Publicerat

En slags förbön

Jag läser Svenska kyrkans grundkurs på Hagabergs folkhögskola i år. Nu på torsdag ska jag tillsammans med två kompisar leda en middagsandakt. Där ska jag läsa en förbön. Just nu ser den ut så här. Kanske kan den skapa en känsla hos någon annan också. Jag vet inte.

Bli stilla låt tystnaden föra dig nära
Närvaron finns där en kraft som vill bära
Öppna det rum som står låst djupt inom dig
Barnet som bor där och stumt skriker: HÖR MIG
Du är en bön
Gud är din bön

Vi ber.

Gud, vi tackar dig för att du låter oss vara tillsammans.
Vi tackar dig för människor som berör.
Vi tackar dig för värme och insikt.

Dagarna blir kortare nu. Några av oss tyngs av mörkret.

Gud, vi tackar dig för att du rätar våra krökta ryggar.
Vi tackar dig för varma kläder, levande ljus och skymning.
Vi tackar dig för relationer som värmer.
Vi tackar dig för att du går med oss, tillsammans i mörker.

Många känner oro nu, när klimatet förändras.
Mellan människor och i allt som är runt om oss.

Oron finns för vintern.
För ekonomin.
För värmen.
För maten.
För freden.

Gud, vi ber om försoning.
Mellan länder, ledare och varandra.
Mellan människor fast på olika sidor av olika gränser.
Mellan människan och allt som lever.
Med djuren, träden, växterna och alla andra.

Vi är alla en del av din Skapelse.

Vi ber om din hjälp att försonas med Dig och skapelsen.
Med den stora gåtan och mellanrummen som inte går att mäta.
Med närvaron och kraften som vill bära.
Gud, hjälp oss att inte vara rädda.
Hjälp oss att lita på dig.

Många känner oro för människor som saknas, för människor som lider.

Gud, vi ber för de som tappat bort varandra.
Vi ber om kraft och mod att be om förlåtelse.
Vi ber om lugn och värdighet när vi tar emot den.
Vi ber om din försonande klarhet.

Vi ber – var och en tyst för oss själva – om försoning i det som gör ont just nu.

[TYST I 30 SEKUNDER]

Gud, var med oss när vi springer fram mot nya möten.
Och blir lurade minst en gång till.
Hjälp oss att hitta tilliten du skapat i oss.
Tilliten som är större än all makt och ondska vill.

Gud, ge oss sinnesro att acceptera
det vi inte kan förändra,
mod att förändra det vi kan,
och förstånd att inse skillnaden.

Amen.



Publicerat

Höst, stress, mörker

Valresultatet gör mig uppgiven. Studierna gör mig stressad. Mörkret får mig att frysa. Jag – och vi – är på väg in i väldigt prövande tider. Försöker andas, sova ordentligt och hålla huvudet kallt samtidigt som hjärtat är varmt.

Är lite trött på att upprepa mig. Men, det går i cirklar.

Publicerat

Håkanevangeliet gör mig vidöppen

När jag går på konsert med Håkan Hellström så är det en religiös upplevelse. På riktigt. När så många människor står och sjunger med i de där sångarna som blir vi verkligen ett. Dualismen försvinner och vi möts i våra patetiska känslor. Det är vackert. För mig ger det samma djupa känsla av sammanhang som när jag tar nattvard.

Det stora mysteriet. Drabbar oss på olika sätt. Själv är jag övertygad om att Håkan är en ängel.

Publicerat

Förnekelse eller försoning

Förnekelse. Mänskligt och lätt att hamna i. Inte minst i tider när stora saker vi inte själva kan påverka faktiskt förändrar våra liv. Som krig. Som klimatförändringar. Och dessa bådas långtgående konsekvenser, i det korta perspektivet stigande priser på livsviktiga saker vi vant oss vid är billiga, som energi, vatten och mat. I det långa perspektivet brist på samma saker, energi, vatten och mat. Troligen också begränsningar av våra möjligheter att tillgodose våra fysiska behov av tillexempel värme, vatten och mat. Lidandet som blir en konsekvens av bristerna.

Om vi förnekar framtiden och försöker vinna val på att låtsas om att framtiden inte kommer, då kommer det där lidandet bli svårt att dela. Det kommer nog rent av bli våldsamt och leda till ännu mer lidande.

Försoning. Kräver något av oss. Något aktivt. Inte helt lätt, men öppnar en annan väg. Om vi försonas med att framtiden kommer och att den har med sig svåra utmaningar… då har vi en chans att anpassa oss, förbereda oss och till och med sluta göra saker som försvårar för oss.

Det är lätt att fastna i detaljer. Det är lätt att dras med i förnekelse. För mig börjar det klarna allt mer. Det spelar kanske inte någon avgörande roll hur det går i valet. Valet mellan förnekelse och försoning är större än politiken. Men det kanske kan vägleda den inre valkompassen där du ställer dig frågorna istället för att söka snuttifierade svar på dem i den förenklade valkompassen som erbjuds.

