Det går att vara fyra år och ha en riktig vän. I morse när jag lämnade Ella på dagis var det spännande. För första gången på tre veckor skulle hon äntligen träffa sin kompis Vilma. När vi kom fram hängde Vilmas kläder på kroken. Ella såg spänt förväntanstfull, men lite blyg, ut. Vågade inte gå in. Så jag gick in, letade rätt på Vilma och sa ”Tjena!”. Vilma tittade upp på mig, sprack upp i ett jätteleende och rusade förbi mig och letade rätt på Ella.
Sen ställde sig tjejerna näsa mot näsa och tittade djupt i varandras ögon. Stod stilla så i ett par sekunder. Och som på en given signal omfamnade de varandra samtidigt, hårt och innerligt. Sen bara stod de så. I tio sekunder, tjugo…. och då var jag tvungen att gå ut eftersom mina ögon började tåras.
Det var det finaste jag sett sedan Hannas kompis Laura gjorde en liknande grej när Hanna kom tillbaka till förskolan efter att ha legat på sjukhus i två veckor när hon fick sin diabetesdiagnos.
Jag blir alldeles varm i kroppen bara av att skriva om det. Och skickar ut en riktig stenhård kram till dig som känner att du vill ha en. Lite grann som Meat Loaf i Fight Club. Men utan ironi.