Författare: fredrikbronner

Igår var jag med på ett spännande seminarium. Det handlar om min stad och bilden av den. Eller det som av många kallas platsvarumärket Örebro. Femtiotalet inbjudna kvinnor och män bjöd på sin tid under dag för att bidra i en stor process. Företagare, politiker och tjänstemän. En härligt intensiv och uttröttande dag. Många kloka tankar och diskussioner.
Frågan om effekten av att jobba med sådant här är omdiskuterad. Leder det till något? Kanske, kanske inte tänker jag. Alternativet är att vi håller tyst. Att vi inte ber människor komma hit. Vi sluter oss, stänger dörrar, bygger murar och låter omvärlden vara något annat än oss själva. Det är helt främmande för mig. Jag tycker det är bra att vi omvärderar, utvecklar och diskuterar platserna vi bor, lever och verkar på. Jag är glad och stolt över att bo på en plats där många tycker det här är ett viktigt arbete, och att det arbetet utförs av kunniga, engagerade och levande människor.
Örebro, Stockholm, Kiel, Kalix, New York, Shanghai, Delhi. Det spelar ingen roll. Platser utvecklas som summan av allt det som du och jag gör. I mitt fall handlar det om Örebro, en fantastiskt behagligt liten stad. Globalt sett finns vi knappt. Nationellt gör vi det. Framför allt individuellt. Alla flickor, pojkar, kvinnor och män som lever här. Lär sig och lär ut. Skapar, konsumerar, delar, uppfinner, äter, sover, lever och dör. Det är vi som är Örebro. Jag tycker vi är värda att berätta om. Och eftersom det är så bra här berättar jag gärna om det för andra. Det handlar inte om slogans längre. Utan något viktigare.
Om oss.
Och att vi har plats för fler.

Jag tycker mycket om mitt jobb. Gör vettiga saker och träffar härliga människor. Men, jag bär på några saker. Saker jag känner att jag måste göra för att utveckla mitt företagande. Eller kanske rättare sagt, mitt liv. Jag har burit på den här känslan ett par år. Ett av huvudskälen till att jag driver företag istället för att välja tryggheten som anställd är att jag vill komma närmare möjligheten att faktiskt göra detta någon gång. Nu säger magen att det är dags att börja agera. Börjar med att lista vad det är jag vill göra.
1. Jobba mer pro bono. Lägga mer tid på att göra sakerna som får mig att må bra på djupet. De där goda gärningarna som får dopaminet att kännas i hela kroppen.
2. Skriva den där boken om diabetes, hur det har förändrat mitt liv totalt och den historia jag vill berätta för andra föräldrar som kommer hamna i samma situation. Berätta om den forskning som finns om oss föräldrar till kroniskt sjuka barn och hur vi mår. Varför vi bränner ut oss i högre grad än andra föräldrar. Jag måste få gå på djupet med den här delen av mitt liv. Kan jag hjälpa en enda annan människa att leva smartare än jag själv gjort i nio år är det värt mycket.
3. Alltså måste jag hitta en möjlighet att lägga mer tid på det. För det krävs pengar. Så först måste jag ta mig tid att hitta en mecenat/riskkapitalist/investerare.
4. Skaffa en agent eller någon som kan sluta mina ekonomiska avtal.
5. Utveckla en affärsmodell där de som har råd att anlita mig betalar lite mer, så att de som inte har råd, men verkligen behöver anlita mig, får möjlighet att göra det.
Jag är bra på mitt jobb. De som anlitar mig uppskattar det jag gör. Jag tänker fortsätta utveckla de relationerna och hjälpa de som vill anlita mig i den mån jag kan. För mig handlar det inte om en ekonomisk drivkraft. Jag behöver tjäna pengar, så är det. Två barn är beroende av att jag gör det. Jag har hyra att betala. Behöver äta, ha kläder på kroppen etcetera. Men det som driver mig är att göra bra saker. Att hjälpa någon att berätta något viktigt. Att få människor att lyssna. Hjälpa till att utveckla något. Jobba lite smartare hela tiden. Tänka hållbart och långsiktigt. Fårorna blir djupare. Stråna blir gråare/vitare. Tiden går. Det är därför jag behöver formulera mig på samma sätt som jag känner.
Ett helt vanligt ovanligt sätt att vara entreprenör, tänker jag.

