Efter 25 år ska vi skiljas. Det är jobbigt på många sätt. Bland annat eftersom vi behöver hitta nya bostäder. Det är inte det lättaste i en attraktiv stad där utbudet är begränsad och efterfrågan är stor. Örebro växer och nu ska vi hitta nya bostäder här.
Jag letar efter 1-2,5 rum och kök. På öster eller centralt.
Camilla letar efter 3 rum och kök. På öster eller centralt.
Vi har idag 5 rum och kök på Hamnplan som vi kan byta med.
Vi letar i första hand efter hyresrätt. Vi vill bo i samma delar av staden vi levt i de senaste åren. Det handlar om att vår elvaåring ska kunna få det så bra som möjligt i den här separationen. Det handlar om livet – skolan, kompisarna, närheten till oss som är hennes föräldrar. Ja, allt. Det handlar också om att vi vill bo kvar i en del av staden som inte är ett renodlat bostadsområde. Den delen av livet lämnade vi när vi flyttade hem till Örebro för fem år sedan.
Jag kan garantera att vi är bra, pålitliga och skötsamma hyresgäster. Jobb och allt annat i våra liv är ordnat.
Jag nås via https://www.facebook.com/fredrikwelander eller fredrik@fredrikwelander.se.
2015? 2016!
Alltså jag är inte bra på årsskiften. Kan inte minnas något tillfälle i livet när jag är tyckt om all den känslomässiga press som ligger i luften det här dygnet när kalendern byter år. Oklart varför. Men så är det. Jag känner för mycket. Kan inte stänga ute alla de sorger och förväntningar som möts. Allt det där letar sig in i min mage och gör mig trött. Och tyvärr är det inte världens förväntningar som dominerar. Det blir sorgen.
2015 var ett år bland alla andra. Det hände många jättebra saker. Och jättemånga dåliga. Vi bär alla med oss olika minnen och lärdomar från det här året. De kommer att påverka oss nästa år och nästa och nästa. Förhoppningsvis blir vi lite klokare. Troligen.
Det enda jag vill är att allt blir bra. För alla. Det kommer att bli en kamp. Ibland kommer det att kännas omöjligt. Inte sällan kommer jag nog att undra vad det var som kändes så svårt. Jag är tacksam över att det finns människor som bryr sig om mig. Som vill mig väl. Jag är tacksam över att det finns människor jag bryr mig om och älskar. Det är liksom meningen med livet. Men, mitt hjärta brister när jag tänker på alla de som jag inte ens känner till. De som lider under krig, förtryck, hat och hot. Som jag och mina medmänniskor stänger ute från de områden vi kallar våra länder.
Det här kommer att påverka min framtid. Min mage och mitt hjärta skriker åt mig att jag måste göra något. Allt ska bli bra, för alla. Men då måste alla vara beredda att kämpa. Så något måste jag göra för att ta nästa steg. Vad? Jag vet inte. Får väl börja med att byta år.
Ett öppet sår
Ligger och läser gamla inlägg. Försöker förstå mitt eget liv. Har visst fastnat i den här svarta loopen. Tar mig inte ur den. Men jag måste göra det. Det känns inte som att det är värt att tillbakablickarna ska göra mig ledsen resten av livet. Jag måste sluta straffa mig själv.
December
Jag jobbar mer än någonsin och har nog aldrig haft så kul som nu. Får dela en intensiv vardag tre fantastiska människor och tillsammans försöker vi förvalta och bära en viktig idé under vår tid tillsammans på bästa sätt. Nu när vi splittrats för helgerna känner jag hur trött jag är. Går igenom lite administration. Pengarna börjar ta slut. Tiden kommer ikapp. December.
Hoppas på den goda konspirationen.
Hösten 2015 kan dra åt helvete
Allt är orimligt och jag vill starta om mitt liv långt ifrån det här tjälskadade, frystorkade och helt oacceptabla landet.