Alla mot alla, eller alla med alla?

Varken naturen, krigshetsarna eller ekonomin kommer ha svaret. Varken naturen, krigshetsarna eller ekonomin kommer att bry sig jättemycket om vår förnekelse. De goda åren är över. Vi levde länge i förnekelse och snart kommer det inte att hjälpa längre. Kanske är det lika bra att försonas med det?

Publicerat

De fyller år igen

16 juni. Idag fyller de år. Hanna och Ella. Fortfarande ett mirakel, något mystiskt. Jag kommer aldrig att förstå föräldraskapet, men jag gör vad jag kan för att vara en pålitlig människa i deras liv. De har blivit så stora nu, och jag har blivit så gammal. Precis som det ska vara. Jag kommer aldrig att känna mig som en självklar pappa. Förhoppningsvis har de inte ont av det. Jag tror inte att det är möjligt att vara förälder statiskt. Allt är i förändring hela tiden.

Jag känner fortfarande ett vemod i det här med att vara pappa. Jag älskar mina barn på ett sätt som inte ord kan göra rättvisa. Med den kärleken kommer ett sting av oro och smärta. I nästan varje andetag. I litenheten jag känner inför livet som de går igenom. Att jag inte kan röja bort alla faror, orättvisor och risker. Att jag inte klarar av att påverka samhället så att de kan vara trygga i en framtid när jag själv inte kommer att leva.

Ella blir myndig nu. Från och med idag har jag inte längre juridiskt ansvar för henne. Hon är klok, varm, empatisk och kommer att klara sig fint. När hon faller, om hon faller, så kommer jag finnas där. Jag kommer alltid att gå med henne och Hanna på något sätt. Hanna blir 26. Liksom jag har hon gått igenom uppbrott och omställning. Hennes kreativitet och lust fortsätter att fördjupas och jag är glad över att hon inte känner sig alltför stressad av livet som kulturarbetare. Hon har hittat sig själv i ny kärlek och det är fint att se henne så förälskad.

Camilla. Deras mamma. Jag svek henne. Det kommer också alltid att kännas sorgligt. Allt har blivit bra och vi är föräldrar tillsammans, men i varsin ny relation. Imorgon ses vi och äter middag allihop. För att fira. Jag är tacksam för oss alla. Att vi fortfarande går tillsammans längs den här skruvade vägen som kallas livet. I litenheten blir det lättare. Imorgon firar vi det största som hänt. Miraklet 16 juni, 1996: Hanna. Miraklet 16 juni, 2004, Ella.

Jag älskar dem. Jag tror på dem. Jag vill leva för dem i evighet, men det kan jag inte.

Publicerat

Följer en väg men känner mig fortfarande vilse

Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse.

  • Tomas Tranströmer

15 juni 2022. Idag har jag skrivit texter till ett nyhetsbrev, bokat in telefontider för olika uppföljningar och avstämning och publicerat events i ett stort system. Imorgon fyller flickorna som kallar mig pappa år igen. Hunden jag kallar Vilda mår bättre och vi väntar på svar från Djursjukhuset kring hennes tillstånd. En väldigt konstig tid i livet har tagit mig till någon slags glänta. Eller kanske något som kan kallas stormens öga? Jag står och är lite förvirrad. Men, det är som det ska.

Jag är lite trött. I tanke och rörelse. De senaste 18 månaderna har varit hektiska. Uppbrott och omställning. Nytt hem i nytt liv. En lång vänskap ledde till kärlek. Heltidsstudier i teologi på ett universitet. Halvtidsstudier för att förstå Svenska kyrkan på folkhögskola. Dessutom det mest intensiva året som företagare. Allt samtidigt. Nu återstår lite arbete innan jag kan ta sommarledigt. Det kommer att bli bra.

Ska jag bli präst frågar många. Jag svarar att det inte är upp till mig. Jag känner ett starkt kall sedan några år tillbaka och gör vad jag kan för att följa den väg som öppnat sig. Exakt var den väger leder kan jag inte kontrollera. Men, en process pågår så att jag ska kunna antas som kandidat under nästa år. Vägen jag vandrar på leder i det inre i samma riktning som den alltid gjort, men i det yttre så har vägen delat sig. Meningen jag sökt i hela mitt liv utan att hitta finns i det varma, öppna och fina i att tro, och att dela den tron med andra människor. Sedan jag förstod att det var bristen på tro som skavde så hårt har det blivit nästan smärtsamt tydligt hur all mätbarhet, new public management, bekräftelsepundande och karriärskamp gör att jag inte klarar av att vara i det utvecklingssammanhang jag trodde var mitt. Jag kommer att behöva dubbla ett litet tag till, men sedan väljer jag väg.

