Idag har jag fångat människors uttryck. Fotograferade åt en nationell intresseorganisation och på ett synnerligen modernt tjänsteföretag på Östermalm i Stockholm. Målmedvetna människor. Upptagna. Lite svåra att få att slappna av på den korta tid jag hade med varje enskild kvinna eller man. Men, jag kom hem med 500+ bilder på de där olika uttrycken.
Målet är att visa att kvinnorna och männen som förhandlar, utövar påtryckning och reglerar också är människor. Med samma fullständigt unika uttryck som du och jag.
Staden och sprawlen
Jag tog en lunchpromenad i solen. Skönt. Gick den dryga kilometern till Hälls på Olaigatan där jag tog en dubbel espresso under ett porträtt av kungaparet innan jag gick hem igen. Såg mig omkring, tog bilder och funderade på den utglesade staden. På sprawl. Vad som händer när pengarna, människorna, passionen, resurserna och viljan att ha det fint omkring sig flyttar ut i stadens villaområden. Jag har sett det på nära håll de senaste tio åren. I Södra Stockholm. Jag ser också tecken under dagens lunchpromenad. Tecken på att de delar av staden vi delar, de som är våra gemensamma, inte längre prioriteras lika mycket. Att varenda enskild liten tomtplätt ute i villamattan tar mer tid, energi och kärlek i anspråk. Eftersom det är där staden växer mest.
Jag tror att vi som bor i staden måste ställa högre krav. Och vara beredda att bidra mer till stadens utveckling. Det är inte bara min tomt, min port eller min trottoar som är viktig. Fimpen du trampar ned utanför min port. Kisset du släpper ut på min fasad. Hamburgeromslaget du släpper i min park. Staden är inte din soptipp. Den är min trädgård.
Vårt gemensamma rum.
Jag tror på Örebro. Åh, vad jag tror på den här staden. Här finns fantastiska förutsättningar. Så länge kreativa, sköna, levande och helt vanliga kvinnor, män och barn fyller staden med liv. Dygnets alla timmar. Inte bara under kontorstid, turistsäsong och helgfestandet. Vi gör det hela tiden istället. Om och om igen. Eftersom det liksom blir skönare så.
Reclaim the city.
Portalen som dog
Det fanns en tid när portalen var svaret. När en webbplats skulle innehålla all information som fanns. När länkar ut var jobbiga, när total kontroll var viktigare. Då resurserna grävdes ned i dyra publiceringssystem och behov av utbildade webbredaktörer som kunde underhålla systemet, och uppdatera informationen. När vi trodde att vi kunde bygga vår organisation på webben. Att hemsidan var organisationen. Eller åtmintone www-versionen av den.
Det var inte så. Idag vet vi mer och kommunicerar också smartare. Jag arbetar just nu med ett förstöra en portal. Riva ned en gammal tanke och bygga något annat. Något smartare, en vägvisare. Därför tar jag en ganska omfattande webbplats och krymper den. På alla sätt. Tar bort nästan allt innehåll och pekar istället direkt mot källorna. Skapar en minimalistisk hemsida som guidar istället för att låsa in.
Det känns renande. Förhoppningsvis också för uppdragsgivaren. När det är klart.
Företagsklimat och personlig kommunikation
Idag kom en ny mätning på företagsklimatet i Sveriges kommuner. Glädjande nog visar det sig att kommunen jag fram till alldeles nyss arbetade i (med just näringslivsfrågor) blivit bättre. Dessutom har kommunen jag just flyttat hem till också blivit det. Det är viktigt att de företag som finns i en kommun för den service och det bemötande de förtjänar. Eftersom det är i företagen det skapas pengar. Pengar som senare beskattas och gör att du och jag kan finansiera våra gemensamma tillgångar via skatt som förvaltas av stat, landsting och kommun.
Utan kvinnor och män som vågar prova sina idéer. Utan kvinnor och män som misslyckas och lyckas skapas inga jobb. Utan jobb inga löner. Utan löner ingen skatt och det blir inte mycket gemensam välfärd då. Men, utan kvinnor och män som arbetar i kommuner och handlägger ärenden på ett bra sätt blir det svårt för företagarna att skapa de där pengarna på ett hållbart sätt.
Allt hänger ihop. Och det bygger på relationer. Kontakter mellan människor. Känslor. Den kommun som är bra på personlig kommunikation kommer också ha ett regelverk och en service som skapar bra förutsättningar för de lokala företagarna, föreningarna, kvinnorna, männen och barnen.
Det är kanske den största anledningen till att jag vill arbeta med personlig kommunikation.
