens strålar närma och allt blir återfött”. Så ska vi sjunga om någon månad, men nu är det vår och allt är som det ska bli. Någon och något tror på oss. Så jag ber:
Välsigna oss, Gud, med solens ljus ovan oss,
med jordens kraft under oss,
med vänners omsorg runt omkring oss,
med din avbild djupt inom oss,
med din framtid som väntar oss.
Amen.
Jungfru Marie Bebådelsedag (Guds mäktiga verk)
S:t Nicolai kyrka
17 mars 2024
En inspelad version går att lyssna på i spelaren här ovanför. Jag predikade över evangelietexten, som idag är en av de som kanske är mest känd? Lukasevangeliets första kapitel, verserna 26-38:
I den sjätte månaden blev ängeln Gabriel sänd från Gud till en ung flicka i staden Nasaret i Galileen. Hon hade trolovats med en man av Davids släkt som hette Josef, och hennes namn var Maria.
Ängeln kom in till henne och sade: ”Var hälsad, du högt benådade! Herren är med dig.” Hon blev förskräckt över hans ord och undrade vad denna hälsning skulle betyda. Då sade ängeln till henne: ”Var inte rädd, Maria, du har funnit nåd hos Gud. Du skall bli havande och föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus. Han skall bli stor och kallas den Högstes son. Herren Gud skall ge honom hans fader Davids tron, och han skall härska över Jakobs hus för evigt, och hans välde skall aldrig ta slut.”
Maria sade till ängeln: ”Hur skall detta ske? Jag har ju aldrig haft någon man.” Men ängeln svarade henne: ”Helig ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig. Därför skall barnet kallas heligt och Guds son. Elisabet, din släkting, väntar också en son, nu på sin ålderdom. Hon som sades vara ofruktsam är nu i sjätte månaden. Ty ingenting är omöjligt för Gud.”
Maria sade: ”Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt.” Och ängeln lämnade henne.
Predikan
Och ängeln lämnade henne. Mitt i mysteriet. Den lilla människan i den stora existensen. Där står vi kanske fortfarande?
Häromdagen hörde jag ett av det vackraste orden i det svenska språket i Sveriges radios land- och sjöväderrapport. Siktförbättring. Ett ord som vittnar om ett hopp om att himlen ska visa sig, att det som har skymt sikten ska lätta.
Bebådelse kanske också handlar om siktförbättring.
Jag tror att Gud vill säga oss något viktigt i både land- och sjöväderrapporter och dagens evangelium. Kanske skingra dimmorna som gör att många människor verkar ha fått det svårt att se andra människor i ögonen? Gud kanske ser att vi har gjort det väldigt svårt för oss själva med allt vi släppt ut i luften och nu vill hjälpa oss att se klarare? Så att det vi själva skapat inte står i vägen för själva Skapelsen.
I dagens evangelium sänder Gud sin ängel… till en människa.
“Var inte rädd, Maria, du har funnit nåd hos Gud.”
Gud vet att vi lätt blir rädda. Hur mycket vi skapar av rädsla. Därför låter Gud hela Skapelsen runt om oss, hela tiden, på sätt som vi ibland har svårt att förstå, säga oss:
Var inte rädd.
Jag älskar dig.
Jag överger dig inte.
Kanske är vi ibland så inbäddade i dimma att vi inte ser, hör eller känner det. Men även då är Gud allsmäktig och ingenting är omöjligt för den allsmäktige Gud som bär oss – och hela – livet. Ingenting. Guds mysterium är också vår verklighet, som kanske visar sig tydligare när det som skymmer sikten lättar.
Ängelns svar till Maria i dagens evangelium, om hur det ska gå till när hon ska få en son som ska heta Jesus, det svaret kan också bli till en slags Gudsbild. Långt bortom våra förnuft, regler och system.
“Ty ingenting är omöjligt för Gud.”
Som Lukas skrev.
Jag tror inte att Gud kräver att vi ska förstå jungfrufödseln med våra rationella tankar. Inte ens att vi måste kunna förklara eller försvara den. Guds mäktiga verk går långt bortom våra förnuft samtidigt som Gud finns allra längst in i var och en av oss. Vi får tro på det utan krav att förstå.
Maria vittnar om sin tro. Marias möte med den största av kallelser kan säga något. Maria kan visa en väg. Hennes JA till Gud kan säga oss något om ödmjukhet. Hon förstår att allt som ska ske kommer att ske genom Guds nåd. Jag tror inte att andra människor plötsligt saknar betydelse för Maria. Jag tror hon får evighetens perspektiv när hon väljer att lita på den Gud som tar henne i anspråk. Evighetens perspektiv tar henne hela vägen till platsen under korset där hennes son kommer att mördas av människor och samtidigt lösa hela världens synd och skuld. Som ett försoningsoffer.
Maria kommer att ge allt för Gud och Maria kommer att allt för människan. Och tänk om något endaste litet frö av Marias tro och tillit kunde gro i våra ledare. Eller i oss som utser dessa ledare. I oss alla, här och nu. För vad svarar vi när livet knackar på? Världen behöver var och en av oss, vi är också kallade.
För just nu är en Maria förkrossad i sorg över ett barn som aldrig kommer hem igen. Igår har en Maria lyssnat på ett barn som är förälskat för första gången. Hela veckan har en Maria våndats över ett beslut som kommer att få konsekvenser för ett barn. Imorgon ska en Maria oroa sig för ett barn som slutat svara på meddelanden. Just i detta nu ligger en Maria, som nyss hade så ont, med ett nyfött barn på sitt bröst och känner livets nya hjärtslag. Samtidigt som en annan Maria inte vågar bli mamma… för världen gör henne så rädd.
Och kanske just nu, i en kyrka någonstans, samlar en ensam Maria mod. Mod att för första gången på länge våga möta en annan människas blick, i den fridshälsning och nattvarden som väntar.
Tänk om någon av oss får vara den människan som möter den blicken. Tänk om Gud vill ta oss i anspråk här och nu. Som medskapare i den Skapelse som säger till alla dessa Marior: Var inte rädd.
Jag tror att vi är sedda av den Gud som kallar oss att se varandra. Jag tror att vi är bekräftade av den Gud som kallar oss att bekräfta varandra. Jag tror att vi är älskade av den Gud som kallar oss att älska varandra. Jag tror att själ och hjärta är på väg tillbaka och att vi kan ställa något tillrätta i en tid när vår gemenskap prövas hårt av människors rädsla för….. andra människor. Av rädsla för främlingar och för de som är nära. Av rädsla för människor som har allt och som är rädda för människor som inget har. Av rädsla för människor bakom vapen som är rädda för människor framför vapen som är rädda för… människor.
Kan vi vända om och svara som Maria?
“Jag är Herrens tjänarinna.
Må det ske med mig som du har sagt.”
Den Gud som väljer Maria – och oss – ger henne – och oss – allt vi behöver för att klara av uppdraget för livets och världens skull. Gud tror på oss. Vi är inte ensamma. Vi behöver inte lämna någon ensam. Det viktiga är kanske inte alltid vad vi gör, utan att vi gör något för att läka vår väv, de mänskliga banden mellan oss. Att vi möter varandras blickar.
När vi låter det ske, då finns det goda möjligheter till siktförbättring.
Idag är det bebådelsedag. Något kan bli klarare. När vi, som Maria, säger JA till Gud, Skapelsen och varandra. När vi säger JA till evighetens perspektiv.
Där kanske vi kan se och älska varandra.
Som han kommer att be oss, människosonen.
Han som ska födas av jungfrun Maria.
Jesus Kristus, han som ska dra med oss alla i försoningen.