Har sprungit en mil
Jag har sprungit en mil för första gången i mitt liv. Tio kilometer. Det gick inte fort, det var inte särskilt snyggt, men det gick. Nu en vecka senare har jag fortfarande en del känningar i benhinnorna (mest på grund av en för ambitiös fyrakilometerslöpning ett par dagar senare) men jag är sjukt peppad.
För att par månader sedan trodde jag inte att jag orkade springa. Det har varit ett bra halvår på det sättet.
Hösthelvetet och världens bästa låtar
Mörkret. Jag hatar det här förbannade mörkret. Det fuktiga, tysta ovänliga mörkret. Sex månader av död. Idag slog det mig att jag är där nu. I den där långa vandringen i mörkret. Det gör ont i magen. Som att falla lite fritt i sig själv. Den här känslan som jag pratat så mycket med min psykolog om. Som funnits i mig sedan jag var liten. Det där som känns när jag slår en frivolt in i min egen mage och bara faller.
Jag vill inte vara här. Jag vill inte vara jag. Allt jag vill är att det ska blir vår och sommar igen. Att fåglarna ska komma, istället för att lämna. Att löven ska spricka ut, inte falla döda ned. Men, istället får jag pyssla lite med min lista över världens bästa låtar. Inser att den behöver fyllas på.
Vaknat på fel sida
Jag har vaknat på fel sida den här terminsstarten. Något gick fel när ledigheten tog slut. Jag har rivstartat och är redan helt slut. Känner mig osäker, tom på energi och har tappat sugen. På jobbet, hemma och lite överallt. Det är något med det kalla och mörka klimatet i kungariket. Eller med skavsåren inuti mig. Kanske bara en cyklisk vandring och nu har de svarta hålen öppnat sig.
Jag vet inte. Men jag måste få tillbaka sömnen. Hitta nån slags ryggrad i vardagen igen. Om ett par veckor träffar jag min psykolog för första gången på två månader. Innan dess ska jag försöka skala bort allt onödigt som fångar mina tankar.
Men den eviga frågan är, vad är det där onödiga? Och varför? Det verkar som att jag aldrig kommer att förstå det.
Fem kilometer
Fem kilometer. Det kanske inte är så mycket. Men, fem kilometer kan betyda mycket. Ikväll sprang jag den sträckan för första gången i hela mitt liv. Och för första gången känner jag den där euforin så många har pratat om efter löpning.
Det tog 39 minuter. Min snittpuls var 179 slag per minut. Jag hade orkat en bit till. Och det är det mest hoppfulla av allt. Eftersom jag har bestämt mig för att behandla kroppen lite bättre. Få lite mer fart på hjärtat (på ett bra sätt) och lugna ned hjärnan en aning. Förhoppningsvis lossnar det med löpningen nu.
Jag är glad och tacksam. Inte minst för alla fina hejarop på Facebook och Instagram. Människor bryr sig om mig. Vi bryr oss om varandra. Det är bra.
London: Hyde Park
https://instagram.com/p/5fdwwZkOTX/?taken-by=fredrikwelander
Parken är full av människor. Vi har olika färger och former och kommer från olika delar av världen. Några tränar, andra spelar baseball, fotboll eller springer tillsammans. Samtidigt cyklar barn och vuxna runt på lånecyklar, trampar i båtar och badar fötterna i fontäner. Jag är i Hyde Park, London. För första gången i mitt liv hänger jag här och går runt. En skönt kväll. Det slår mig varför min park – fina Stadsparken i Örebro – aldrig kommer att komma i närheten av de upplevelser jag får i parker som Hyde Park, Central Park eller Tiergarten. Av den enkla anledningen att vi är för få människor i staden jag lever i. Kontrasten mellan trängsel, larm och parkens lugn blir större i metropolerna.
För övrigt läste jag att en opinionsundersökning idag ger SD 23 procent och de är nu större än Moderaterna. Det är raka motsatsen till det jag upplevde i Hyde Park ikväll.
https://instagram.com/p/5fexGQEOVa/?taken-by=fredrikwelander
https://instagram.com/p/5ffRlCkOWm/?taken-by=fredrikwelander