Att möta människor
Häromdagen fotograferade jag medarbetarna hos ett intressant företag som arbetar med att matcha människor och deras kunskap och erfarenhet med andra människor som behöver denna. Ett litet gäng kloka och kreativa människor. Vi fotograferade och diskuterade vikten av relationer och personliga möten.
Något av det bästa med mitt arbete är just att möta människor som de här. Det inspirerar.
Inspiration
Tog en tur med mitt stora barn, tonåringen, till Naturens hus och till Stadsparken på eftermiddagen. Försökte hitta lite inspiration. Ser att färgerna börjat rinna ur naturen. Sommaren är på väg att övergå i något annat. Något mer färglöst. Samtalet vi hade hade mer färg. Det handlade om att det ibland, tyvärr, är viktigt att markera mot andra människor vad som är okej och vad som inte är det. Som när man börjar i en helt ny klass. I nian. Och några jämnåriga inte riktigt beter sig okej. Ett fint samtal. Hoppas det hjälpte.
Kameran följde med.
Att komma igång på hemmaplan
Just nu håller jag på att avsluta min karriär som lönearbetare. De senaste tio åren har den karriären tagit mig till många spännande uppdrag och möten med spännande människor. Nu vill jag ta den erfarenheten och göra min grej. Jobba tillsammans med människor jag tror på. För att göra saker jag tror på. Samtidigt som jag packar ihop och avslutar jobbet vid skrivbordet på min gamla arbetsplats träffar jag nya spännande människor som behöver hjälp med olika saker. Den här veckan träffar jag två intressanta företag i Stockholm och lägger upp lite höstplanering med en kund till i huvudstaden. Två lunchmöten också med vänner i Örebro som jag gärna vill arbeta tillsammans med.
Men, först uppgraderar jag WordPress, ställer in några Google-kalendrar och pillar med lite annat. En måndagmorgon i allra sista augusti.
Om ett unikt och mänskligt landmärke
Vi har en fantastisk badanläggning. Det har många andra också, städer som Södertälje, Boden och Malmö exempelvis. Vi har en mycket vacker park. Det finns också på många andra platser. Liksom slott, köpcenter, restauranger, caféer och museum. Vi har hembygdsföreningar, statyer och en väldokumenterad historia.
I Örebro lider vi ingen brist på upplevelser. Men upplevelser finns överallt. Människor har olika behov och olika känslor för olika saker. Besöksnärings-, inflyttar- och etableringsstrategier i all ära. De tar oss en bit på väg men är inte jättebra på att ta fram de unika känslorna. Jag har arbetat med sådana strategier i många år nu, regionalt, nationellt och lokalt. I gränslandet mellan näringsliv och stat eller kommun. Sällan, eller aldrig, har jag mött en sådan här möjlighet.
Sedan några månader tillbaka har vi en jättestor gul kanin mitt på Örebros största torg. Den ligger liksom utslängd utanför rådhuset och stora kyrkan. Som en påminnelse om mänsklighet. Runt kaninen har det varit en ständig rörelse av små barn, stora barn, vuxna barn och pensionerade barn. Tusentals bilder har tagits med kaninen som fond. Det skrivits om staden med kaninen i nationell press. Pratats på radio. Till och med skymtat förbi på teven.
Men framför allt har den skapa bra känslor hos väldigt många människor. Människor som bor i Örebro, andra städer och andra länder. Det är något att vara stolt över. För ganska få städer i världen har en stor gul kanin som gör människor glada. Mitt på det största torget.
Det är att vara unik på riktigt. Så därför tycker jag att den där stora gula kaninen ska bli kvar i Örebro på något sätt.
I Örebro lider vi ingen brist på upplevelser. Men upplevelser finns överallt. Människor har olika behov och olika känslor för olika saker. Besöksnärings-, inflyttar- och etableringsstrategier i all ära. De tar oss en bit på väg men är inte jättebra på att ta fram de unika känslorna. Jag har arbetat med sådana strategier i många år nu, regionalt, nationellt och lokalt. I gränslandet mellan näringsliv och stat eller kommun. Sällan, eller aldrig, har jag mött en sådan här möjlighet.
Sedan några månader tillbaka har vi en jättestor gul kanin mitt på Örebros största torg. Den ligger liksom utslängd utanför rådhuset och stora kyrkan. Som en påminnelse om mänsklighet. Runt kaninen har det varit en ständig rörelse av små barn, stora barn, vuxna barn och pensionerade barn. Tusentals bilder har tagits med kaninen som fond. Det skrivits om staden med kaninen i nationell press. Pratats på radio. Till och med skymtat förbi på teven.