Jag var vilse ganska länge. Försökte förtvivlat vara något jag inte klarar. Försökte spela rollen av mig så hårt att jag till slut trodde att jag var rollen jag spelade. Det har kostat. Men på något sätt så blir allt som det ska. Jag känner mig fortfarande vilse. Kanske beror det på att när jag vändes rätt, och allt blev upp-och-ned så tar det lite tid att förstå att det här perspektivet också finns. Kanske beror det på att jag inte längre kan motivera mig att jobba efter de olika mål jag förväntas ledas mot. Jag vet inte, men det är inte så viktigt.

Framtiden ser inte bara vacker ut. Jag gör vad jag kan för att möta den. För att försonas med det som kommer. Klimatkris, krig och lidande. Jag preppar genom att försöka ta plats i en tradition som hanterat lidande i tvåtusen år. Som skapar sammanhang där människor möts och hjälper varandra. För att de tror att det är det viktigaste. Generation efter generation.

Gud är inte någon/något som existerar. Gud är Existensen, med stort E. Källan och summan. Ibland mätbar, men oftast inte. Frågorna blir ofta fler än svaren och det är precis som det ska.

På så sätt är det skönt att gå vilse och hitta den där gläntan.

 

Publicerat

Fotograferar igen

Jag har börjat fotografera igen. Livet går inte lika hastigt framåt och där låg kamerorna. Det är något livsviktigt med de här bilderna. De får mig att förundras. Jag vet att det är bra. Livet, existensen och det där obeskrivligt vackra vi inte har kontroll över.

Publicerat

Operation

Nu ligger hon på operationsbordet. Tumörer i juver. En första tas ut idag och undersöks närmare. Nio år gammal har nedbrytningen börjat. Eller celldelningen som till slut måste gå sönder. Jag är orolig. Hämtar henne i eftermiddag om allt går som det ska.

Jag ber.

Jag är så tacksam för att hon kom. I nio år har hon väglett mig på olika sätt. Ibland har jag förstått, ibland inte. Hon är min ängel. En vägvisare. Jag önskar så att hon blir kvar hos mig.

Vilda. Den finaste varelsen.

Edit: 14:00:

Kirurgi blev biopsi. Dagens veterinär tyckte inte att tumörerna kändes som maligna tumörer utan mer som något inflammerat. Biopsi togs och Vilda ligger nu hemma vid mina fötter. Lite trött efter narkos och lite stukad efter upplevelsen. Hon kommer inte gå in lika positiv nästa gång. När provsvaren kommer får vi reda på mer om nästa steg i behandlingen.

Publicerat

Fred eller död

Så länge som vi lever i en civilisation eller kultur som bygger strukturellt och indirekt våld genom att diskriminera olika människor och förvägra dem deras mänskliga rättigheter så kommer vi att leva i ett samhälle präglat av negativ (påtvingad) fred där staten utövar sitt våldsmonopol.

Om vi ska uppnå positiv fred, då måste vi sluta med det strukturella våldet. Då måste vi sluta dela upp människor i vi och dom. Åtminstone på det där diskriminerande sättet. Vi kan inte se människor som ekonomiska tillgångar eller ekonomiska belastningar.

Det gäller oss i Sverige också. Apropå hårdare tag. Hårdare tag kommer nämligen bara att leda till ännu hårdare tag. Våld föder våld. Just nu tycker väldigt många att detta våld är viktigare än att försöka bemöta klimatkrisen. Det där kommer att kunna bli vår arts död.

Istället för att välja mellan vi eller dom borde vi överväga att välja mellan fred och död.

Bilden kommer från ett Instagram-konto som drivs av ett vapentillverkande företag. Företaget hade tillverkat vapnet som användes för att mörda 19 små skolbarn i Texas igår. 

Publicerat

Kyrkan

Internathelg på kyrkans grundkurs. Ännu ett möte med fantastiska lärare, studiebesök och fina kursare. Men, den här gången gnager något. Jag tror. När vi pratar om budskapen, idéerna, riterna, samtalen, själavården att försöka göra livet godare och sånt där…. då känns det så bra i hela kroppen. Men, när vi möter organisationen och får höra om den organisatoriska sidan, så skaver det. Kyrkan en stor kropp. Den är organiserad på ett sätt som påminner om den där världen jag tappat tron på. Den där människors olika viljor, makt och kamp gör att konsekvensen av allt som görs inte blir så bra som det borde bli.

Känslan är fin, tanken behöver bli det. Och jag vet inte ens om jag kommer att bli insläppt som kandidat. Den processen är lång.

De har förvarnat oss om att den här kursen kommer att skapa sådana här känslor. Det är inte förvånande. Starka kontraster i det vi gör. Så mycket erfarenhet, visdom och kärlek i möten och samtal. Så mycket kyla och stora behov i världen. Så tung tradition och överbyggnad. Vem är jag i allt detta?