Väldigt trött. Ökar tempot. Jobbar hårdare och mer. Kompenserar. Sänker förväntningarna på livet ytterligare. Fokuserar på att existera och göra det som förväntas av mig helt utan förväntningar på andra. Intervjuas i artikel i Aftonbladet om min sterilisering. Läser andra nyheter som liksom bara fortsätter att berätta om var samhället jag lever i är på väg. Ser Lars Winnerbäck live. Hans låtar och texter sätter perfekta ledmotiv till känslorna jag bär inom mig.
Tandläkarväder.
Granit och morän.
Vandrar som en stenstaty på rymmen utan att fly.
Ungefär så. Lev i nuet, säger någon. Stanna upp och se vad som finns runt omkring dig, säger någon annan. Men…. tänk om det är just det jag gör sedan en tid tillbaka. Och tänk om jag inte gillar det jag ser?
I ett helt liv har jag till perfektion utvecklat ett mönster som tagit mig hit. Nu när jag förstår att jag inte vill leva så har jag inte tid att förändra. Eller stanna upp tillräckligt mycket för att kunna göra det. Världen runt sägs förändras. Men hos mig står det still. Eller jag står still medan det rör sig runt mig på ett sätt jag inte klarar av att hålla takten med.
Sitter hos psykologen. Konstaterar att jag inte längre orkar vänta på något som aldrig händer. Att hela den här grejen med att det där diffusa NÅGOT ska hända, om jag bara blir klar med Z eller Y elller Z först. Well, hela mitt liv är fullt av blixtsnabba, irrationella och översvämmande Z, Y och Z.
Skitmånad. Skithelg. Ensam. Ska försöka jobba ikapp.
Ska bara.