Men framför allt har den skapa bra känslor hos väldigt många människor. Människor som bor i Örebro, andra städer och andra länder. Det är något att vara stolt över. För ganska få städer i världen har en stor gul kanin som gör människor glada. Mitt på det största torget.
Det är att vara unik på riktigt. Så därför tycker jag att den där stora gula kaninen ska bli kvar i Örebro på något sätt.
Därför går jag inte med i din grupp
Av uppkommen anledning kommer här ett litet uttalande, en förlängning av det jag skrev om att fatta det ofattbara. De senaste veckorna har gruppsorg, grupphat och annat gruppknas förekommit i hög utsträckning i närheten av mig. På gott och ont. Mina tankar handlar också om de goda och de onda. Eller snarare om att de inte finns.
Jag är nämligen lite trött och orolig för gruppen. Ser ingen framtid i att människor sluter sig samman i grupper som pekar finger åt varandra. Eller slår varandra. Hackar ihjäl varandra med machete. Eller bombar varandra med radiostyrda flygplan. Mitt liv blir inte bättre för att jag ställer mig i en grupp som bashar Sverigedemokrater. Jag känner inte att jag bidrar till en smartare och trevligare värld genom att ställa mig i kön med alla andra som vill spotta på en tågkonduktör som i en given situation tappade huvudet och gjorde fel. Tror inte jag blir en klokare och bättre människa genom att hata männen i bandet Takida bara för att de gör musik som jag ogillar.
Det motverkar det jag egentligen vill. Därför låter jag inte någon annan ta mig som gisslan för att driva opinion, dvs åsikt i grupp. Fyrtio år gammal har jag aldrig träffat en genuint elak, ondsinnig människa. Då har jag ändå träffat ganska många och jobbat ganska nära politik i många och långa år. Onda människor finns helt enkelt inte. Lika lite som goda. Det finns människor. Människor med kunskap, erfarenhet, känslor, tankar och åsikter. Alla människor är lika mycket värda. Det står liksom fastslaget i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna.
Jag tror det är bättre att möta människor med respekt. Istället för att gå med i någon allmänmoralisk folkdomstol som dömer ut människor på löpande band. Att jag ständigt berättar berättelsen om mig själv som god människa genom att citera och hänga de jag ogillar förändrar knappast något. Jag provade det i skolan. Från förskolan upp till gymnasiet. När vi grupperade oss genom att utesluta någon eller några. Det kallas mobbing ibland. När jag var liten var det här en ganska primitiv grej. Den som var tjock eller hade glasögon fick i sin lindrigaste form inte vara med på lekarna under rasten. I sin värsta form blev han eller hon knuffad, slagen, nedstoppad i en toalett, dränkt i snö eller något annat vi barn tyckte var tillräckligt elakt. Ju äldre jag blivit desto mer sofistikerat har uteslutningsarbetet blivit. Mer psykiskt än fysiskt. Samma skit likförbannat.
Efter fyrtio år inser jag att det inte fungerat särskilt bra. Därför försöker jag förstå människor istället. Jag hoppas att det kommer göra det lättare för mig att påverka. Eftersom respekt för människans rätt till sin åsikt är något helt annat än respekt för åsikten i sig.
Jag företräder mina åsikter. Ingen annan. Det betyder inte att jag skiter i allt, dig eller de som har sämre förutsättningar än mig. Det betyder bara att jag tycker att alla har rätt att vara sig själva. Att jag accepterar att det är bättre med nio miljoner människor i ett land som gör sin grej än att en människa dikterar vad alla andra ska göra.
Mångfald behöver inte grupper. Solidaritet och sammanhållning behöver inte grupper. Det enda som behövs är människor som bottnar i sina egna liv och ges möjlighet att tänka fritt och stå för sina egna känslor och åsikter. Med tillägget att vi också respekterar allas rätt till samma möjlighet. Då blir det lättare att mötas. Att diskutera och utveckla. Tillsammans.
Därför slutar jag twittra fyndiga små kommentarer som bara sågar andra. Därför slutar jag kokettera med min egen godhet genom att bara hänga ut andra.Därför går jag inte med i din grupp. Det funkar inte för mig längre.
döende blogg
Den här bloggen är minst sagt döende. Just nu bloggar jag om flytt och livsbyte på na.se. Känns inte som att jag kommer återuppta det egna egobloggandet igen. Möjligen någon form av mer genomtänkta texter när jag kommer igång med mitt eget företagande på allvar i höst. Oklart. Snacka helst med mig på Facebook, twitter eller Google+ istället.