En arbetsgrupp inom Moderaterna har idag under viss uppmärksamhet lämnat några förslag på en utveckling av den svenska invandringspolitiken. Jag har läst, men förstår inte riktigt. På samma sätt som jag inte förstår de vindar som verkar blåsa igenom många alliansstyrda kommuner just nu. Det känns som att beslutsfattarna i mitt land vill sticka huvudet i sanden. Att de inte vet var vi ska. Och för att dölja sin egen beslutsångest kastar de ut olika populistiska förslag som de tror ska ge röster och fortsatt förtroende.
Jag känner att Sverige krymper. Taket sänks och utvecklingsklimatet blir allt mer syrefattigt. Människor ses som hinder, snarare än tillgångar. Det är en dålig taktik tror jag. Vårt glest befolkade och utkylda land behöver nytt blod för att överleva hela tiden. Dessa människor måste vi ta emot med öppna armar. Om vi vill behandla dem som boskap är det mer rättvist att vi stänger landet och sätter upp skylten ”Vi sköter oss själva och skiter i andra”. Sen utbildar vi alla arbetslösa i vapenteknik och posterar dem längs gränsen.
Det skulle också göra det lättare för oss som överväger om våra barn verkligen har en framtid här.
Ironiskt nog har SCB presenterat befolkningsstatistiken för 2008 idag. Den visar att vi blev mer än 70 000 fler förra året.