Jag tycker inte om telefonen. Den avbryter oftast något viktigt. Nästan alltid med något helt oviktigt. De flesta som ringer mig är bedragare, säljare eller människor som vill utnyttja mig på något sätt. Eller någon stressad kvinna eller man som vill tvinga mig att fatta ett snabbt beslut.
Telefonen stressar mig.
Mina vänner, affärsbekanta och andra jag tycker om pratar med mig ändå. Utanför telefonen. Via mail, Facebook och twitter. Instagram. FaceTime och Skype. Rätt ofta ses vi också.
Men, jag måste alltid ha telefonen öppen. Mina barn har nämligen diabetes och de eller deras lärare måste alltid kunna nå mig. Om det inte vore för detta skulle jag nog inte ha telefon längre. Men, nu har Apple byggt in en STÖR EJ-funktion i operativsystemet iOS 6 som styr min telefon. Det gör att jag kan välja vilka samtal som går fram. Nu blir telefonen slutligen blir något annat än en telefon. En liten handdator jag kan ringa med när jag behöver.
Det går att ringa mig. Men, du kommer nästan alltid mötas av ett meddelande om att jag vill att du kontaktar mig på andra sätt. Eftersom jag nästan alltid är upptagen med något som jag inte vill ska störas av ett telefonsamtal. Jag sitter och skriver, lyssnar, talar, läser, redigerar, analyserar, tänker, gör layout eller något annat som kräver min fullständiga uppmärksamhet. När den uppmärksamheten bryts blir jag stressad.
Jag tycker inte om att stressa. Därför ber jag dig som vill nå mig att skicka ett mail, kontakta mig via Facebook eller twitter.
Du får helt enkelt ett bättre svar. Kanske inte snabbare, men bättre.

Det här är grejen just nu. Tre dagar. Fint att jag får vara en del.

Har jobbat heltid i min egen regi i ett år nu. Det är fantastiskt på många sätt. Jag har förmånen att få jobba i uppdrag med inspirerande människor åt organisationer som vill göra bra saker. Jag väljer hur jag vill arbeta och jag är fri att tycka och tänka vad jag vill. Jag delar mitt arbetsliv mellan Örebro och Stockholm.
Och jag träffar nya människor.
Men, jag saknar en sak. Ett sammanhang som är större än uppgiften, projektet eller lösningen som ligger på bordet. Jag saknar kollegor. Ett fikarum. De där vardagliga samtalen om inget och allt. Värmen och känlsorna. Tårtandet. Firandet. Min bekräftelse ligger nu för tiden i att jag får accept på en offert och betalt för fakturan, rent formellt. Förstås har jag fina uppdragsgivare som låter mig förstå att de är nöjda med min prestation, men jag saknar det kollegiala. Människorna. Det varma kallpratet.
Nästa tjugo år har satt sina spår. Så jag saknar en flock. Mitt sammanhang. Samtidigt som mitt arbete känns toppen. Många andra frilansare känner igen sig. Jag tar några djupa andetag och tänker att jag ska bli bättre på att söka upp sköna människor att ta de där pauserna med. Hitta sammanhanget.
Det handlar nog att värdera tid mer. Tiden för samtal. Och kaffe.

Det finns stunder i mitt arbetsliv som är poetiska. Som när jag sitter i lobbyn på Kulturhuset och tittar ut över Sergels torg efter att ta träffat två av Sveriges mest inspirerande entreprenörer och kulturprofiler – Daniel Daboczy och Arno Smit på Funded by me. Vi har pratar om ett seminarium de ska hålla på Live at Heart i Örebro. Jag känner mig fylld av energi och vilja. Stolt och nöjd över att få hjälpa till att utveckla viktiga relationer. När jag vet att det kommer hända bra saker.
Såna här stunder känner jag att jag får göra något viktigt. Det känns fint.